Utmattning ~ resan inåt

Det är nu i dagarna precis två år sedan jag fick KBT och MediYoga från min vårdcentral. Jag minns än idag mitt första möte hos läkaren, hon frågade standard frågan om jag ville ha medicin. Jag bara grät och jag vet att jag tänkte i mitt inre kaos ”hur tusan ska en tablett kunna ändra tomheten i mitt bröst”.

Jag snörvlade fram att det är inte där problemet ligger, jag tror inte jag behöver ett piller för att bota min tomhet. Jag behöver HJÄLP, hjälp med att förstå mig själv! Jag har vuxit upp med så osunda förebilder i mitt liv, missbruk, psykisk och fysisk misshandel ~ det sätter spår, jag behöver jobba med MIG! Hon förstod vad jag pratade om. Äntligen någon som förstod!

Jag var så sårbar och det gjorde så ont i min själ.

Jag skämdes, för att jag inte var starkare. Jag skämdes, för att jag hamnat där jag var. Jag visste att min själ var trasig, sönderstrimlad som ett litet pappersark i pappersstrimlan.

Jag hade sprungit i så många år, burit så mycket sorg och ilska på mina axlar. Skammen var min bästa kompis. Hur fixar man sådant?

När jag landade på yogamattan för första gången kände jag mig så malplacerad. Va hon pratade den där terapeuten ~ jag ville ju bara sova och det skrek i öronen, jag var så ljudkänslig där och då. Det började pirra av rastlöshet i kroppen.

Jösses, skulle det inte hända något snart ~ vi låg bara och andades, men jag fick knappt luft. Jag kippade efter andan som en liten fisk som hamnat strandsatt på land. Det gick INTE att andas igenom näsan och jag minns att hon pratade om att andas med magen. All luft stannade ungefär vid bröstkorgen ~ STOPP! I mitt huvud var det full aktivitet ~ som rena inflyttningsfesten, hög volym och tjatter. Tänk att de bara kan invadera min hjärna sådär, utan att ens betala hyra! Tankarna festade på och brydde sig inte ett dugg om mig. Till slut måste jag ha somnat!

Detta pågick några gånger och jag kände sådant motstånd att gå på yogan, men jag hade fått det på recept och då var jag tvungen att gå.

På vägen hände något. Jag märkte att dom där tankarna som inte betalade sin hyra började tystna. Om så bara för några sekunder – men för mig som gått runt ett helt liv med inflyttningsfest deluxe i huvudet blev det så märkbart. Där och då förstod jag att MediYogan var något jag inte kunde släppa taget om. Så jag började åter min sökande resa efter svar ~ va vad det som gjorde att denna yogaform gjorde som den gjorde med min hjärna.

Allt eftersom jag letade, fick jag svar och ju mer svar jag fick desto mer ivrig blev jag att utöva för att få egna resultat ~ men jag förstod ändå inte riktigt hur det hela hängde ihop. För stunden var jag bara så glad att det blev lugnt uppe i hjärnkontoret och med lugnet kom en ännu mer trötthet. Jag sov och grät mig igenom vårmånaderna 2017. Hela jag var tömd på energi, men ändå var jag tvungen att ha energi för att hantera Försäkringskassan och deras regelsystem. Det gick inte ihop.

Slappna av, vila, ta hand om dig själv.

Det var inte lätt när nya papper, nya skrivelser, nya bestämmelser skulle efterlevas. Det blev ett enda stressinferno. Men jag hittade mina stunder då det kunde bli lite lugnt och det var i yogan, även om det många gånger var motsträvigt så visste jag att jag behövde piska mig själv till att inte ge upp.

Jag förstod även att yogan skulle bli min livlina i framtiden, om jag skulle hålla som människa. Jag förstod att en enorm livsstilsförändring var i antågande och jag valde själv om jag skulle hoppa på det tåget eller inte.

Jag valde att hoppa på tåget ~ jag valde livet ~ mitt liv. Jag hade inget att förlora.

