Grattis pappa ❤️

M E D 43 036 steg i benen sedan i fredags tar jag HELG från mitt lilla hemtjänstjobb. Med väldigt mycket härlig feedback från mina älskade stammisar, men åxå med en översvämmad tvättstuga som jag så exemplariskt lyckades med (omedvetet). VEM uppfann tvättmaskin och torktumlare i ett?!

Nåja. Även solen har sina fläckar 👌 flåt😇

Bänkar mig i soffan med mina pälsklingar. Tänker på pappa och ger honom en BAMSEKRAM så här på Fars Dag ❤️ som jag önskar han vore här nu ❤️

Vi skogstroll 🧙‍♀️önskar en trevlig kväll till dig ❤️

Kram Carina & djuren

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknar dig så

Din röst jag aldrig mer hör.

Ditt leende jag aldrig mer ser.

Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Jag ler i min själ. När jag minns dagar av skratt. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon.

Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Dina spjuveraktiga upptåg. Ditt barnasinne ständigt levde kvar. Sakta förtvinades i smärtans skuggiga karga landskap. Blandat med alkoholens dövande flöde.

Ett barn du trots allt var även i vuxen ålder då barndomens år präglat ditt varande på jordens vackra yta.

Jag minns ditt leende, din spjuveraktiga blick. Jag minns dina skratt när dina barn hittade på kluriga hyss.

Ditt leende jag aldrig mer ser. Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Men också dina tårar när ensamheten trängde på. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon. Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Jag saknar dig så ❤️

Känslor från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag sa aldrig de rätta orden

E N gång i tiden dök det upp en sk ”bonuspappa” i mitt liv. Jag var runt 11 år.
För mig var han aldrig någon ”bonuspappa” eller ”pappa” heller, för jag hade en egen riktig pappa. En egen riktig pappa som jag älskade villkorslöst.

En dag åkte vi ”den nya familjen” på en tur med bilen. I baksätet satt vi tre syskon. Vår ”nya familjefar” erbjöd oss kexchoklad.

Våra ögon tindrade och saliven vätskades av längtan att få hugga in på den goda chokladen.

Vi skulle få KEXCHOKLAD 🍫

Vi skulle få kexchoklad om vi sa: ”Tack, pappa!”

Förvirrad tittade jag på mina syskon. Vi hade ju redan en pappa. Varför skulle jag kalla honom pappa om han inte var min pappa??!?!

Jag förstod ingenting.

Jag blev utan kexchoklad. Jag satt och tittade med ledsen själ hur mina syskon slukade chokladen. Jag fick höra att sa jag bara de ”rätta orden” skulle jag också få min choklad.

Jag sa aldrig de rätta orden.

Jag har aldrig sagt ”de rätta” orden framledes heller i mitt liv. De rätta orden för att passa in i massan. Jag kommer alltid att ifrågasätta, söka svar, följa min intuition.

Jag har stått ensam många gånger. Jag är van. Det har känts förjävligt många gånger, men jag har inte kunnat gå emot min egen sanning. Jag har inte kunnat svika mig själv i vissa ståndpunkter.

Idag har jag fått nog av så mycket. Det är så jag kan bli skrikarg. När bägaren rinner över. Ja då är det nog.

Erbjuds jag en kexchoklad idag för att ”säga de rätta orden”, så kommer det inte att ske.
Jag har fått nog av bullshit.

Önskar dig en skön blåsig hösttorsdag 🍁🧡🍁

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

R E S A sig i motvind

jag har gråtit över slagen mot min kropp

jag har gråtit över hårda orden mot min själ

jag har gråtit över skuld som inte ens varit min, en skuld som lades på mig för att motparten kände att hen behövde projicera över skulden på någon annan för den var för tung att bära på själv

jag har gråtit, jävlar vad jag gråtit och slagit på mig själv

jag har gråtit över ensamhet och utanförskap

jag har gråtit över svek, även de svek jag själv orsakat

jag har gråtit över känslan att inte duga till

trots alla tårar genom livet, tårar som fortfarande renar min själ, så har jag förmågan att skratta – gärna ofta och högljutt jag älskar det barnsliga i livet

tyst och tillknäppthet är liksom inte min grej

jag har tystat mig själv de gånger människor ansett jag låtit för mycket, varit för mycket M Ä N N I S K A

