Göra skillnad

D A G A R blir vad vi gör dem till – det tror jag i alla fall. Var dag har vi en möjlighet att se livet ur olika perspektiv – ett val.
Ibland bjuder livet på händelser som gör att vissa dagar är tuffare & andra dagar glider livet liksom lite mer lättsamt fram.
Dock är det alltid så, att det ständigt finns något att gnälla över om man vill. Likväl som det alltid finns möjligheten att välja att se det som också funkar bra i livet.

Personligen är jag inte rädd för att dyka ner i de tunga ämnen som berör livet. Likväl är jag inte rädd för att bjuda på barnet som lever inom mitt hjärta.
Allt detta kan jag blanda ihop till en fin kompott i mitt yrke. Hur fantastiskt är inte det?

Tänk att få dansa på jobbet 💃 och samtidigt få skratta ihop. Skaka rumpa och känna
L I V E T inom tillsammans med någon som behöver detta i stunden av nu.

Tänk att få mata änder, få frisk luft och i sällskap med en glad pensionär som kanske behöver en dragkrok för att komma ut på promenad. Det är mina dagar på jobbet.

Tänk att få glädja en +90 åring som fyller år med en födelsesång och enkel liten blomma bara för att man vill – bry sig om.

För mig handlar inte mitt jobb om att ”bara gå till jobbet”, för mig handlar det om att göra skillnad. Göra skillnad för en annan människa där hon är i livet i stunden av – NU ❤️

Dagen blir exakt vad man gör den till. Jag kan välja att sucka och inte tycka det finns någon mening. Eller så väljer jag att se möjligheterna i det lilla som finns just intill.
Att få göra skillnad det är vad #hemtjänst är för mig ❤️

Gro min vän gro

G R O min vän. G R O för din skull. Sikta mot ljuset, solen. Låt ljuset visa dig vägen. G R O en liten bit i taget. Låt ljuset visa dig vägen.

Låt inte mörkret hindra dig. Mörkret faller om natten. Hämta hem dig i din kokong. Se mörkret som en chans till vila, återhämtning, tillväxt. Mörkret är en del av livet. Likt natt och dag. Solen, ljuset vinner när gryningen åter föds till liv. Ljuset besegrar mörkret – alltid.

Det finns dagar då livet är mindre trivsamt.

Det finns dagar då jobbet suger, skolan suger, människor suger, allt suger. Dom dagar finns.

Det finns dagar då det är mindre roligt att bo på landet, i staden.

Det finns dagar då det är mindre roligt att ha djur.

Det finns alltid dagar som av någon anledning är mindre bra.

Tillika finns det alltid dagar med något fint, något ljust. Något vackert.

Mitt bland det mörka finns det ljusa.

Går det att se?

Går det att känna?

Är det möjligt att se det ljusa i det mörka?

Är det möjligt att känna det ljusa i det mörka?

När regnet hänger i luften. Skogens vackra snöklädda furor förvandlas till våtbeklädd grönska, skogens vägar förvandlas till slaskiga och slingriga isvägar.

Torra, rena glada hundar förvandlas till blöta leriga pälsklädda glada varelser med leran droppandes från varje liten tass, pälsklädd kropp likaså.

När skuggor av lite mörkare inslag är på besök kan man då välja om det ska bli dagens tillstånd, eller kan man försöka hitta något ljust och glädjefyllt i det hela?

Det fina mitt bland isiga stigar, leriga vägar, coronadrabbad värld, så G R O R frön av ’Black Cherry’ och ’Indigo Blue Berries’ G R O, de sträcker sig mot ljuset tillsammans med ’Kakao’, en blandning av saftiga tomater.

Det ljusa övervinner det mörka. Solen segrar över natten. Varje morgon en ny begynnelse. Varje morgon en chans till ännu en nyfiken vandring till något nytt. Solen ger kraften till växterna att växa – hur magiskt är inte det.

Solen skänker kraften till människan, djuren – hela livet. Hur magiskt är inte det!

En närvaro av T A C K S A M H E T. Ett frö. Det gror. Det växer. Det får djupa rötter. Det sträcker sig mot solen. Det strålar. Det växer. Det blir starkt och friskt. Vatten, sol, syre, näring.

Det kan lika gärna liknas med både dig och mig.❤️

Vad behöver vi i livet för att må bra, för att känna ljuset inom – oss❤️

Kram från skogstäppan ❤️

L Y C K L I G

L Y C K L I G

Det finns dagar när jag älskar mitt torp mer än andra dagar….idag är en sådan dag. Slående vackert.

Kylan kryper ner mot -9. Igår kväll var det nollgradigt och början på tösnö.
Jag tror minsann moder jord lider lite av klimakteriebesvär.