Resan skulle börja med en oändlig kraft ~ inåt. Det fanns ingen chans att kliva av. Jag har gråtit, jag har känt mig oändligt tom inombords, som ett stort sorgmoln på två ben. Jag kände ingen glädje till livet ~ ingen glädje till något.

Var det så livet skulle bli nu?

Aldrig få känna lycka, aldrig få skratta från hjärtat?

Har du känt så eller känner du så idag? Hur har du gått vidare?

Denna oändliga tomheten.

Ju mer jag grät ut min sorg, ju mer jag skrek ut min ilska (på skogen😉) ju mer kände jag att tomheten i mitt bröst började fyllas av något varmt och vackert. Jag började få kontakt med mina känslor ~ jag började känna och lyssna inåt.

Jag som ständig lyssnat utåt, på andra ~ genom hela livet. Tagit skit, anpassat mig, inte vara för mycket. För att duga till.

Men nu hade jag bestämt mig!

Nu var det jag ~ bara jag!

Jag har blivit kallad egoist, konstig, omöjlig, självisk, du ska inte tro att du är något, en massa fula ord har jag fått slängt i mitt ansikte som jag inte vill skriva här för att smutsa ner min blogg. Alla dessa hårda ord, slagen, tystnaden, skuldbeläggningen ~ är det något som bara går över i ett nafs?

Vad tror du?

”Tänk positivt”, ”så farligt kan det inte ha varit” ”det är bara att gå vidare” ”du förtjänade det””bit ihop”.

Alla upplevelser ~ men hur är det med KÄNSLAN, känslan som måste få komma ut och sörja ut sin sorg, skrika ut sin ilska, få en chans till att bli hel. Att trycka undan känslor tror iaf jag skapar mer obalanser i kroppen. Vad tror du?

Jag har fortfarande stått rak och gått min väg – inåt. Men såren blöder och det tar tid att läka.

Det sjuka är på väg mot det friska nu ~ aldrig mer ska osunda relationer få styra mitt liv.

Alla gör ett val.

Val är svåra och jobbiga ibland ~ men ibland så är det så mycket värt, för att själv bli hel. Det finns så mycket fint i livet som annars kan missas. Det finns så mycket fint att upptäcka om man bara vågar släppa taget och vända blicken inåt istället för att fasta på de yttre omständigheterna.

Det finns alltid något fint! I tystnaden kommer svaren, svaren som jag redan bär på ~ inombords. Alla har sina egna svar.

Hur har du gjort i din utmattning?

Jag tar tacksamt emot dina tankar om stress och utmattning hur du upplever det?

Kram

Carina

Utmattning ~ du är så konstig

”Du är inte dig lik, du blir så sur!”

Jag kände själv hur jag sakta sakta förtvinade inombords. Ibland bara fräste jag av när någon bad om hjälp eller så. Jag kände att jag började få nog. När jag kom hem till mitt egna hem var jag så trött att jag orkade inte lyfta ett finger, då jag lagt hela min energi någon annanstans.

Inom mig kändes det som att jag gick runt och hjälpte och ställde upp på så många i min omgivning, när jag sa nej så blev det sura miner och det slutade med att jag hjälpte till för husfridens skull, så det skulle bli lugnt. Men successivt förlorade jag min egen energi och kraft. När jag bad om hjälp med något (hände inte ofta) då handlade det mest om de mer tekniska sakerna med att ha hus – då blev det ofta suck och stön, då slutade jag be om hjälp.

”Du har förändrats, du är så olik dig. Det går ju inte att prata med dig längre utan att du blir sur.”

Nej det gjorde oftast inte det, för jag var så vansinnigt slut och tom inom mig. Jag hade under så lång tid i mitt liv kört över mig själv och satt mig själv så långt bak i ledet att jag inte ens såg skymten av den fina tjejen som hade så mycket att ge. Men hon fanns inte.

När jag började förändras, när jag började säga mer nej ~ då försvann även människor. Med ens blev allt så tydligt. Jag började rannsaka mig själv, lade mycket skuld på mig själv att jag inte orkade eller dög som jag var.

