När orken tryter

D E T finns dagar då orken tryter. Dagar då jag önskar jag hade en soulmate under samma torptak som kärleksfullt hjälpte mig. Som kramade om mig och viskade varmt ”det blir bättre, jag finns här för dig”.
Som delade mitt intresse för djur & natur, som fann tjusningen i det vackra moder jord har skapat åt oss alla.

Dessa dagar får jag anstränga mig för att inte rasa och som tur är kommer de dagarna inte allt för tätt inpå. Men en fuktig höst, och några knippor hö som sakta börjat få mögel det får min själ att bli matt.

Hämtar hö som jag förvarar i en grannes lada.

Med djur kan jag inte bara stänga dörren och dra täcket över huvudet, hur gärna jag än vill. Då är det bara å bita ihop. Försöka hitta den där kämparglöden och gå. För månen lyser vacker på himlavalvet. Luften är frisk.

Jag får påminna mig själv att i morgon är en ny dag, känslan kanske inte alltför lika jobbig – solen kanske lyser varmare och klarare. Vad vet jag ❤️ jag vet ändå att varje dag är en gåva och varje dag är ett ypperligt tillfälle för ett nytt andetag.

Kram från torpets lilla vrå 🖤

Carina

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Kanske någon oskyldig råkar illa ut?

När obearbetade minnen bubblar upp på ytan, väcks känslor av bottenlös sorg. Ilska. Frustration. Smärta. Sådan smärta. Iallafall har det varit så för mig de gånger livet påmint mig om smärtan och vikten av att bearbeta för att släppa och gå vidare. Att våga vara människa till det yttersta.

Salta tårar som trillar nedför solkysst kind. Knivhuggen i bröstkorgen. Knuten i magen. Tillåtas känna eller stänga av. Vad ska man välja?!

Enkelt att stänga av. Vandra vidare och kanske bli en tryckkokare som plötsligt en dag pyser över. Kanske någon oskyldig råkar illa ut?!

Tillåtas känna eller stänga av. Vad är det bästa måntro?

Jag personligen har de senaste åren valt att känna. Försökt stanna i känslan. Rida med och rensa bort gammalt slagg.

Trots minnen som smärtar, vissa händelser som är ofattbara att förstå. Att ens begripa sig på.

De allra flesta gånger livet påminner mig om vikten av att rensa och att bearbeta, påminns jag ännu en gång om att vissa människor måste handla i sin ovetskap. Oförmågan till att förstå bättre. Då känns det lite bättre. Då känns det som att jag lättare kan släppa taget. Lättare vandra vidare.

Dock först behöver jag gråta, känna smärtan, sörja det som va eller det som fortfarande är. Kanske skrika en skvätt, kanske slå hårt i en kudde, stampa hårt i marken. Det som behövs helt enkelt för att lossa det som skaver. Moder Jord hon finns alltid där och tar emot – villkorslöst.

Vår högre makt har gett oss förmågan att känna. Förmågan att förlåta. Förmågan att älska. Men vem har gett oss förmågan att vara ond?

Det har jag ännu inte kommit på.

Men jag vet att efter en rensning av känslor och smärtande minnen känns livet så mycket lättare. Solen lyser klarare. Färgerna lyser starkare. Allt blir så mycket vackrare.

Det är okej att känna. Det är okej att känna alla känslor. Men det är aldrig okej att skada någon annan. Någon gång i livet kommer konsekvenser av sitt handlande. Det är jag iallafall övertygad om.

Men idag skiner solen. Vinden viner sådär härligt skönt. Fåglarna sjunger. Några vattenpölar bär ett lager is. Frisk och härlig luft. Jag sitter på en stubbe en bit från mitt torp. Här trivs jag som bäst. Med djuren. Naturen. Tystnaden. Låter dagen ha sin gilla gång.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vad vill jag fastna i – idag?

I D A G har jag liksom tre alternativ känns det som. Antingen fastnar jag i min begynnande migrän som jag försöker mota på dörren. (Ofta när det varit mycket på jobbet slår migränen till.) Lite typiskt på ledig dag.

Alternativ två är att jag fastnar i att kyl/frys är sjuk – frysen håller inte kylan. Så med tips från ”doktorn” ska den vara avstängd 24 timmar för att sedan testa om den håller kylan. Vilket innebär ingen kyl/frys på tre dygn. Här får jag improvisera helt enkelt.

