Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.
När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.
Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.
Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.
För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.
Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.
Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.
För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?
Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.
Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.
Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.
Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.
Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.
Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.
Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.
Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.
Kram från torpets lilla vrå ❤️
Carina
Carinas blogg 