När jag inte längre var den glada, spralliga, framåt tjejen – då tog allt slut.

Jag isolerade mig för att få möjlighet att gå på djupet inom mig, in i tystnaden för att kunna läka och hitta svar. Jag insåg att skulle det ske en förändring så var JAG tvungen att vara den förändringen. Med risken att förlora en del människor på vägen.

Det är inte lätt att vara alla till lags, det är inte lätt att gå sin egen väg, det är inte lätt att säga nej om det inte tas emot på ett bra sätt ~ med acceptans och respekt för just nejet.

Startar man då ett krig, med tjat, skrik och övertalning för att få igenom sitt JA ~ då är det väldigt lätt att det blir ett inferno av kaos och osunda relationer.

Jag har fått nog av osunda relationer ~ dessa har sugit musten ur min själ i så gott som hela mitt liv. Idag undrar jag VARFÖR jag stannade kvar så länge. Men jag var inte DÄR ~ jag var inte där mentalt att inse att jag var tvungen att göra ett EGET val. Jag var inte där att sätta gränser för mitt egna Jag. Att välja bort någon/något är bland det svåraste beslut att ta ~ men ibland är det den enda lösningen för att själv kunna bli hel.

Blir man någonsin hel?

Jag tror man ständigt har saker att jobba med. Har man väl påbörjat resan är det svårt att bara ignorera det som sker – livet pågår ständigt, liksom det händer saker ständigt.

En sak är säker – jag kan aldrig förändra någon annan – hur gärna jag än vill. Men älskar och respekterar jag mig själv tillräckligt så ser jag till att vara den förändring jag vill ha och sätter de gränser jag behöver och tar hand om mig själv på det sätt min kropp och själ behöver!

Kram Carina

Den är här nu

Den ljuvliga tiden är här nu. När allt börjar vakna till liv igen och solen dröjer sig kvar på himlavalvet en liten stund längre för varje dag som går. I min värld den ljuvligaste tiden på året – i stundens hetta säger jag det om alla årstider – för jag älskar verkligen alla årets skiftningar. Mörkret har fått mig att längta till ljuset. När ljuset kommer värmer det hela min själ och jag börjar känna pirret efter kaffestunder i solen, pirret i fingrarna att få plantera, pirret i kroppen att få bada naken i tjärn under vårsolens sken.

Stillheten på en soldränkt stubbe i skogen, lyssna in allt som börjar vakna till liv ~ igen.

Pånyttfödelse.

Jag behöver ljuset för att uppskatta mörkret och jag behöver mörkret för att uppskatta ljuset – det är liksom livet i sin helhet. Att växa i symbios med det mörka och ljusa.

Antingen väljer jag att streta emot, eller så följer jag med livets skiftningar ~ svårare än så är det inte. Det är förmånen med det egna valet.

Allt gott

Carina

Utmattning – släpp kontrollen

Vilken kontroll?

Har jag kontroll på livet, eller?

– Släpp kontrollen Carina!

– Vad menar du?

– Ja släpp kontrollen så blir det lite lättare för dig, du har kontroll på ALLT! Det löser sig ändå ska du se, du behöver inte göra allt ~ det finns andra människor som också kan ta ansvar.

– Men då blir det ju inte gjort!

– Nej då är det så, men det är inte DITT ansvar att kontrollera, delegera ut och blir det inte gjort då är det DERAS ansvar!

En god vän sa det till mig för några år sedan, jag blev helt vansinnig – inombords. Jag bara kände hur det kokade inom mig – JAG kontrollerade, det var det värsta!

Ilskan rann av mig när jag åkte hem och klöv lite ved (by the way, hugga ved perfekt sätt att få ur sig energi på). Sen sov jag på saken och dagen efter klarnade hela min kontrollsituation. Shit, hon hade rätt min vän jag hade verkligen kontroll på ALLT!

Hur saker skulle göras, när det skulle göras.