Veden brinner i kaminen, domherrar, talgoxar och blåmesar samlade vid matbordet.

Getterna strosar runt i hagen, deras första vinter. Tupparna gal, vattnet var bara en tunn hinna is på i morse så Yippi bygget verkar klara graderna ändå. Planerar ”sommarstugan” åt hönsen till kommande vår. Ser för mitt inre byggnaden ta form. Rådjuren har varit på besök, de vet att det bor en snäll person på torpet som vill dem väl.

Solen får snökristallerna skimra sin vackraste glans just i denna stund – behövs ingen HARRY för att njuta av dess diamanter.

Den som får det lite jobbigt nu är Stella gumman, hennes tassar klarar inte alltför låga temperaturer. Men vi tar en sparktur, sträcka på kroppen, väcka knoppen. Njuta av vår tid som är nu💙
Hoppas det är bra med dig därute💙🤍💙

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina

God Jul

Det finns många som önskar denna helg förbi
Det finns många som väljer annat än julfirande
Det finns dom som lider i sin tysthet
Det finns dom som myser i sin tysthet
Hur det än är så går mina tankar till Er alla om en önskan om julefrid ❤️🙏❤️
Kram om Er och God Jul 🎄🎅❤️

Är det rätt eller fel?

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara. Livet.

Det som är rätt för dig är rätt för mig och vise versa. Är det möjligt?

”Nu gör du som jag säger!”

”Att du aldrig lyssnar!”

Den där osynliga manualen, vad är det som säger att det som är rätt för en individ är rätt för någon annan?

Ett barn som växer upp, har ofta ingen talan. Den ska göra som vuxna säger åt den! Basta!

Skulle man kunna stanna upp en stund. Lyssna. Bara stanna upp. Lyssna. Vad har den lilla krabaten att säga. Vad K Ä N N E R krabaten?

Kunde det isåfall vara så, att den lilla krabaten hade något mycket klokt att säga trots sin ringa ålder? Kanske kunde det finnas en möjlighet för den som redan kan allt, lära sig lite mer?

Är det möjligt?

Genom att ”bara” lyssna. På den lille krabaten. Kunna lära sig något mer, något nytt. Bara genom att lyssna.

Kanske är krabaten en kollega, vän, partner, förälder, barn etc.

Kan det vara så att rätt eller fel inte existerar?

Att någon tycker på ett sätt som inte passar den ena individen, innebär det att den är ”dum i huvudet”, eller är det ”bara” så att den har en egen åsikt och den andre är enbart öppen för sitt egna rätt eller fel?

Är det möjligt att hjälpa varandra att förstå varandra – genom kommunikation. En öppenhet till att vilja förstå. Det kanske inte betyder att man behöver hålla med i allt som sägs.

Vissa individer vet inte bättre. Det handlar inte om att de är mindre värda. Kan det då vara så att vi kan vägleda varandra. Vägleda den där lilla krabaten. Kanske krabaten är jag själv, kan jag tillåta någon annan att vägleda mig?

Eller är det så att allt jag säger och gör är det enda rätta? Så all hjälp utifrån är bara trams och till för sådana som inte vet bättre?

Vem vet bättre?

Vem avgör det? Stadsministern? Skolfröken? Grannen? Partnern? Föräldern?

När börjar rösten lyssna inåt, inom sig själv?

När tillåts den där lilla krabaten att växa, stå på egna ben, med egna tankar och känslor – som Ä R okej!?

Närvaro. På riktigt.

Så avslutningsvis.

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara?

Livet.

Med värme

Carina

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid?

”Ö P P N A ditt hjärta och ditt sinne för tystnaden.” – Shawn Philips

Det är lätt att misströsta i nuvarande pandemi. Ibland känns det som att man skulle vilja ge upp. Det är lätt att fastna i det negativa och allt mörker. Men behöver det vara så?
Förändringen kan börja växa inom var och en av oss – om vi vill. Det kommer en dag, när livet kommer kännas lättare. Vi är i en tid där själen behöver vila. Reflektera över vår egen existens. Vad som verkligen är viktigt….i livet….på riktigt.
Hyacinten. Så vacker och ståtlig. En doft av jul. När den blommat ut, vissnar den och tappar all sin glans. Men livet finns fortfarande kvar inom den – i löken. Så vårdar vi den rätt, låter den vila. Planterar den i rätt jord. Sköter om den helt enkelt, så kommer den komma igen, när tiden är mogen.
Samma är det med oss.
Tar vi hand om oss själva, när kroppen och själen ropar efter det. Låter oss hämta andan. Återhämtning av rätt sort som passa för envar. Då kommer vi blomma igen. Om vi planterar oss själva i rätt jord, med rätt näring, och låter tiden ha sin gång.
Det finns inga quickfix. Det finns inga perfekta världar. Så vill vi ha en förändring, låt det börja med personen vi möter i spegeln.

