När orken tryter

D E T finns dagar då orken tryter. Dagar då jag önskar jag hade en soulmate under samma torptak som kärleksfullt hjälpte mig. Som kramade om mig och viskade varmt ”det blir bättre, jag finns här för dig”.
Som delade mitt intresse för djur & natur, som fann tjusningen i det vackra moder jord har skapat åt oss alla.

Dessa dagar får jag anstränga mig för att inte rasa och som tur är kommer de dagarna inte allt för tätt inpå. Men en fuktig höst, och några knippor hö som sakta börjat få mögel det får min själ att bli matt.

Hämtar hö som jag förvarar i en grannes lada.

Med djur kan jag inte bara stänga dörren och dra täcket över huvudet, hur gärna jag än vill. Då är det bara å bita ihop. Försöka hitta den där kämparglöden och gå. För månen lyser vacker på himlavalvet. Luften är frisk.

Jag får påminna mig själv att i morgon är en ny dag, känslan kanske inte alltför lika jobbig – solen kanske lyser varmare och klarare. Vad vet jag ❤️ jag vet ändå att varje dag är en gåva och varje dag är ett ypperligt tillfälle för ett nytt andetag.

Kram från torpets lilla vrå 🖤

Carina

Jag blev antagen – yippi 🥳

I september ansökte jag om att få vara med i en studie om stressrelaterad psykisk ohälsa som Karolinska institutet och Gustavsbergs vårdcentral håller i. I början på oktober blev jag intervjuad i över 1 1/2 timme.

Denna intervju drog upp så mycket känslor så jag blev inte mig själv på några veckor, mycket ilska, sorg och frustration bubblade upp. Otroligt jobbiga känslor inför en människa som fanns i mitt liv i tonåren. I samma sväng skrev jag ett blogginlägg om honom. I mitt inre blev jag rädd, rädd för alla känslor som jag inte visste att jag hade kvar. Rädd för att känna. Rädd för att såra någon. Jag tänkte många gånger, ”tänk om jag blir antagen till denna studie och det rör upp ännu mer som jag kanske inte är mogen för”.

Men jag landade i känslorna, red ut dem och accepterade läget där och då. Veckorna gick och den 21 oktober ringde psykologen och meddelade att jag kvalat in i studien!

Lyckorus och skräckslagen på en och samma gång. Tårarna rullade av tacksamhet. I snart sex år har jag försökt trixa och fixa i mitt liv för att få en så hållbar vardag som möjligt med så lite kontakt med myndigheter som det bara går. Jag jobbar fortfarande inte heltid. Jag har däremot medvetet skurit ner på utgifter, sett över alla tänkbara möjligheter till att klara mig på så lite pengar som möjligt för att kunna hämta hem mig i stressen på egen hand.

Under de första åren efter jag rasade, låg både arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på med blåslampa i arselet för att jag skulle ut i 100% jobb trots att jag var långt ifrån frisk. Pisk pisk, ut i jobb.

Jag fick nog och sa ifrån mig all ekonomisk hjälp och tänkte att jag klarar detta på egen hand.

Via vårdcentralen fick jag bra hjälp de första månaderna men sedan var jag som bortkopplad eftersom jag tackat nej till medicinering. Tack tack!

Så under åren har jag bekostat egen terapi i form av yoga, utmattningshjälpen, sorgbearbetning. Dyrt. Men väl värt och sjysta upplägg på avbetalning.

M E N nu händer det! Äntligen får jag chansen att vara med i kanske framtidens kommande behandlingsform inom sjukvården.

Tre månaders behandling väntar mig. Jag är redan inne på vecka tre! ❤️ Det känns så bra och tusan vad jag får ögonöppnare.

Studien pågår i två år. Så kära vän jag hoppas denna kommer finnas för dig som behöver den i framtiden! Så viktigt att satsa på stressrelaterad psykisk ohälsa. Det har känts som att man inte har prioriterat utmattning inom sjukvården – det är mest en ”grej” som ska gå över efter lite vila!

Förhoppningsvis får man djupare förståelse och förhoppningsvis kommer jag lära mig enormt mycket om mig själv under denna period av behandling.

Jag har lovat mig själv att vara totalt ärlig och transparent mot mig själv. Våga vara sårbar och verkligen ge mig chansen till ännu en utveckling.

Jag kände jag ville dela detta med dig, även om jag inte kan eller får gå in i detalj på var studien innefattar.

Jag önskar dig en skön tisdag därute ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Feeling proud ✨

Efter ett styrkepass på Friskis & Svettis och en timmes promenad med en vän resulterade i att jag fick ÄTA massor 😂😂😂

Jasminris med kokosmjölk, curry & sweet chili, zucchini, paprika, vitkål och räkor

Yammi som jag njöt! Det bästa med träningen idag, vet du va det va?! BASTUN – jag trodde jag skulle smälla av när de sa att de öppnat upp bastun 🧖‍♀️ 💫 alltså, vilken själanjutning.
Så stolt över både träning och kosthållningen, ju mer jag tränar ju mer kan jag äta 🍽 hur bra är inte det! Tänk att det finns så mycket att lära om jag bara vill 🍎💫🙏🧖‍♀️💪

Två veckor har snart gått sedan jag började jobba med appen YAZIO 🍎
Två veckor av riktiga ögonöppnare. Idag var det första dagen jag verkligen fick jobba ordentligt för att få ihop all mat till lunchen. Gott, rent och enkelt.