Hur hade det blivit så?

Jag kommer åter tillbaka till barndomen. Jag började kontrollera min pappa, gömde alkohol & hällde ur alkohol i slasken så han inte kunde dricka. Städade hemma så ingen skulle märka. Jag utvecklade ett öga för saker som skulle göras redan innan sakerna kom på tal, jag låg alltid ett steg före – duktiga flickan.

Jag ville ha kontroll för att känna mig trygg – men skapar verkligen kontroll trygghet?

Kontrollen gjorde att jag hade svårt för att vara spontan, svårt att släppa taget om saker och ting. Svårt att känna glädje. Jag tog med mig kontrollen in i förhållanden – blev vaksam, kontrollerande.

Så när min väninna sa detta så rasade jag en bit. Jag började träna på att släppa kontrollen och väl där märkte jag hur enormt kontrollerande jag var och hur SVÅRT det var att släppa kontrollen.

Men jag gav mig tusan på att det skulle gå, efter ett bra tag tyckte jag det flöt på bra och jag klappade mig själv på axeln.

Ramlade tillbaka i gamla hjulspår några gånger, men gav inte upp.

Jag har säkert en del kontrollbehov kvar men inte alls i samma utsträckning som förr och DET är en lättnad! Idag kontrollerar jag inte livet.

Livet går inte att kontrollera – livet är nu och det blir vad jag sänder ut. Det blir vad jag gör det till. Jag har valt ensamhet en period i livet för att hitta svaren inom mig – jag har medvetet slutit mig i min egen ”puppa” för att inte störas av de yttre faktorerna. Rannsaka mitt inre – landat i min egen själ.

Jag bär bara ansvaret över min egen kokong – allt annat är någon annans ansvar. Med den vetskapen kan jag bara göra förändringarna i mig själv.

Önskar dig en trevlig dag utan kontroll 😉

Carina

Kan man göra ingenting?

MORGON

Jag vaknar av att Stella ligger på min vänstra arm, hon böjer bak huvudet och jag får en blöt puss på näsan och vips så ligger både Sonya och Selma på bröstkorgen och viftar på svansarna och tävlar om uppmärksamhet. ”Upp med dig nu matte, nu ska vi ut och kissa och äta god mat!”

Jag tassar upp från nattens varma goa säng.

Golvet är kylslaget, inget ovanligt i en sommarstuga från 70-talet. Minus 4 grader ute. Vindpustarna drar lite från både höger och vänster under trägolvet, trasmattorna värmer fint och raggsockorna jag fick från en gullig person på jobbet i julas, värmer fint på mina fötter. ”Jag tänkte på dig Carina, du har det ju så golvkallt i din lilla stuga, det är bättre du använder dessa än att de ska ligga och skräpa i förrådet”. Tacksam❤️

Hundarna äter med glupsk aptit. Det var inte många månader sedan som jag fick mata Sonya direkt på golvet för hon vägrade äta ur en skål, då rädslan ur ögonen förklarade att det va läskiga saker med skålar.

Jag brygger mitt kaffe, tänder brasan och sätter mig och kikar ut på småfåglarna. Jag landar i nuet – tar in varje millimeter av mitt liv just nu. Knastrandet av brasan, doften av nybryggt kaffe, hundarnas snusande, småfåglarna i granen utanför fönstret och ekorren ❤️

Jag vet att det kommer bli en fantastisk dag, det bestämde jag när jag slog upp mina guldbruna ögon.

Inga måsten, jag kommer ta dagen som den kommer – lyssna inåt i mitt hjärta vad jag behöver och känner för just nu.

Jag minns dagar då jag stressade igenom dagen, för att hinna med så mycket som möjligt. Vara så effektiv och produktiv som det bara gick, aldrig vila utan full speed framåt hela tiden.

Jag kommer aldrig att komma dit igen. Idag är jag tacksam för det. Jag missade de små sakerna i livet när jag rusade på i mitt tempo. Kunde inte sitta stilla utan att ha något att göra – en rastlöshet i kroppen som bara ville vidare. En hjärna som kokade med ett hav av tankar. Alltid på språng.

