Jag blev antagen – yippi 🥳

I september ansökte jag om att få vara med i en studie om stressrelaterad psykisk ohälsa som Karolinska institutet och Gustavsbergs vårdcentral håller i. I början på oktober blev jag intervjuad i över 1 1/2 timme.

Denna intervju drog upp så mycket känslor så jag blev inte mig själv på några veckor, mycket ilska, sorg och frustration bubblade upp. Otroligt jobbiga känslor inför en människa som fanns i mitt liv i tonåren. I samma sväng skrev jag ett blogginlägg om honom. I mitt inre blev jag rädd, rädd för alla känslor som jag inte visste att jag hade kvar. Rädd för att känna. Rädd för att såra någon. Jag tänkte många gånger, ”tänk om jag blir antagen till denna studie och det rör upp ännu mer som jag kanske inte är mogen för”.

Men jag landade i känslorna, red ut dem och accepterade läget där och då. Veckorna gick och den 21 oktober ringde psykologen och meddelade att jag kvalat in i studien!

Lyckorus och skräckslagen på en och samma gång. Tårarna rullade av tacksamhet. I snart sex år har jag försökt trixa och fixa i mitt liv för att få en så hållbar vardag som möjligt med så lite kontakt med myndigheter som det bara går. Jag jobbar fortfarande inte heltid. Jag har däremot medvetet skurit ner på utgifter, sett över alla tänkbara möjligheter till att klara mig på så lite pengar som möjligt för att kunna hämta hem mig i stressen på egen hand.

Under de första åren efter jag rasade, låg både arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på med blåslampa i arselet för att jag skulle ut i 100% jobb trots att jag var långt ifrån frisk. Pisk pisk, ut i jobb.

Jag fick nog och sa ifrån mig all ekonomisk hjälp och tänkte att jag klarar detta på egen hand.

Via vårdcentralen fick jag bra hjälp de första månaderna men sedan var jag som bortkopplad eftersom jag tackat nej till medicinering. Tack tack!

Så under åren har jag bekostat egen terapi i form av yoga, utmattningshjälpen, sorgbearbetning. Dyrt. Men väl värt och sjysta upplägg på avbetalning.

M E N nu händer det! Äntligen får jag chansen att vara med i kanske framtidens kommande behandlingsform inom sjukvården.

Tre månaders behandling väntar mig. Jag är redan inne på vecka tre! ❤️ Det känns så bra och tusan vad jag får ögonöppnare.

Studien pågår i två år. Så kära vän jag hoppas denna kommer finnas för dig som behöver den i framtiden! Så viktigt att satsa på stressrelaterad psykisk ohälsa. Det har känts som att man inte har prioriterat utmattning inom sjukvården – det är mest en ”grej” som ska gå över efter lite vila!

Förhoppningsvis får man djupare förståelse och förhoppningsvis kommer jag lära mig enormt mycket om mig själv under denna period av behandling.

Jag har lovat mig själv att vara totalt ärlig och transparent mot mig själv. Våga vara sårbar och verkligen ge mig chansen till ännu en utveckling.

Jag kände jag ville dela detta med dig, även om jag inte kan eller får gå in i detalj på var studien innefattar.

Jag önskar dig en skön tisdag därute ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Stressad av att andas?

B L A N D det svåraste jag upplevde när jag rasade i min utmattning, var att A N D A S. Jag andades, annars skulle jag ju inte leva. Läkaren frågade om jag andades ordentligt. Dum fråga – tyckte jag då. Klart jag andades!

Det tog ett tag innan jag kom till I N S I K T om vikten av just andetaget. Det tog ytterligare ett tag innan jag kände att jag började trivas i det nya andetaget.
Det skall tilläggas att jag enbart andats genom munnen, så långt jag kan minnas. När jag skulle börja andas in och ut genom näsan kändes det som att jag inte fick luft – jag fick
P A N I K‼️

Men jag började lyssna till andra som vandrat före mig, jag började testa mig fram om det de sa till mig var någon sanning i.
Jag övade och övade – kände mig värdelös för jag fick inte ner luften längre än till övre delen av bröstkorgen. Man pratade om djup andning ner i magen och långt ner i bröstkorgen – men för mig tog det S T O P P‼️

I början tog jag några få andetag genom näsan, in och ut, varvat med 1-2 andetag genom munnen beroende på hur jobbigt (hur mkt panik jag kände) i kroppen.