Sjuk kyl/frys 🙈

Alternativ tre är att jag suger i mig vädrets energier och försöker se möjligheter i alla tre alternativen och gör något kreativt av hela summan denna lediga dag. Samtidigt plingar telefonen om att jobba extra i morgon – kan vara ett tecken på att extra pengarna rullar in för ett kommande kyl/frys byte.

Mitt lilla paradis 🧡

Men nog är det konstigt att dagens kyl/frys inte håller mer än 10 år….enligt ”doktorns” uppmärksamhet under åren.
Miljötänk på det? 🤷🏻‍♀️

Så idag bestämmer jag mig för att ta det lite lugnt i tempot så migränen inte får fäste. Jag väljer att se en möjlighet att få städa ur kyl/frys – det var ju trots allt ett tag sedan. Sen att få vara ledig en solig dag som denna gör det lite lättare, lite gladare, lite mer njutbart helt enkelt.

Så piggar jag upp mig själv med en drink full med nyttigheter. Grönkål, citron & ingefära. 🙏

Skörd av grönkål från egen odling 🙏 citron & ingefära körs i grönsakspress 😋

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rörd till tårar

I D A G blev jag rörd till tårar.
Under sommaren har jag jobbat lite extra hos några för mig ”nya” kunder (hemtjänsten).

Vi har kommit fint överens och alltid några glada skratt och några härliga pratstunder utöver mina ”måste göra” uppdrag.

Jag tycker det är så viktigt med att se hela människan och möta hen där denne är i stunden. Jag känner av med känselspröten vad som passar för just denna stund.
Vill jobba effektivt så jag hinner med det där lilla extra samtalet, skämtet, klappen på axeln, eller bara vara ett lyssnande öra.

Så idag var min sista dag på ett av mina besök och jag blev så tagen över att jag blev bjuden på den lyxigaste räksmörgåsen och en kopp kaffe på morgonkvisten som tack för min lilla tid denna sommar.

Det kan man inte säga nej till – det vore som att slå någon på käften.
Efter ett fint samtal, underbart god räksmörgås och ödmjukaste tacksamhet för vilken godhet som finns, seglade jag vidare med ett leende på läpparna och en värme i hjärteroten.

Trots att jobbet som undersköterska i hemtjänsten många gånger är både fysiskt och psykiskt krävande, så väger dessa stunder upp och utmaningen är ständigt att arbeta på mitt eget förhållningssätt att hitta redskap till hur jag hanterar olika situationer.

Hoppas du haft en fin dag, varthän du befinner dig❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Får man bli så där gråt-trött?

När man är så där trött så man bara vill gråta.

När människomöten blir sådär intensivt jobbiga för sinnet. Alla energier flyger huller om buller och man försöker sortera vad som är vad och vart det hör hemma.

När kroppen skriker efter sömn.

När man är så där trött så man bara vill gråta, men ändå kämpar på. Kroppen och sinnet som endast längtar efter att få sova.

Dessa dagar existerar även när man mår bra i livet. För gråt trött det blir vi nog alla ibland skulle jag tro, men inget man riktigt pratar om för skenet är att man ska vara på topp, mest hela tiden.

Äh, ryck upp dig va!

Men, nä! De dagarna är förbi. När jag får en sådan där gråta-tröttdag, då stänger jag av allt. Blandar mig inte i diskussioner, gör min to-do lista med djuren och det runtomkring och tänker att idag får jag må så här. Det är helt ok.

I morgon känns det bättre. Jag försöker se till att komma tidigt i säng så jag får sömnen, det gör U N D E R😍

Men mitt i känslostormen så är det många salta tårar och en djup sårbarhetskänsla❤️

Känner du igen dig?

Kram från torpets vrå ❤️

S K I F T N I N G A R

V I L K E N dag! Vi svenskar älskar ju att prata väder! Vilken underbar dag att prata väder på! Vilka skiftningar!

Vaknade till gråväder. Gled vidare in i regnväder, för att snabbt kliva in i snöväder. S Å kom S O L E N och sken upp, den grå himlen förvandlades till en magisk himmel skiftandes i blått, grått, gult – ahhhh solljus.