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid idag?

Vill du vara ensam?

När man blir gammal, vad nu gammal är, så verkar det som att det är en tid i livet då man verkar bli väldigt ensam. Vänner kanske har gått bort en efter en. En maka eller make även så.

På ålderns höst det verkar som att ensamheten kryper närmare inpå.

Hur känns då ensamheten?

Olika för alla såklart. Beroende på hur man hanterat ensamheten tidigare. Självvald ensamhet eller påtvingad ensamhet, det är skillnad på ensamhet och ensamhet.

En människa som kanske trivs med sin ensamhet, tillvaron med sitt egna jag, trots vänners bortgång, trogen livskamrat likaså. Finner sanningen hur livet lever för just den individen. Accepterar läget. En promenad till affären, posta ett brev eller kanske få ett litet besök av ett barn lite nu och då.

Det är kanske det som lyser upp en gråtrist dag när solen gått i moln för ett längre tag.

Men så kom ett virus. Skrämde slag på envar. Plötsligt blev det slut på promenaden till både affär, post och besök från sina barn. Ensamheten blev mer kännbar. Även för den som trivdes i sin ensamhet. Plötsligt kom kanske både tankar och känslor om livet ikapp. Sin egen existens.

Känner hjärtats slag. Vet kanske om att tiden är knapp. Ensamheten tär, än mer än ett virus som härjar fritt.

Är sista julen kommen? Firas kanske i ensamhet.

För mig personligen har jag inget emot att ensam denna jul vara. Ensam och ensam, jag har mina hundar, getter, katter, höns och kanin. Så ensam, nej det blir jag aldrig.

Men för många denna jul kanske den sista är. Då få fira i sin ensamhet som än mer påtaglig är – just detta år, det får mitt hjärta att brista lite till.

Julen är, trots allt en högtid. Då familj och vänner samlas.

Julen är också en tid, då alkohol och bråk många gånger förstör denna ljuva fina tid. Familjer splittras, barn som gråter. Rädslor och svek, hårda ord.

Julen är för mig idag, en tid för frid, lugn och ro.

Kanhända mina egna erfarenheter gjort mig mer blödig för den äldre ensamma människan i fåtöljen som sitter. Trött och orolig hur livet plötsligt blev.

Kan man finna ro? I en ensamhet som råder, i ett samhälle av idag?

Tankar från skogen.

Kram Carina

Jag kan inte välja – kan du?

Nu tryter krafterna. Jag är nog inte ensam. Vi är nog många där ute i vårt avlånga land, i vida världen som är trötta. Jag är trött, slut och tung i kroppen.

Dagligen matas vi av hur många dödsfall covid-19 har skördat och kommer att skörda INNAN jul. Hur många dör i svält – innan jul?

Vilken jul att se fram mot. Rädsla. Vem kommer att bli sjuk, vem kommer att somna in. Stress. Får inte umgås.

Vad skapar dessa ”notiser” inom var och en av oss.

Ändock fyller stormarknadernas parkeringar sina ändlösa parkeringsfickor. Människor i munskydd. Travar in och gör sina storhandlingar mitt i infernot när de flesta likaså har samma tanke – ”nu kanske jag blir någorlunda ensam i butiken”, ”jag har munskydd då är jag ”säker” ”. Eller vad är tanken?

Under en period hörde jag vibrationer av tyckande att hemtjänstpersonal/äldreboendepersonal borde ta mer ansvar, vilken skam att ta med smitta in till våra äldre!

Skäms!

Men då undrar jag, jag som i närmare tre månader var sjuk i covid-19 i våras. Vilket ansvar tar alla människor som samlas vid fester, stormarknader, shoppingcentra?

Personligen har jag sedan i våras inte bjudit in en enda människa i mitt hem. Jag umgås enbart utomhus. Förutom på mitt jobb.

Jag blev – rädd.

Varför, därför att jag själv fick jobbigt att andas. Därför att Olivias farfar somnade in i sviter av covid-19 (vilket jag fortfarande har svårt att ta in), för att jag upplevt covid på så nära håll och det är smärtsamt med förluster även om det är en del av livet.

I jobbet behöver jag handla åt våra äldre. Jag behöver gå in i deras hem för att utföra mitt jobb. Är någon jag besöker sjuk, behöver jag ändå utföra mitt jobb.

Jag har inget val!

Jag önskar att jag kunde ha ett val att kunna arbeta hemifrån, men det har jag inte.