Är det då verkligen okej att inte göra någonting?

Bara sitta och tomglo på min stol ut genom fönstret när ekorren med glädje hoppar omkring i snön och käkar solrosfrön, njuta av stjärtmesarnas återkomst till torpet, se solens strålar bryta sig igenom björkarnas kronor.

Ja det är helt okej.

Jag önskar dig en underbar dag

Tack för att du tagit dig tiden att läsa.

Med värme

Carina

Fördelar med hund

Vaknade tidigt igår morse med migrän, jag brukar få sådana anfall när jag haft för mycket intryck och slarvat lite med sömnen.

Det kommer mer sällan nu förtiden, men när det kommer är det svettigt.

Den tidiga morgonpromenaden blev inte av ~ hundarna fick vänta en stund så jag fick ligga mörkt och svalt en stund och djupandas, i dessa stunder kan jag sakna att man inte är två som kan hjälpas åt.

Med försiktiga steg tog jag mig vid lunchtid ut för att leta efter solen.

Jag gick och andades djupt, hade ett mantra på inandning och ett mantra på utandning, så jag kunde skingra tankarna och låta huvudet vila.

Tänk vad tankarna gör med ens hjärna ~ den kan fullkomligt koka sönder med alla tankar som ständigt dyker upp.

Jag brukar tänka att första tanken som är negativ okej, men andra tanken den kan jag välja att ändra på. Det går ~ men det är svårt ibland. Ibland får man kämpa lite extra för att nå målet.

Hundarna är min livlina i många skeenden i livet ~ dagar som igår när jag helst hade stannat inne drog de med mig ut, för hur som haver behöver de ut.

Jag märkte att jag mådde mycket bättre för varje steg jag tog och för varje andetag med frisk luft jag drog ner i mina lungor. Med lugna steg vandrade jag vidare mot…….solen.

Fylla på mina depåer av ljus, stanna upp en stund och bara låta de få ljumma strålar smeka mitt kylslagna ansikte.

Snart, mycket snart kommer du fram lite längre, lite mer ~ jag längtar.

Med värme

Carina

När tiden stannar

Här kan vi sitta och blicka ut över trädtopparna, höra fåglarnas kvittrande och känna på lite solens varma strålar.

Dagar jag är ledig då ”jagar” jag solen ~ tar mig till en högre plats på jorden där jag vet solen befinner sig, lite mer, lite längre. Solen och naturen är min medicin ~ medicin för själen och en plats där jag kan finna lugna ~ platsen där tiden stannar. Tillsammans med prinsessorna❤️

Med värme

Carina

Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Fortsätter på senaste i lägget; Utmattning ~  är det verkligen arbetets fel? Du kan läsa inlägget här

Om du lider av inre stress, vet du vart din inre stress kommer ifrån, det är ju olika hos oss alla. 

När jag med skammen under armen gick till läkaren var mina symptom; tinnitus, ljud & ljuskänslig, hjärtklappning, hugg i bröstområdet, panikångest, tunnelseende, dålig mage, ständig trötthet både mentalt och fysiskt, dåligt minne, hade börjat tappa bort koder på betalkort, namn på nära vänner, glömde hur planeringen för dagen såg ut, svårt att kliva upp ur sängen, helt slut efter enkla vardagsuppgifter, nedsatt koncentration, lättirriterad och mycket ledsen, lättstressad av väldigt lite påfrestning, sov dåligt och oroligt och insomningsproblem. Många symptom under ett och samma samlingsnamn. Jag är fortfarande två år senare inte fri från alla ovanstående symptom. Vad kan det leda till att gå med dessa symptom en längre tid?

1177 läser jag ”Kroppen klarar för det mesta av att hantera stress om den bara får tillräckligt med tid för återhämtning.” 