Såklart behövs vila i kombo till både träning och mat, det är verkligen tur att Stella & Selma hjälper till med mysfaktorn, Sonya….hon la sig i hundbädden 🖤Netflixfilm fick bli temat med innehållande både skratt och salta tårar 🤩 precis som det bör 🖤

Mattes knähundar ❤️

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Kanske någon oskyldig råkar illa ut?

När obearbetade minnen bubblar upp på ytan, väcks känslor av bottenlös sorg. Ilska. Frustration. Smärta. Sådan smärta. Iallafall har det varit så för mig de gånger livet påmint mig om smärtan och vikten av att bearbeta för att släppa och gå vidare. Att våga vara människa till det yttersta.

Salta tårar som trillar nedför solkysst kind. Knivhuggen i bröstkorgen. Knuten i magen. Tillåtas känna eller stänga av. Vad ska man välja?!

Enkelt att stänga av. Vandra vidare och kanske bli en tryckkokare som plötsligt en dag pyser över. Kanske någon oskyldig råkar illa ut?!

Tillåtas känna eller stänga av. Vad är det bästa måntro?

Jag personligen har de senaste åren valt att känna. Försökt stanna i känslan. Rida med och rensa bort gammalt slagg.

Trots minnen som smärtar, vissa händelser som är ofattbara att förstå. Att ens begripa sig på.

De allra flesta gånger livet påminner mig om vikten av att rensa och att bearbeta, påminns jag ännu en gång om att vissa människor måste handla i sin ovetskap. Oförmågan till att förstå bättre. Då känns det lite bättre. Då känns det som att jag lättare kan släppa taget. Lättare vandra vidare.

Dock först behöver jag gråta, känna smärtan, sörja det som va eller det som fortfarande är. Kanske skrika en skvätt, kanske slå hårt i en kudde, stampa hårt i marken. Det som behövs helt enkelt för att lossa det som skaver. Moder Jord hon finns alltid där och tar emot – villkorslöst.

Vår högre makt har gett oss förmågan att känna. Förmågan att förlåta. Förmågan att älska. Men vem har gett oss förmågan att vara ond?

Det har jag ännu inte kommit på.

Men jag vet att efter en rensning av känslor och smärtande minnen känns livet så mycket lättare. Solen lyser klarare. Färgerna lyser starkare. Allt blir så mycket vackrare.

Det är okej att känna. Det är okej att känna alla känslor. Men det är aldrig okej att skada någon annan. Någon gång i livet kommer konsekvenser av sitt handlande. Det är jag iallafall övertygad om.

Men idag skiner solen. Vinden viner sådär härligt skönt. Fåglarna sjunger. Några vattenpölar bär ett lager is. Frisk och härlig luft. Jag sitter på en stubbe en bit från mitt torp. Här trivs jag som bäst. Med djuren. Naturen. Tystnaden. Låter dagen ha sin gilla gång.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Smärta

L I V E T är smärtsamt ibland. Människor är inte alltid snälla. Elaka ord kan ibland flytta in om man får höra dem alltför ofta.

Ibland behöver man bli sårbar för att vara stark. Samla redskap för att hantera saker som trillar i ens väg. För det är ju så, livet är smärtsamt ibland. För oss alla. Bland det bästa tycker jag är att få prata om det som smärtar. Liksom sätta strålkastarljuset på smärtan och P P P – prata, prata, prata. I trygga rum.
Sen har jag märkt att det är förbaskat stärkande att göra bra saker för en själv, som man mår bra utav. Smärtan i benen efter några övningar. Mjölksyran i armarna. Svetten längs ryggraden. Den sköna stretchen. Jag älskar avslutet – avslappningen. Faller i trans.

Smärta. I olika skepnader. Men så skönt det är efteråt när man gör något för att må bättre. Både för sinne och själ.

Idag vet jag bättre. Människor är inte alltid snälla. Men jag kan vara snäll mot mig själv. Elaka ord kan flytta in, men enbart om jag själv tillåter det.
Ibland kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka – titta på det som sker. Vad är viktigt och riktigt på riktigt.

Livet.

Kram från torpets lilla vrå

Carina

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Det är bara å bestämma sig!

”D E T är bara å bestämma sig!” Jag bär med mig orden från min kollega. Håller fast, håller i. Två gånger i veckan är målet att komma till gymmet. Utan att slå på mig själv.

Så efter ett halvpass på jobbet så fick det idag bli en blandad kompott av styrka och stretchande yogaövningar.

Idag med @medberoendepodden i öronen. Jag älskar att lyssna till andra människors livsresor. Alltid finns det något att lära. Framförallt väcks det något av ”jag är inte ensam”-känsla.

Så nu tar jag helg. Hämtar upp min älskade dotter från skolan å lite hämtmat 🥡 Det är vi värda idag ❤️

Jag önskar dig en skön fredag & en trevlig helg! ❤️🍁❤️

Kram från torpet