När obearbetade minnen bubblar upp på ytan, väcks känslor av bottenlös sorg. Ilska. Frustration. Smärta. Sådan smärta. Iallafall har det varit så för mig de gånger livet påmint mig om smärtan och vikten av att bearbeta för att släppa och gå vidare. Att våga vara människa till det yttersta.
Salta tårar som trillar nedför solkysst kind. Knivhuggen i bröstkorgen. Knuten i magen. Tillåtas känna eller stänga av. Vad ska man välja?!
Enkelt att stänga av. Vandra vidare och kanske bli en tryckkokare som plötsligt en dag pyser över. Kanske någon oskyldig råkar illa ut?!
Tillåtas känna eller stänga av. Vad är det bästa måntro?
Jag personligen har de senaste åren valt att känna. Försökt stanna i känslan. Rida med och rensa bort gammalt slagg.
Trots minnen som smärtar, vissa händelser som är ofattbara att förstå. Att ens begripa sig på.
De allra flesta gånger livet påminner mig om vikten av att rensa och att bearbeta, påminns jag ännu en gång om att vissa människor måste handla i sin ovetskap. Oförmågan till att förstå bättre. Då känns det lite bättre. Då känns det som att jag lättare kan släppa taget. Lättare vandra vidare.
Dock först behöver jag gråta, känna smärtan, sörja det som va eller det som fortfarande är. Kanske skrika en skvätt, kanske slå hårt i en kudde, stampa hårt i marken. Det som behövs helt enkelt för att lossa det som skaver. Moder Jord hon finns alltid där och tar emot – villkorslöst.
Vår högre makt har gett oss förmågan att känna. Förmågan att förlåta. Förmågan att älska. Men vem har gett oss förmågan att vara ond?
Det har jag ännu inte kommit på.
Men jag vet att efter en rensning av känslor och smärtande minnen känns livet så mycket lättare. Solen lyser klarare. Färgerna lyser starkare. Allt blir så mycket vackrare.
Det är okej att känna. Det är okej att känna alla känslor. Men det är aldrig okej att skada någon annan. Någon gång i livet kommer konsekvenser av sitt handlande. Det är jag iallafall övertygad om.
Men idag skiner solen. Vinden viner sådär härligt skönt. Fåglarna sjunger. Några vattenpölar bär ett lager is. Frisk och härlig luft. Jag sitter på en stubbe en bit från mitt torp. Här trivs jag som bäst. Med djuren. Naturen. Tystnaden. Låter dagen ha sin gilla gång.
Kram från torpets lilla vrå ❤️
Carina
Torparkullan 