Jag hade ingen återhämtning under många år, jag visste inte ens hur jag skulle återhämta mig. Jag drogs ständigt med en konstant trötthet och orkeslöshet. Jag minns vid ett läkarbesök början på 2000 när jag sökte vård för kraftiga bröstsmärtor, jag trodde jag skulle dö vilken minut som helst för i min värld var det mitt hjärta det var fel på. Läkaren började istället prata om stress, men jag var inte stressad. Han frågade mig om jag andades ordentligt. Jag andades, klart jag andades!! 

Så här i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte blev erbjuden andningsteknink, när läkaren ändå misstänkte stress och otillräcklig andning. Det var ingen som visade mig HUR jag skulle andas. Jag trodde min andning var normal. Det skulle dröja många år innan jag förstod vidden av andetagets och återhämtningens betydelse för min kropp. Det skulle ta mig så lång tid att hitta hem i mig själv ~ genom andetaget. 

Men vad är då inre stress? 

Alla dessa symptom och känslor i min kropp på grund av inre stress? Jag har aldrig känt mig speciellt stressad över mitt yrke och jag älskade mitt företagande, hur kunde det då bli som det blev? Hur kunde min kropp bara släcka ner? 

Jag är en person som måste få veta för att kunna förstå. Jobbade jag verkligen så mycket att min kropp slutade fungera För mig? 

Som jag skämdes och slog på mig själv för att jag inte orkade med livet, jag orkade inte med mig själv. Så fort jag tittade mig i spegeln slog jag på mig själv. 

Var jag ”Jag-svag?” Jag som var så stark? 

Dålig självkänsla. Starkt självförtroende. 

När jag blickar tillbaka, så ser jag en sårad, rädd, vingklippt liten tjej på jorden och den tjejen finns stundvis fortfarande idag – insikten gjorde så ont. Insikten om hur illa jag behandlat mig själv genom åren, inte stått upp för mitt egna Jag utan ständigt svikit mig själv. Det gjorde ont att se det och arbetet med mig själv idag gör så ont ibland att jag bara vill försvinna, men någonstans inom mig finns en glöd att vilja framåt i min egen inre utveckling. 

Men när började ”Jag-svagheten”, kom den bara över en natt och drämde till mig? Jag kan lika gärna ställa mig frågan; ”När började den inre stressen?”

Vet du när din inre stress började, vad finner du när du tittar tillbaka i ditt liv – inåt. För alla har ju olika stressfaktorer, så är det ju bara. 

Jag som inte lidit (trodde jag) av inre stress, insåg en tid efter min kropps kapitulation att jag under lång tid gått omkring med inre stress. 

När började det?

Den utlösande inre stressen började en kall vinterdag 1983 året jag skulle fylla 11år, då blev jag, mina syskon och min mamma utslängda från mitt barndomshem. Den kvällen ~ blev starten på en lång resa genom livet med inre stress påslagen dygnet runt. Som att ständigt bli jagad av en ilsken björn i skogen, fly för sitt liv, aldrig vila, fly för överlevnad, aldrig återhämtning, rädslan att bli tagen. Fly, fly, fly. 

Alkoholen hade kapat min familj och jag kunde inget annat än se på, det var som en overklig osann film som spelades upp framför mina ögon. En film som aldrig tog slut, den eskalerade stundvis och blev trombliknande i sin styrka. Jag förberedde mig för överlevnad, genom att sätta på mig skyddsmunderingen för att skydda mig mot livet. Behandla mig illa ~ men du ska aldrig få glädjen att jag lägger mig ner och ger upp. Det var dags att kavla upp ärmarna ~ det var dags att bita ihop och gissa mig till livets spelregler. Känselspröten var redan vid 11 års ålder riktigt bra utvecklade.

Hur har denna upplevelse och livet från denna tidpunkt med utmattningen att göra, 33år senare? 

Det ska jag försöka bena ut i mitt nästa inlägg ❤️ Tills dess njuter jag av Nu. Jag önskar dig en härlig dag därute, varthän du än befinner dig. Tack för att du tog dig tid att läsa! 

Med värme 

Carina