skämts för den jag varit, alltid någon som hittat något att klaga på, pika på

idag vet jag att det är andras projiceringar, andras rädslor, idag trillar jag ner om jag själv är i obalans

idag sätter ingen ett slag på min kropp eller min själ utan att jag vänder och går

min själ är trött på människor med kritiserande ord, elaka slag, förutfattade meningar och svartsjuka – liksom N O L L tolerans

för livet är mitt

jag skrattar för att jag älskar att skratta

jag väljer att se ljuset i mörkret, möjligheter i omöjligheter

jag rasar och gråter ibland, offerkoftan är på men jag reser mig fortare och fortare

jag har mitt eget ansvar över mitt liv att ta reda på vad jag behöver och göra något åt det

jag har inte befogenhet att lägga skulden på min barndom eller knäppskallar till pojkvänner eller ”vänner” – idag tar jag ansvar över det som är mitt

skratt hör till livet, skratt hör till min personlighet, min själ känns friare, renare, lättare. skratt.

en dag kan bestå av tusen känslor det är liksom livet, att lära känna sig själv och hitta acceptansen i känslornas fantastiska rikedom är en resa så djupt berikande

vandringen genom livets stig gör vi allihop, vi väljer dess innehåll och hur vi väljer att tänka om livet och det som sker

det bästa med livet är att morgondagen alltid är ett oskrivet blad och en ny möjlighet att börja om

alla gör ju så gott man kan utifrån vart man är i livet. utifrån hur vi ser på livet och väljer att agera i varje situation – därtill hör konsekvenser för vad man väljer att agera ut på

valet är att se livet utifrån rädsla eller kärlek

jag kan dansa naken i vardagsrummet känna kraften av musiken sprida sig i kroppen

jag kan bada naken i skogstjärnen och känna kraften av liv växa sig starkare i kroppen

märkligt?

ja det må så vara, men jag ä l s k a r det ‼️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Går det att prata om det som smärtar?

Dagar utan distraktion från sociala medier får mig att stanna upp på ett helt annat sätt i livet.

Utan intryck från sociala flödet, utan enbart gå på min egna stig och känna in stunden. Vad händer i mig. Vad känns bra. Vad känns mindre bra. Bara känna utan att lägga någon värdering i det hela.

Det får mig att fundera. Analysera.

Jag har haft någon dag nu när smärtan över rollen som tonårsmamma – ensamstående sådan har varit mer påtaglig än det brukar vara. Hur ont det gjort att inte ha lyckats skapat en hel familj långsiktigt.

Det har gjort att mina tankar flugit tillbaka i tiden. Då jag själv blev varannan helg barn. Till att under en lång period inte alls umgås med en av mina föräldrar. Det gick inte – vi kunde inte hitta vägen till att varken prata eller umgås. Skrik, bråk, elaka ord. Ord som inte passar i någon relation alls, framförallt inte med barn.

Jag förstår idag att vuxna människor som inte har fått redskap till kommunikation har svårt att kunna kommunicera på ett sunt sätt. Jag vet idag att rädslor styr mycket när det kommer till våra ibland tokiga sätt att kommunicera. Tystnad är också en typ av kommunikation. Jag brukar kalla den ”utfrysnings kommunikationen”. Förödande för alla inblandade.

Viljan till att lära sig sund kommunikation måste finnas där annars går det inte.

Jag minns så väl de gånger i livet jag mött människor där det totalt skurit sig i kommunikationen, jag har känt mig helt värdelös och oförstådd. Det har känts som vi var från helt olika planeter. Helt dränerad på energi. Bara genom att inte kunna mötas i kommunikationens värld.

Medan andra möten som varit helt tvärtom. Jag har blivit bemött med respekt, blivit lyssnad på, jag har lyssnat, det har känts som ett riktigt halleluja moment. Helt påfylld av underbar energi. Bara genom att mötas i kommunikationens värld. Utan gränser.

Det är märkligt.

Jag har verkligen inte varit bra på att kommunicera i mina relationer eller i familjen jag växte upp med. Jag visst inte hur jag skulle kommunicera. Många gånger blev det ”fel” när jag skulle försöka förklara en känsla jag hade, för den känslan var inte okej för motparten.

