Går det att prata om det som smärtar?

Dagar utan distraktion från sociala medier får mig att stanna upp på ett helt annat sätt i livet.

Utan intryck från sociala flödet, utan enbart gå på min egna stig och känna in stunden. Vad händer i mig. Vad känns bra. Vad känns mindre bra. Bara känna utan att lägga någon värdering i det hela.

Det får mig att fundera. Analysera.

Jag har haft någon dag nu när smärtan över rollen som tonårsmamma – ensamstående sådan har varit mer påtaglig än det brukar vara. Hur ont det gjort att inte ha lyckats skapat en hel familj långsiktigt.

Det har gjort att mina tankar flugit tillbaka i tiden. Då jag själv blev varannan helg barn. Till att under en lång period inte alls umgås med en av mina föräldrar. Det gick inte – vi kunde inte hitta vägen till att varken prata eller umgås. Skrik, bråk, elaka ord. Ord som inte passar i någon relation alls, framförallt inte med barn.

Jag förstår idag att vuxna människor som inte har fått redskap till kommunikation har svårt att kunna kommunicera på ett sunt sätt. Jag vet idag att rädslor styr mycket när det kommer till våra ibland tokiga sätt att kommunicera. Tystnad är också en typ av kommunikation. Jag brukar kalla den ”utfrysnings kommunikationen”. Förödande för alla inblandade.

Viljan till att lära sig sund kommunikation måste finnas där annars går det inte.

Jag minns så väl de gånger i livet jag mött människor där det totalt skurit sig i kommunikationen, jag har känt mig helt värdelös och oförstådd. Det har känts som vi var från helt olika planeter. Helt dränerad på energi. Bara genom att inte kunna mötas i kommunikationens värld.

Medan andra möten som varit helt tvärtom. Jag har blivit bemött med respekt, blivit lyssnad på, jag har lyssnat, det har känts som ett riktigt halleluja moment. Helt påfylld av underbar energi. Bara genom att mötas i kommunikationens värld. Utan gränser.

Det är märkligt.

Jag har verkligen inte varit bra på att kommunicera i mina relationer eller i familjen jag växte upp med. Jag visst inte hur jag skulle kommunicera. Många gånger blev det ”fel” när jag skulle försöka förklara en känsla jag hade, för den känslan var inte okej för motparten.

Idag vet jag bättre. Känslor är okej. Känslor är tillåtet att kännas och pratas om. Men jag vet också att man kan inte känna eller prata känslor med alla människor för många är inte där. Många lever ”avstängda”. Vad jag menar med det är att de inte har kontakt med sina känslor. Förskjuter mycket av det som händer i livet på andra. En så kallad projicering.

Jag är inte annorlunda, länge lade jag över skulden på andra som ett försvar för att slippa ta eget ansvar. För jag visste inte bättre då.

Allteftersom tiden gick, livserfarenheter lades på meritlistan. Uppvaknande av olika slag likaså så har jag medvetet börjat träna på att utmana mina rädslor.

Vilket innefattar att känna känslor, prata känslor, ta hand om mina egna sorger. Växa genom mötet med andra människor. Läsa på om olika sätt att kommunicera på. Framförallt, ut och träna i verkliga livet.

En av sakerna jag lärt mig av livet, det är att människor som inte vill lyssna, där är det ingen idé att lägga sin energi. Enkelt. För det går aldrig att bli hörd eller förstådd av en människa som varken vill eller har förmågan att lyssna eller viljan till att förstå.

Jösses, så många jag har predikat för i mina dagar. Att vara dotter i en aktiv missbrukarfamilj det kan sluta med att man tror man ska kunna förändra väldigt många människor.

Vilken befrielse när jag insåg att det inte var mitt ansvar. Varje människa har sitt egna ansvar, fast det smärtade när den insikten trillade ner. För det innebar att den personen som jag älskade kunde lika gärna supa ihjäl sig om hen valde det.

Men går det att prata om det som smärtar?

Ja, med visst urval av människor. Men tyvärr inte alla människor. Vissa vill endast lägga locket på och aldrig mer öppna locket.

Vissa tar ut det som smärtar på andra individer. Slår eller säger elakheter till sina närmaste och projicerar över sin smärta på andra.

Så kan man väl inte göra, eller hur?

Nej, egentligen inte. Det är väldigt egoistiskt. Men jag tror inte personen själv är medveten om sin egen roll. Personen vet inte hur den ska göra. Av egen erfarenhet så är det gränssättning som gäller. Att markera vad som inte är okej. Lyssnar personen inte, då kanske man får fundera över hur viktig relationen verkligen är, om den ska vara kvar och hur mycket tid man vill lägga på en sådan relation.

Vi lever ett liv – vad vi vet. Varför ödsla tiden på osunda relationer. Hur mycket är man beredd att betala med sitt eget liv som insats när dagarna på jorden blir färre och färre.

Går det att prata om det som smärtar. Hjälpa varandra växa, genom möten med varandra.

Går det?

Kram från torpets lilla plätt

Carina

Författare: Carina Wallberg

Jag som skriver heter Carina och bloggar om livet; stress, utmattning, medberoende och allt som berör mitt inre och skapar ett intresse. Jag rasade julen 2016 i svår utmattning och där började min resa inåt på riktigt. Jag började vända upp och ner, ut och in på hela mitt väsen för att förstå varför jag hade rasat i utmattningen. Jag var helt övertygad om att mitt förtagande inom barnomsorgen inte var orsaken till raset, som många påstod. Jag började titta djupare inom mig ~ kunde svaren ligga i barndomen? Där psykisk och fysisk misshandel förekom och en missbrukande förälder, en uppväxt i dysfunktion. Hur viktigt är det att bearbeta det man gått igenom, eller kan man bara lägga locket på och springa vidare i livet? Frågar du mig så är jag helt övertygad om att all trauma behöver förlösas med någon typ av bearbetning. Vad som passar det måste varje individ känna sig för på egen hand. I mitt fall har jag tagit hjälp av KBT, MediYoga, självhjälpsgrupper, sorgbearbetning och goda vänner. Jag reser fortfarande i mitt inre och jag tror man reser så länge man lever. Jag delar min resa, mina tankar med dig, blandat med både sorg och glädje. Jag delar också med mig av livet tillsammans med mina tre fantastiska fyrbenta vänner, två av dem har jag adopterat från Rumänien där de levt ett hårt liv på kalla gator ~ trogna vänner för livet. Jag lever och bor i ett litet torp på skogen i Dalarna. Ensamstående mamma till en underbar dotter, på torpet finns förutom hundarna, tre katter, en kanin, två getter och ett gäng höns. Jag gillar närheten till naturen, det äkta och omtänksamma i människan. Om jag vill ha en förändring i livet så behöver jag själv vara den förändringen. Ljus & värme Carina

2 reaktioner till “Går det att prata om det som smärtar?”

  1. Älskade vän, jag har gråtit floder över barn som går sin egen väg, man som gått sin väg …. Men allt har sin tid. Lever nu med en insikt om att jag kan njuta av det lilla och får så mycket kärlek tillbaka av dem alla. ❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: