När orken tryter

D E T finns dagar då orken tryter. Dagar då jag önskar jag hade en soulmate under samma torptak som kärleksfullt hjälpte mig. Som kramade om mig och viskade varmt ”det blir bättre, jag finns här för dig”.
Som delade mitt intresse för djur & natur, som fann tjusningen i det vackra moder jord har skapat åt oss alla.

Dessa dagar får jag anstränga mig för att inte rasa och som tur är kommer de dagarna inte allt för tätt inpå. Men en fuktig höst, och några knippor hö som sakta börjat få mögel det får min själ att bli matt.

Hämtar hö som jag förvarar i en grannes lada.

Med djur kan jag inte bara stänga dörren och dra täcket över huvudet, hur gärna jag än vill. Då är det bara å bita ihop. Försöka hitta den där kämparglöden och gå. För månen lyser vacker på himlavalvet. Luften är frisk.

Jag får påminna mig själv att i morgon är en ny dag, känslan kanske inte alltför lika jobbig – solen kanske lyser varmare och klarare. Vad vet jag ❤️ jag vet ändå att varje dag är en gåva och varje dag är ett ypperligt tillfälle för ett nytt andetag.

Kram från torpets lilla vrå 🖤

Carina

Jag blev antagen – yippi 🥳

I september ansökte jag om att få vara med i en studie om stressrelaterad psykisk ohälsa som Karolinska institutet och Gustavsbergs vårdcentral håller i. I början på oktober blev jag intervjuad i över 1 1/2 timme.

Denna intervju drog upp så mycket känslor så jag blev inte mig själv på några veckor, mycket ilska, sorg och frustration bubblade upp. Otroligt jobbiga känslor inför en människa som fanns i mitt liv i tonåren. I samma sväng skrev jag ett blogginlägg om honom. I mitt inre blev jag rädd, rädd för alla känslor som jag inte visste att jag hade kvar. Rädd för att känna. Rädd för att såra någon. Jag tänkte många gånger, ”tänk om jag blir antagen till denna studie och det rör upp ännu mer som jag kanske inte är mogen för”.

Men jag landade i känslorna, red ut dem och accepterade läget där och då. Veckorna gick och den 21 oktober ringde psykologen och meddelade att jag kvalat in i studien!

Lyckorus och skräckslagen på en och samma gång. Tårarna rullade av tacksamhet. I snart sex år har jag försökt trixa och fixa i mitt liv för att få en så hållbar vardag som möjligt med så lite kontakt med myndigheter som det bara går. Jag jobbar fortfarande inte heltid. Jag har däremot medvetet skurit ner på utgifter, sett över alla tänkbara möjligheter till att klara mig på så lite pengar som möjligt för att kunna hämta hem mig i stressen på egen hand.

Under de första åren efter jag rasade, låg både arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på med blåslampa i arselet för att jag skulle ut i 100% jobb trots att jag var långt ifrån frisk. Pisk pisk, ut i jobb.

Jag fick nog och sa ifrån mig all ekonomisk hjälp och tänkte att jag klarar detta på egen hand.

Via vårdcentralen fick jag bra hjälp de första månaderna men sedan var jag som bortkopplad eftersom jag tackat nej till medicinering. Tack tack!

Så under åren har jag bekostat egen terapi i form av yoga, utmattningshjälpen, sorgbearbetning. Dyrt. Men väl värt och sjysta upplägg på avbetalning.

M E N nu händer det! Äntligen får jag chansen att vara med i kanske framtidens kommande behandlingsform inom sjukvården.

Tre månaders behandling väntar mig. Jag är redan inne på vecka tre! ❤️ Det känns så bra och tusan vad jag får ögonöppnare.

Studien pågår i två år. Så kära vän jag hoppas denna kommer finnas för dig som behöver den i framtiden! Så viktigt att satsa på stressrelaterad psykisk ohälsa. Det har känts som att man inte har prioriterat utmattning inom sjukvården – det är mest en ”grej” som ska gå över efter lite vila!

Förhoppningsvis får man djupare förståelse och förhoppningsvis kommer jag lära mig enormt mycket om mig själv under denna period av behandling.

Jag har lovat mig själv att vara totalt ärlig och transparent mot mig själv. Våga vara sårbar och verkligen ge mig chansen till ännu en utveckling.

Jag kände jag ville dela detta med dig, även om jag inte kan eller får gå in i detalj på var studien innefattar.