Idag vet jag bättre. Känslor är okej. Känslor är tillåtet att kännas och pratas om. Men jag vet också att man kan inte känna eller prata känslor med alla människor för många är inte där. Många lever ”avstängda”. Vad jag menar med det är att de inte har kontakt med sina känslor. Förskjuter mycket av det som händer i livet på andra. En så kallad projicering.

Jag är inte annorlunda, länge lade jag över skulden på andra som ett försvar för att slippa ta eget ansvar. För jag visste inte bättre då.

Allteftersom tiden gick, livserfarenheter lades på meritlistan. Uppvaknande av olika slag likaså så har jag medvetet börjat träna på att utmana mina rädslor.

Vilket innefattar att känna känslor, prata känslor, ta hand om mina egna sorger. Växa genom mötet med andra människor. Läsa på om olika sätt att kommunicera på. Framförallt, ut och träna i verkliga livet.

En av sakerna jag lärt mig av livet, det är att människor som inte vill lyssna, där är det ingen idé att lägga sin energi. Enkelt. För det går aldrig att bli hörd eller förstådd av en människa som varken vill eller har förmågan att lyssna eller viljan till att förstå.

Jösses, så många jag har predikat för i mina dagar. Att vara dotter i en aktiv missbrukarfamilj det kan sluta med att man tror man ska kunna förändra väldigt många människor.

Vilken befrielse när jag insåg att det inte var mitt ansvar. Varje människa har sitt egna ansvar, fast det smärtade när den insikten trillade ner. För det innebar att den personen som jag älskade kunde lika gärna supa ihjäl sig om hen valde det.

Men går det att prata om det som smärtar?

Ja, med visst urval av människor. Men tyvärr inte alla människor. Vissa vill endast lägga locket på och aldrig mer öppna locket.

Vissa tar ut det som smärtar på andra individer. Slår eller säger elakheter till sina närmaste och projicerar över sin smärta på andra.

Så kan man väl inte göra, eller hur?

Nej, egentligen inte. Det är väldigt egoistiskt. Men jag tror inte personen själv är medveten om sin egen roll. Personen vet inte hur den ska göra. Av egen erfarenhet så är det gränssättning som gäller. Att markera vad som inte är okej. Lyssnar personen inte, då kanske man får fundera över hur viktig relationen verkligen är, om den ska vara kvar och hur mycket tid man vill lägga på en sådan relation.

Vi lever ett liv – vad vi vet. Varför ödsla tiden på osunda relationer. Hur mycket är man beredd att betala med sitt eget liv som insats när dagarna på jorden blir färre och färre.

Går det att prata om det som smärtar. Hjälpa varandra växa, genom möten med varandra.

Går det?

Kram från torpets lilla plätt

Carina

Det gör ont att vara förälder ibland

Den villkorslösa kärleken till sitt barn, den gör så ont ända in i märgen ibland. Det gör ont att vara förälder i en förändringens tid. Utveckling, tid att bryta sig loss från föräldrar. Hitta sin egen plats i livet.

Ibland smärtar det mer än andra gånger när dessa förändringar sker. En sorg över att det inte är som det har brukat vara. En sorg över det milslånga avståndet som det ibland kan kännas att vi fått mellan varandra. Ibland pratar vi så olika språk. Mor och dotter språket. Det kanske är så i denna fas i livet. Det smärtar att vara ensamstående förälder, små snabba visiter och mötet är över. Ingen ”riktig” familj.

Brustna drömmar och förhoppningar som en gång gick i kras. Likt mina egna föräldrar. Det var ju så jag hade lovat mig själv att det inte skulle bli och sen blev det så ändå. Det blir än kännbart nu när min dotter inte alls har samma intressen som förr och jag har svårt att hänga med i förändringen. För mig är hon ju fortfarande min lilla tjej – på lån – men ändock min lilla tjej.

Salta tårar blandas med bitterljuv musik från råbockens skall.

Livet gör ont ibland. Växande gör ont. Dock är jag förbannat glad och tacksam att få vara förälder, även om det smärtar mellan varven.