Det är 4 år sedan nu, jag tränar V A R J E dag.

Det kan synas att jag sitter och solar på bilden. Det gör jag. Njuter av vårsolens värmande strålar. Samtidigt D J U P A N D A S jag.

In och ut genom näsan.

Jag andas in lååååångsamt, räknar tyst inom mig till 4, håller andan räknar tyst till 4, låter luften sakta pysa ut genom näsan och räknar till 6, håller andan räknar tyst till 4 och börjar om.

Samtidigt noterar jag vad min tunga gör. Ligger den och trycker mot övre gommen eller är den avslappnad? Trycker jag den uppåt alltså spänner jag mig av någon anledning – jag noterar det, men går inte in och analyserar varför. Lägger ner tungan och försöker slappna av, fokuserar på andetaget och känner samtidigt mina fötter mot marken.

Andetaget Ä R det allra viktigaste redskapet vid stress.
Det hjälper oss att komma hem i kroppen. Det syresätter blodet som i sin tur ger kraft till kroppen.

Det är lätt att tankarna tar över – men att räkna andetaget är ett sätt att lura tankarna på vift.
Tankar finns ständigt, dock behöver man inte haka fast i dem. Man kan notera att de är, och släppa dem vidare.

Små steg varje dag leder till – förändring❤️

Lungorna är en muskel, som töjs och tränas i den mån man själv lägger ner tiden. Det tar tid. Finns inga quickfix.

Jag har tagit inspiration av dem som gått före mig. Jobbet – ja det är jobbigt att bryta gamla vanor, men det är helt upp till mig själv om jag vill ha en förändring för I N G E N kan fixa det åt mig. ❤️ (tyvärr)

Kram från skogen❤️

Hur lätt är det att bryta (o)vanor!

Idag hade jag ett fint samtal med min sjukgymnast. Han är nog världens mest pedagogiska och förstående sjukgymnast. Iallafall upplever jag honom så.

Han är så tydlig och rät fram, inga krusiduller. Precis vad jag behöver. Dock skulle jag behöva en som han på axeln som styrde in mig på rätt bana när jag börjar vika av åt ”fel” håll.

Jag vet så väl V A D jag ska göra och jag vet så väl H U R jag ska göra. Dock är det svårt med att få in nya rutiner när man är så van vid de gamla.

Jag har sedan en tid tillbaka rätt ont i en armbåge sk golfarmbåge, tillika ländrygg. Överbelastat när jag snickrat och grejat med ved å annat roligt på torpet, samt för dåligt tränad mage och rygg, och såklart ett bagage av ett förflutet som gärna med tiden sätter sig på både det ena och andra stället om man inte bearbetar det. Ländrygg, axlar och käkar är populära ställen för dessa känslor att sätta sig på, jag kan checka av dem alla tre.

Jag är van vid att klara det mesta själv och samtidigt hålla ett rätt högt tempo så saker och ting blir gjorda. Ingen vila och gulligull förrän sysslorna är gjorda, som Allan på Farmen sa häromkvällen.

JA, jag kollar på Farmen i år. Har aldrig gjort det tidigare för jag har tyckt det bara har varit intriger och uppkäftiga människor.

Men i år ville jag hämta inspiration i skapande. Så mycket fint de har byggt och såklart har det fötts fler nya idéer till mitt eget lilla torp. Så glad för det!

Samtidigt så tycker jag det är fascinerande och se hur människor fungerar ihop i grupp. Och det har verkligen varit ett toppengäng i år.

Men det här med vanor och ovanor. Hade det varit lätt att göra en förändring så skulle väldigt många göra det. Men det är både svårt och jobbigt. Jag tror inte jag är själv om att känna så.

Men, jag gör så gott jag förmår i tiden av nu. Man kan inte förändra alltför mycket på en gång. En dag i taget, planering, fokus och pannben. Å kanske en liten sjukgymnast på axeln som petar en in i rätt riktning emellanåt.