Jag försöker att inte fastna i stressen. Men den inre oron förföljer mig. ”Tänk om jag drar med mig viruset hem till någon av mina kunder, utan att veta om det.” Alla dessa jävla ”tänk om”.

Jag försöker skoja bort mycket, använda humorn för att orka. Men ibland orkar man liksom inte.

Jag blir känsligare för ”negativa” människor – de som ALDRIG ser något fint i sin tillvaro.

Jag kan inte välja bort dem, jag måste besöka även dessa människor. Jag gör mitt jobb.

Jag måste träna på mitt förhållningssätt.

Jag tränar på andningen, känner mina små prinskorvs tår och försöker skifta fokus. Tänker på en rolig historia eller något jag upplevt. Tänker på Britta & Blenda som tillför så mycket galenskap i mitt liv. Mina hundar.

Men jag är trött nu. Orkeslös i muskler och leder. Lever med döden nära inpå livet.

I dagarna avbokade jag julfirande med min systerdotter. Vi beslutade oss för att fira via FaceTime istället. Men det skär i hjärtat att inte få ge henne en kram och få fira denna jul med henne.

Vi är många som försöker. Vi är många som får sina traditioner splittrade. Vi är många som kanske mår psykiskt dåligt i och med allt som händer.

Men vi behöver komma ihåg att vi går igenom detta tillsammans. För varandra.

Det finns arbetsgrupper i samhället som inte har ett val – de är tvungna att utföra sin plikt oavsett vad.

Vi behöver hjälpas åt att hjälpa varandra se ljuset. Det fina. Hjälpa varandra i just denna svåra tid.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Känn dig fri att dela om du gillar det du läser❤️

Kram från skogen

Carina

Vilken morgon!

God morgon fina du❤️

Hoppas du haft en skön nattsömn eller jobbnatt om du jobbat.

Jag vaknar upp till en rimfrostig morgon. Himlen lyser vit. Några små mesfåglar flyger strax ovanför trädkronorna. Talgoxen knackar på köksfönstret. Det är lustigt men sedan en tid tillbaka så talar de om att maten är slut. Då flyger de ivrigt fram och tillbaka mellan fönsterkarmen om fågelbordet.

Härliga små varelser.

Det är första morgonen på snart två veckor som jag njuter, verkligen njuter av en kopp kaffe.

Kroppen sa liksom ifrån, ”inget mer kaffe på ett tag”. Jag började få mysko symptom, liknande symptom som när jag var sjuk i covid i våras. Sprängande huvudvärk, illamående, yrsel och enorm trötthet och hjärtklappning.

Blev lite orolig först om jag åkt på samma igen men testet var negativt. Kroppen känns som tung och jag orkar inte lika mycket som innan jag blev sjuk första gången i april.

Det får mig att fundera. Vad är det som händer i kroppen på vissa människor egentligen efter man drabbats av covid?

Jag som nästan aldrig tittar på tv, låg härommorgonen i soffan och tittade på Efter Tio med Malou. Där hon intervjuade en kvinna som tydligen hon och fler med henne dras med skov från covid.

Hur är det möjligt? Hur kan ett virus ställa till det så för vissa människor?

Jag undrar i min stillhet om det är vad som händer i min kropp…

Jag vet inte. Hur ska man kunna veta. Men en sak är säker inget är sig likt. Naturligtvis är inget sig likt i livet – idag. Allt är uppskruvat och man får verkligen hålla i sig så man inte skruvas med in i både rädsla och stress.

Man är liksom alltid på sin vakt. Rädd att ta med sig något virus till någon kund. Rädd att vara orsaken till någons sjukdom….död. Saknar närhet så det gör ont. Vill så innerligt kramas, känna värmen – tryggheten. Hur länge ska vi orka?

Det är så skönt att ha hundarna och getterna också såklart i dessa tider, då kommer man verkligen ut på promenad. Det spelar ingen roll hur vädret är – man måste ut. Samtidigt får man både kramar och pussar från kärvänliga fyrbenta vänner.

Vilka mornar man får uppleva. Det är så vackert!

Sinnet blir lättare. Känslan av stillhet och kravlöshet – ett med natur & djur.

Det är lätt att fastna i funderingar. Funderingar man ändå inte får svar på. Vad hjälper det då att ens fundera på det? Då kommer naturen och djuren till undsättning, de får en verkligen att tänka på annat eller inte tänka alls❤️

På tal om djur. Nu är det dags för mina getter Britta & Blenda att få lite frukost och komma ut i hagen. Idag blir det en långpromenad med mina fem flickor skulle jag tro.

Tack för din tid fina du❤️

Ta väl hand om dig. Njut av nu och glöm inte bort den vackra spegelbilden 😘

Kram Carina