Kram från torpets lilla vrå 💙

K V I N N O S T R E J K

IGÅR gjorde jag nytta på min namnsdag. Dels jobbade jag extra och sedan med stadiga fötter förankrade jag mig på Stora torgets stenbeklädda yta🪨 i Falun tillsammans med några fler medmänniskor som har FÅTT NOG av våldet mot kvinnorna‼️

Det häftiga var känslan att vi var inte ensamma, människor över H E L A Sverige strejkar VARJE fredag kl 15, mellan 1 – 15 minuter. MED munskydd och minst 1.5meters avstånd, i tystnad. Möjligheten finns att strejka varthän man befinner sig, om så man ”bara” är hemma. Länken nedan är en sida på FB, där man kan läsa mer om detta om man känner att man vill. ❤️

Klicka här ➡️Kvinnostrejk

Detta väcker så mycket känslor i mitt inre, minnen kommer upp från egna erfarenheter och jag känner att jag blir förbannad. Förbannad över hur en människan kan gå över gränsen till vad som är okej. Förbannad över att en människa i vuxen ålder så instinktivt håller fast i sin trångsynthet att kvinnan inte har ett värde. Förbannad att en människa kan nedlåta sig så mycket och ta ut sin egen trasighet på en annan människa. För det kan inte vara på något annat sätt, annars beter man sig inte så.

Jag kan inte för mitt innersta förstå hur man som människa kan låta sin egen inre ilska och frustration över sitt egna liv gå ut över en annan människa!
Ingen sund frisk man tillåter sig att psykiskt eller fysiskt misshandla en kvinna. Ingen sund frisk man tillåter sig att mordhota eller mörda en kvinna.

Är det meningen att en kvinna ska hållas gömd och förövaren gå fri????

HUR ÄR DET MÖJLIGT ‼️⁉️

Detta måste få ett slut‼️ vart börjar vi⁉️ ska vi börja förändra en man som inte vill förändra sig, eller möjligen forma den kommande generationen, alltså våra barn, till framtidens gentlemän.

Då behöver vi jobba med oss själva. Titta på våra egna värderingar, vårt eget förhållningssätt. Titta på vad som vi vill föra vidare och jobba på de bitar vi kanske inte är så förbaskat stolta över. Jobba med vårt eget egenvärde så vi stolta kan sträcka oss mot skyn och känna att vi duger – som vi är. Och föra detta vidare till våra mindre vänner, framtidens barn. Att tro på sig själv. Vara en snäll och god människa. Växa med stolthet och tron på sig själv.

Ett barn som upplever våld, missbruk, hot, sexuella övergrepp mm mm, hur känner ett sådant barn sig? Är det rätt förebilder att ta med sig ut i samhället, in i vuxenlivet?

Om barnet inte får en sund vägledning är det lätt att hamna i liknande spår, den vet inget annat. De blir dennes sanning. Då blir det att försöka laga trasiga vuxna med kanske noll insikt = det går inte. Eller går det att hjälpa någon som inte vill, har du försökt så kanske du vet svaret?

Ska dessa män som förtrycker deras kvinnor då få fortsätta härja fritt? Ska kvinnan fortsätta fly för sitt liv?

Hur många kvinnor ska få förlora sina liv, hur många barn ska få förlora sina mödrar, för att en trasig man inte fattar hur sjukt sitt eget beteende är⁉️

Eller….är det möjligt att vi bygger så starka trygga barn det någonsin går, och jobbar med våra egna demoner, så vi förstår oss själva bättre så vi kan börja med att ta ansvar för det som är vårt eget än att projicera ut det på en annan människa.

KÄR-LEK‼️ KÄR-LEK‼️ KÄR-LEK‼️

Hemmets lugna vrå

Jag läste en dag, en text som berörde mig på djupet. Så djupt att jag inte kunde släppa taget om den.

Den rev upp gamla minnen, den fick tankarna att snurra, den fick mig att undra – hur många har det så idag? Eller inte har det så?

Det vi inte vet något om, kan vi inte göra något åt. Det vi inte känner till, likaså. Den dagen insikter dyker upp, kanske det börjar gro en tid av förändring.

Du får läsa texten här, händer det något i dig när du läser?

Hemmet är det ställe där de måste ta emot dig, när du behöver bege dig dit. – Robert Frost

Vårt hem är där vi har våra rötter. Dit kan vi alltid vända oss när vi har det besvärligt. Den som har varit hemifrån och haft det svårt att klara sig på egen hand, vet hur lättad man känner sig när man till slut ber sin familj om hjälp – för man vet att de inte säger nej.