En fin vana jag börjat få till är lymfmassage varje morgon, tar bara 5-10 minuter. Så skönt, så uppfriskande. Sätter fart på hela kroppen. Det känns som det händer grejer i kroppen av den, men jag kan lika gärna inbilla mig men känslan är att det rensar och flödet ökar. Så länge jag känner ett sug efter den så tänker jag att det är bara å köra på.❤️

Sen visst är det en sorg att inte orka lika mycket mentalt som jag orkade innan utmattningen. Sjukgymnasten tog upp den biten också och det stack till i hjärtat. ”Du vet att ibland får man be om hjälp, tillika se det som du har gjort istället för att se det du inte har hunnit.” Han är klok.

Det konstiga är att jag resonerar själv så till andra, men till mig själv…? Är det sämre.

Det är dags att bli lite snällare mot sig själv, eller vad säger du?❤️

Kramen om dig från mörkret på skogen. Önskar dig en skön kväll!

Carina

Stressa mindre

F Ö R fyra år sedan var jag mitt i ett ras. Ett ras av min själ, min kropp, hela mitt J A G var
K A O S. De kunniga kallade det för

S T R E S S

även kallat


U T M A T T N I NG.

Jag hade svårt att få det sjunka in. Jag hade svårt att stanna upp i – tystnaden. Livet skulle liksom ske – snabbt. Ständigt vara i rörelse. Ständigt vara på jakt. Känslor var – jobbiga!
Jag levde G R Ä N S L Ö S T. Den som fick betala, det var jag. Jag skulle prestera, vara duktig, hjälpa andra utan att ens ha en tanke på att se mig själv.
Inte var väl jag så viktig att jag skulle lägga tid på mig själv.

Att göra en förändring i livet är inte lätt. Att ständigt tänka på andras bästa det är lätt, svårigheten är när man en dag förstår att man behöver tänka på sig själv som viktig likaså. Det blir liksom ett motstånd, man känner sig som en svikare, nästan som en egoist.

Jag har slutat säga att ”i morgon ska jag börja mitt nya liv, äta bättre, träna mer”. Det gör ont att slå på sig själv när man misslyckas.
Istället lever jag en dag i taget. Försöker göra snälla saker mot mig själv. Omfamna mig själv, även de dagar jag minst känner för det.
Det gör ont att leva, växa och utvecklas. Men inget blir bättre för att man slår på sig själv.

Det tog mig lång tid att ”bara” sitta i stillhet med benen i kors, andas djupa långa andetag. Men när jag förstod hur viktigt det var för mitt eget välmående – min kropp, mitt sinne – blev viljan större att ta en minut i taget.

För fyra år sedan visste jag inte hur skadligt
S T R E S S är för kroppen om man inte får återhämtning. Jag kan välja att slå på mig själv hur jag levt och behandlat mig själv, eller så kan jag ta en dag i taget blicka framåt och göra något åt det. För fyra år sedan var ekonomin i botten och själen söndertrasad. Men jag ville ha en förändring.

Mitt liv – mitt val. Ingen som kunde tvinga mig till det ena eller andra utom mig själv.

För fyra år sedan hade jag inga redskap. Det har jag idag. Dessa redskap vill jag dela med Dig som känner att Du behöver där Du befinner dig i livet idag.
Därför har jag skapat en sluten grupp som heter Stressa mindre med Carina, där jag en gång i månaden kommer lägga ut en övning som Du kan ta till när livet behöver den.

Tanken är också att varannan vecka köra ett kortare avslappningspass. Jag tänker att allt får växa fram med tiden.
Det jag känner är att jag vill ge tillbaka det jag fått genom dessa år.
Jag vet så väl av egen erfarenhet hur jobbigt och sårbar man är under sin personliga resa. Insikter kommer när det är meningen. Livet är en resa ❤️

Så vill du är du varmt välkommen att gå med❤️Det är gratis såklart, men vill man bidra när det sänds längre pass så får man bidra med det man själv känner sig kan/vill lägga för stunden. En energibalans helt enkelt.
Mer info kommer upp i gruppen, och har du funderingar så tveka inte att höra av dig. ❤️

Allt gott till dig❤️🌻❤️

Länk till gruppen 👇

Stressa mindre med Carina

Lyckliga hjärtan

Att låta hjärtat styra kan vara nog så svårt.

Att inte låta egot ta över, låta girigheten och det osunda styra.

Att tillåta mig släppa taget och släppa in det ljusa och fina, vänliga och ömma.