Jag önskar dig en skön tisdag därute ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Delar av ryggsäcken 🎒

🖤Det går inte att hjälpa någon som inte vill
🖤Man kan inte tvinga på kärlek till någon som inte vill ta emot
🖤Man kan inte misshandla sig till respekt
🖤Man kan inte hota sig till respekt
🖤Man kan inte köpa kärlek
🖤Hårda ord sårar djupt och är väldigt svåra att reparera
🖤Mindre bra alkoholsinne leder enbart till huvudvärk & dåligt samvete
🖤Att jobba med sina egna beteenden och hjärnspöken hjälper till att förstå sig själv och andra bättre
🖤Att leva ensam behöver inte betyda att man är ensam
🖤Ensam i tvåsamhet är värre än ensam i ensamhet
🖤Att inte kunna mötas i kommunikation med ömsesidig respekt leder aldrig framåt
🖤Att rökning är coolt är rena rama bullshit
🖤Att man måste dricka alkohol för att ha kul, är också rena rama bullshit
🖤Alkohol är ett tokigt sätt att döva jobbiga känslor med
🖤Ibland är det bra å inse att det är bättre å hålla mun
🖤Det är svårt att vara still om man alltid är på språng
🖤Skratt förenar människor, likaså salta tårar
🖤Ett leende kan förändra mötet med en annan människa
🖤Det är dumt att ha förutfattade meningar – bättre att fråga personen om man undrar något
🖤Det känns skönare i själen att vara snäll än att vara elak

Vad har Du i din ryggsäck 🎒 ❤️ 🎒

Grattis pappa ❤️

M E D 43 036 steg i benen sedan i fredags tar jag HELG från mitt lilla hemtjänstjobb. Med väldigt mycket härlig feedback från mina älskade stammisar, men åxå med en översvämmad tvättstuga som jag så exemplariskt lyckades med (omedvetet). VEM uppfann tvättmaskin och torktumlare i ett?!

Nåja. Även solen har sina fläckar 👌 flåt😇

Bänkar mig i soffan med mina pälsklingar. Tänker på pappa och ger honom en BAMSEKRAM så här på Fars Dag ❤️ som jag önskar han vore här nu ❤️

Vi skogstroll 🧙‍♀️önskar en trevlig kväll till dig ❤️

Kram Carina & djuren

Feeling proud ✨

Efter ett styrkepass på Friskis & Svettis och en timmes promenad med en vän resulterade i att jag fick ÄTA massor 😂😂😂

Jasminris med kokosmjölk, curry & sweet chili, zucchini, paprika, vitkål och räkor

Yammi som jag njöt! Det bästa med träningen idag, vet du va det va?! BASTUN – jag trodde jag skulle smälla av när de sa att de öppnat upp bastun 🧖‍♀️ 💫 alltså, vilken själanjutning.
Så stolt över både träning och kosthållningen, ju mer jag tränar ju mer kan jag äta 🍽 hur bra är inte det! Tänk att det finns så mycket att lära om jag bara vill 🍎💫🙏🧖‍♀️💪

Två veckor har snart gått sedan jag började jobba med appen YAZIO 🍎
Två veckor av riktiga ögonöppnare. Idag var det första dagen jag verkligen fick jobba ordentligt för att få ihop all mat till lunchen. Gott, rent och enkelt.

Såklart behövs vila i kombo till både träning och mat, det är verkligen tur att Stella & Selma hjälper till med mysfaktorn, Sonya….hon la sig i hundbädden 🖤Netflixfilm fick bli temat med innehållande både skratt och salta tårar 🤩 precis som det bör 🖤

Mattes knähundar ❤️

Snowflakes ❄️

Vintern kom till oss. Så vackert. Så vitt. Så underbart härligt. Undrar stilla i mitt inre om svanarna de 20 talet jag såg på skyn häromdagen kände det på sig när de flög västerut. Hade jag mina omedvetna aningar när jag i sista stund fick vinterdäcken på i fredags.

Gårdagens strålande solsken här i vackra Dalaskogen sitter kvar i mina celler. Känslan av ljus och lätthet.

Getternas förvånade min när de kom ut i morse. Hönsen som tittade ut i gluggen och vände inåt lika snabbt. Stellas överförtjusta glädjesprång över de snöbeklädda markerna.

Vedspisen som knastrar från morgonens brasa. Småfåglarna som ivrigt flyger mellan matstationerna. 🪶🐦

Vintern är på ingång 🙏

Önskar dig en skön tisdag 🕯💫🖤

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Ny vana?

F Ö R S Ö K E R hitta min rutin med mathållningen. Blev så inspirerad av en person under min jobbhelg, så jag tänkte apa efter lite grann och se hur det känns och om jag kan få till en bra rutin. För det sägs att bra mat från grunden ska vara bra för mänskligheten.

Strimlad vitkål, blomkål, squash. Salt & peppar, olivolja laxbitar

Lite pyssel är det att räkna kalorier, dessvärre finner jag det väldigt intressant – så många ögonöppnare jag fått och får dagligdags. Som vissa av er som följer mig vet så har jag problem med knäna. En minisk som är trasig och begynnande artros i leder. Så för min del är vikten en viktig del för mina knän.

Under min ”svarta” period i utmattningen så gick jag upp över 10 kg, vilket inte är optimalt såklart. Men orken och lusten har inte funnits att göra något åt det.
Men så tänker jag att med lite mer kunskap, lite pepp från människor som gör samma resa kan hjälpa att få inspirationen att kicka igång.

Nu står jag och förbereder tre middagar så det ska vara enkelt när jag kommer hem från jobbet. Fällan är väl om jag inte förbereder så hugger jag något lätt tillgängligt megasockeraktigt….😅

Barilla N.13 ugnsrostade rödbetor, gul lök, gul paprika. Salt & peppar massa chili (då locket flög av 😂) halloumi ost 🧀 olivolja

Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!