Sen förvandlades himlen mörkgrå och hagelskuren kom som pingpongbollar små, för att vidare låta regnet ösa ner. Stora som tårar på barnakinden liten.

Ja helt enkelt ett mycket intressant samtalsämne för en helt vanlig svensk.

Moder Jord bjöd på sinnesstämning deluxe.

Vilket får mig att se liknelsen till mina egna stämningsskiftningar på en dag.

Idag har jag vandrat genom enorm glädje, som fick mig bli nyfiken på en annan människa. Någonstans under dagen blev jag överraskad, jag fick stanna upp och tänka efter hur en annan medmänniska tänkte. Omvärdera mitt eget tankesätt, för att våga tänka nytt.

Sen ramlade jag ner och blev lite ledsen, jag kände en sorg över hur livet blev i vissa hänseenden. För en stund kände jag mig nedstämd.

H J Ä L P sen trillade jag över både irritation och frustration, kände mig faktiskt riktigt förbannad över något som jag ser som en självklar sak att varje person bör veta. (I min värld.)

Sen blev jag rädd och kände mig dum över något jag sagt. Tänkte att det där behövde jag väl ändå inte säga. Blev lite skamsen, kröp liksom ihop som en liten hund som gjort fel. Men så knackade någon på axeln (min inre vägvisare) och vips på blev jag överraskat glad igen. Lekfullheten vaknade till liv inom loppet av en sekund. Kände livet inom mig. Tacksamheten över modet att våga möta rädslan inom mig själv.

Så jösses, sinnesstämningar på en dag är verkligen som ett sjudundrande aprilväder deluxe.

Blöt väg, torr väg. Blöt kind, torr kind. Hal väg, orolig själ. Blixter och dunder, ilska och vrede. Solsken, glädje. Sol och moln. Ja du fattar säkert vart jag är på väg i mina tankar?

Vi svenskar Ä L S K A R att prata väder. Det gör jag med – lite mer på djupet. ❤️

Kram Carina

B E R O E N D E

T V Å månader utan godis och chips. Två månader av ständig närvaro. Två månader av förbannat pannben. En dag i taget. En minut i taget. En hel del undvikande av vissa situationer har det blivit.

S O C K E R B E R O E N D E är som vilket annat beroende skitsvårt att ta sig ur om man verkligen fastnat i kletet.
Frustrationen när man kliver in i en butik och vid kassan ansamlas ett helt rum med
G O D I S – suget triggar igång, det vattnas i munnen.

Det skulle vara gott, bara en liten godisbit. Kanske en chokladbit. Bara en liten bit, det är ju inte så mycket. Greppar en chokladbit, gud vad det vattnas i munnen.

Hjärnspökena gör mig tokig. Vad håller jag på med, slänger ifrån mig chokladbiten. Jag stirrar febrilt i golvet, ber min hjärna hålla **** fokus på att betala det jag är för att handla åt en kund. F O K U S!

Jobbhelgerna är utmanande, på borden står stora skålar med G O D I S. Jag undviker de rummen, sätter blicken på något annat grabbar en frukt och drar ut på fältet.

Alltid ett fokus.

Men vem tänker på att godis kan vara så farligt?

Det finns mycket som är farligt i världen och man kan inte akta sig för allt.
Men jag känner personligen att godis är inte bra för min kropp. Jag blir trött och degig. Hjärtat rusar av allt socker. Jag mår helt enkelt inte bra av det.

Men tusan så gott det är!!

Alla dessa samtal med mig själv. Förut när jag hade godis hemma kunde jag säga ”jag ska bara ta en bit nu”, en bit blev hela påsen varpå jag fick dåligt samvete och slog på mig själv.

Hur många säger inte ”jag ska bara ta ett glas”, ett glas blir en hel flaska.

Jag vet att jag under åren agerat ut i just alkohol, godis, träning, shopping just för att
D Ö V A smärtsamma känslor, känslor av övergivenhet och ensamhet.
Människor pratade om att ”Allt du söker finns inom dig!” Vilket bullshit, ansåg jag då!

Idag många år senare, vet jag att dessa ord var sanning – men jag personligen var inte där i just min resa. Jag var inte färdig med det jag höll på med där och då, jag var tvungen att rasa lite mer, slå lite mer på mig själv osv innan jag kom till insikt.

Idag tar jag en dag i taget.