Låta livet omfamna mig så kärleken kan styra.

Känna glädjen och livslusten spira, som knopparna brister i vårvärmens sken.

Känna livet från den goda sidan.

Alla kan göra om, göra rätt, våga släppa gardet och låta livet omfamna hjärtat.

Det finns inte tid för annat – en dag står både du och jag vid kanten att lämna jordelivet. Kan jag då blicka tillbaka och med handen på hjärtat säga att jag är stolt över mina handlingar?

Det går alltid att börja om ~ för idag är en ny dag på resten av mitt liv.

Kram

Carina

Andetaget

Vad händer i kroppen om jag förlänger andetaget, lite längre än vad jag brukar andas i vanliga fall.

Vad händer om jag andas in genom näsan, samtidigt räknar jag till 5 gör en kort paus och låter sedan andetaget långsamt och kontrollerat pysa ut genom näsan, samtidigt räknar jag till 5.

Gör en spontan paus och lyssnar på kroppen när den talar om att den vill andas igen, då tar jag ett nytt andetag in genom näsan. Räknar och fortsätter.

Fortsätter i fem minuter.

Vad händer?

Kram Carina

Fördelar med hund

Vaknade tidigt igår morse med migrän, jag brukar få sådana anfall när jag haft för mycket intryck och slarvat lite med sömnen.

Det kommer mer sällan nu förtiden, men när det kommer är det svettigt.

Den tidiga morgonpromenaden blev inte av ~ hundarna fick vänta en stund så jag fick ligga mörkt och svalt en stund och djupandas, i dessa stunder kan jag sakna att man inte är två som kan hjälpas åt.

Med försiktiga steg tog jag mig vid lunchtid ut för att leta efter solen.

Jag gick och andades djupt, hade ett mantra på inandning och ett mantra på utandning, så jag kunde skingra tankarna och låta huvudet vila.

Tänk vad tankarna gör med ens hjärna ~ den kan fullkomligt koka sönder med alla tankar som ständigt dyker upp.

Jag brukar tänka att första tanken som är negativ okej, men andra tanken den kan jag välja att ändra på. Det går ~ men det är svårt ibland. Ibland får man kämpa lite extra för att nå målet.

Hundarna är min livlina i många skeenden i livet ~ dagar som igår när jag helst hade stannat inne drog de med mig ut, för hur som haver behöver de ut.

Jag märkte att jag mådde mycket bättre för varje steg jag tog och för varje andetag med frisk luft jag drog ner i mina lungor. Med lugna steg vandrade jag vidare mot…….solen.

Fylla på mina depåer av ljus, stanna upp en stund och bara låta de få ljumma strålar smeka mitt kylslagna ansikte.

Snart, mycket snart kommer du fram lite längre, lite mer ~ jag längtar.

Med värme

Carina

När tiden stannar

Här kan vi sitta och blicka ut över trädtopparna, höra fåglarnas kvittrande och känna på lite solens varma strålar.

Dagar jag är ledig då ”jagar” jag solen ~ tar mig till en högre plats på jorden där jag vet solen befinner sig, lite mer, lite längre. Solen och naturen är min medicin ~ medicin för själen och en plats där jag kan finna lugna ~ platsen där tiden stannar. Tillsammans med prinsessorna❤️

Med värme

Carina

Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Fortsätter på senaste i lägget; Utmattning ~  är det verkligen arbetets fel? Du kan läsa inlägget här

Om du lider av inre stress, vet du vart din inre stress kommer ifrån, det är ju olika hos oss alla. 

När jag med skammen under armen gick till läkaren var mina symptom; tinnitus, ljud & ljuskänslig, hjärtklappning, hugg i bröstområdet, panikångest, tunnelseende, dålig mage, ständig trötthet både mentalt och fysiskt, dåligt minne, hade börjat tappa bort koder på betalkort, namn på nära vänner, glömde hur planeringen för dagen såg ut, svårt att kliva upp ur sängen, helt slut efter enkla vardagsuppgifter, nedsatt koncentration, lättirriterad och mycket ledsen, lättstressad av väldigt lite påfrestning, sov dåligt och oroligt och insomningsproblem. Många symptom under ett och samma samlingsnamn. Jag är fortfarande två år senare inte fri från alla ovanstående symptom. Vad kan det leda till att gå med dessa symptom en längre tid?