I hemmet danas man som människa, lär sig att äta, gå och tala. Där känner man sig trygg, där går man fri från omvärldens tryck. Det kommer an på oss att skapa ett tryggt och sunt hem genom att vara kärleksfulla och generösa inom dess väggar.

I hemmet kan vi bjuda på oss själva och göra vårt allra bästa för att lycka och trygghet ska finnas där. Vårt hem betyder mer för vår framtid än något annat i livet. Det är den grund vi står på. Det är där våra tidigaste känslor springer fram. Vi ska vara rädda om vårt hem och om de människor som tillhör vår familj.

Vad kan jag göra idag för att mitt hem ska bli ännu bättre?

Texten är hämtad ur Din är dagen.

Jag läser om barn som kastas mellan sina föräldrar i turbulenta vårdnadstvister. Föräldrar om inte kan hålla sams, låter egot ta över och vem är det som drabbas i slutändan?

Barnet.

Barnet älskar båda sina föräldrar över allt annat på jorden. Barnet vill inte höra alla dåliga saker föräldrar har att säga om varandra. Barnet vill bara älska sina föräldrar och bli älskad tillbaka och slippa välja vems parti man ska behöva ta.

Idag är jag själv tonårs mamma. Idag är jag mer vilsen än någonsin. Mitt barn håller på att bryta sig loss och det är själsligt jobbigt.

Det händer mycket i en växande tonåring, mycket som personen själv inte förstår. Så hur ska man som förälder kunna förstå?

Jag slängs tillbaka till min egen tonår, önskar att jag hade ett hem som texten ovan. Dit jag kunnat vända mig. Men där och då fanns det inte. Vuxna var alldeles för upptagna av sitt i sviter av en brutal separation.

Så hur ska man då kunna förstå om man inte fått verktyg. Hur ska man då veta om man inte fått lära sig. Hur många blir på förhand dömda för sitt agerande, varande på bristande kunskap.

Jag vandrar idag på en okänd stig, där jag behöver hjälp och stöttning i min föräldraroll. Jag är inte rädd för att be om hjälp, för är det något jag vill som förälder och människa så är det att utvecklas – lära mig hantera och förstå saker jag inte begriper.

Jag behöver lära mig nytt. Det är jobbigt. Men jag gör det för att växa och kunna förstå mer ödmjukt, inte hamna i gamla spår såsom jag en gång själv blev bemött. För det kan vara lätt att hamna i det man själv blivit lärd, så är man inte uppmärksam kanske livet blir just precis så som man inte önskade att det skulle bli.

Personligen tror jag starkt på kommunikation, det är A och O att kunna prata. Dock är det ju så, att alla inte kan kommunicera, eller för den delen vill lära sig kommunicera på en givande nivå.

Vårt hem är där vi har våra rötter. Dit kan vi alltid vända oss när vi har det besvärligt.

Är det så för alla?

Vad händer med dem som inte har det så?

Vad tar dom med sig i sina ryggsäckar?

I hemmet kan vi bjuda på oss själva och göra vårt allra bästa för att lycka och trygghet ska finnas där.

Den som upplever våld, missbruk, osunda relationer, vad händer med dess trygghet och lycka?

Denna text väckte något mycket djupt inom mitt inre. Med den erfarenhet jag har, så vet jag att saker och ting bearbetas i olika faser när tiden är mogen. Man kan aldrig skynda på en process, likväl som man aldrig kan gömma undan utan att det blir en blockering

Jag känner viss ilska och sorg. Som vuxna har vi ett ansvar att ta ansvar över våra beteenden och inte låta barn komma till skada. Vi har all ett ansvar att jobba med våra demoner som gör att vi gör som vi gör.

Jäklar vad det jobbet gör ont ibland, M E N det känns lättare när man kommit ut på andra sidan.

Den som har varit hemifrån och haft det svårt att klara sig på egen hand, vet hur lättad man känner sig när man till slut ber sin familj om hjälp – för man vet att de inte säger nej.

Det finns dom som säger……nej.

Glöm aldrig att vara en vettig vuxen, en förebild för någon där ute. Det finns många vilsna själar, som behöver någon att luta sig mot. Någon som inte säger nej.

Kram Carina