1177 läser jag ”Kroppen klarar för det mesta av att hantera stress om den bara får tillräckligt med tid för återhämtning.” 

Jag hade ingen återhämtning under många år, jag visste inte ens hur jag skulle återhämta mig. Jag drogs ständigt med en konstant trötthet och orkeslöshet. Jag minns vid ett läkarbesök början på 2000 när jag sökte vård för kraftiga bröstsmärtor, jag trodde jag skulle dö vilken minut som helst för i min värld var det mitt hjärta det var fel på. Läkaren började istället prata om stress, men jag var inte stressad. Han frågade mig om jag andades ordentligt. Jag andades, klart jag andades!! 

Så här i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte blev erbjuden andningsteknink, när läkaren ändå misstänkte stress och otillräcklig andning. Det var ingen som visade mig HUR jag skulle andas. Jag trodde min andning var normal. Det skulle dröja många år innan jag förstod vidden av andetagets och återhämtningens betydelse för min kropp. Det skulle ta mig så lång tid att hitta hem i mig själv ~ genom andetaget. 

Men vad är då inre stress? 

Alla dessa symptom och känslor i min kropp på grund av inre stress? Jag har aldrig känt mig speciellt stressad över mitt yrke och jag älskade mitt företagande, hur kunde det då bli som det blev? Hur kunde min kropp bara släcka ner? 

Jag är en person som måste få veta för att kunna förstå. Jobbade jag verkligen så mycket att min kropp slutade fungera För mig? 

Som jag skämdes och slog på mig själv för att jag inte orkade med livet, jag orkade inte med mig själv. Så fort jag tittade mig i spegeln slog jag på mig själv. 

Var jag ”Jag-svag?” Jag som var så stark? 

Dålig självkänsla. Starkt självförtroende. 

När jag blickar tillbaka, så ser jag en sårad, rädd, vingklippt liten tjej på jorden och den tjejen finns stundvis fortfarande idag – insikten gjorde så ont. Insikten om hur illa jag behandlat mig själv genom åren, inte stått upp för mitt egna Jag utan ständigt svikit mig själv. Det gjorde ont att se det och arbetet med mig själv idag gör så ont ibland att jag bara vill försvinna, men någonstans inom mig finns en glöd att vilja framåt i min egen inre utveckling. 

Men när började ”Jag-svagheten”, kom den bara över en natt och drämde till mig? Jag kan lika gärna ställa mig frågan; ”När började den inre stressen?”

Vet du när din inre stress började, vad finner du när du tittar tillbaka i ditt liv – inåt. För alla har ju olika stressfaktorer, så är det ju bara. 

Jag som inte lidit (trodde jag) av inre stress, insåg en tid efter min kropps kapitulation att jag under lång tid gått omkring med inre stress. 

När började det?

Den utlösande inre stressen började en kall vinterdag 1983 året jag skulle fylla 11år, då blev jag, mina syskon och min mamma utslängda från mitt barndomshem. Den kvällen ~ blev starten på en lång resa genom livet med inre stress påslagen dygnet runt. Som att ständigt bli jagad av en ilsken björn i skogen, fly för sitt liv, aldrig vila, fly för överlevnad, aldrig återhämtning, rädslan att bli tagen. Fly, fly, fly. 

Alkoholen hade kapat min familj och jag kunde inget annat än se på, det var som en overklig osann film som spelades upp framför mina ögon. En film som aldrig tog slut, den eskalerade stundvis och blev trombliknande i sin styrka. Jag förberedde mig för överlevnad, genom att sätta på mig skyddsmunderingen för att skydda mig mot livet. Behandla mig illa ~ men du ska aldrig få glädjen att jag lägger mig ner och ger upp. Det var dags att kavla upp ärmarna ~ det var dags att bita ihop och gissa mig till livets spelregler. Känselspröten var redan vid 11 års ålder riktigt bra utvecklade.

Hur har denna upplevelse och livet från denna tidpunkt med utmattningen att göra, 33år senare? 

Det ska jag försöka bena ut i mitt nästa inlägg ❤️ Tills dess njuter jag av Nu. Jag önskar dig en härlig dag därute, varthän du än befinner dig. Tack för att du tog dig tid att läsa! 

Med värme 

Carina