Jag blev antagen – yippi 🥳

I september ansökte jag om att få vara med i en studie om stressrelaterad psykisk ohälsa som Karolinska institutet och Gustavsbergs vårdcentral håller i. I början på oktober blev jag intervjuad i över 1 1/2 timme.

Denna intervju drog upp så mycket känslor så jag blev inte mig själv på några veckor, mycket ilska, sorg och frustration bubblade upp. Otroligt jobbiga känslor inför en människa som fanns i mitt liv i tonåren. I samma sväng skrev jag ett blogginlägg om honom. I mitt inre blev jag rädd, rädd för alla känslor som jag inte visste att jag hade kvar. Rädd för att känna. Rädd för att såra någon. Jag tänkte många gånger, ”tänk om jag blir antagen till denna studie och det rör upp ännu mer som jag kanske inte är mogen för”.

Men jag landade i känslorna, red ut dem och accepterade läget där och då. Veckorna gick och den 21 oktober ringde psykologen och meddelade att jag kvalat in i studien!

Lyckorus och skräckslagen på en och samma gång. Tårarna rullade av tacksamhet. I snart sex år har jag försökt trixa och fixa i mitt liv för att få en så hållbar vardag som möjligt med så lite kontakt med myndigheter som det bara går. Jag jobbar fortfarande inte heltid. Jag har däremot medvetet skurit ner på utgifter, sett över alla tänkbara möjligheter till att klara mig på så lite pengar som möjligt för att kunna hämta hem mig i stressen på egen hand.

Under de första åren efter jag rasade, låg både arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på med blåslampa i arselet för att jag skulle ut i 100% jobb trots att jag var långt ifrån frisk. Pisk pisk, ut i jobb.

Jag fick nog och sa ifrån mig all ekonomisk hjälp och tänkte att jag klarar detta på egen hand.

Via vårdcentralen fick jag bra hjälp de första månaderna men sedan var jag som bortkopplad eftersom jag tackat nej till medicinering. Tack tack!

Så under åren har jag bekostat egen terapi i form av yoga, utmattningshjälpen, sorgbearbetning. Dyrt. Men väl värt och sjysta upplägg på avbetalning.

M E N nu händer det! Äntligen får jag chansen att vara med i kanske framtidens kommande behandlingsform inom sjukvården.

Tre månaders behandling väntar mig. Jag är redan inne på vecka tre! ❤️ Det känns så bra och tusan vad jag får ögonöppnare.

Studien pågår i två år. Så kära vän jag hoppas denna kommer finnas för dig som behöver den i framtiden! Så viktigt att satsa på stressrelaterad psykisk ohälsa. Det har känts som att man inte har prioriterat utmattning inom sjukvården – det är mest en ”grej” som ska gå över efter lite vila!

Förhoppningsvis får man djupare förståelse och förhoppningsvis kommer jag lära mig enormt mycket om mig själv under denna period av behandling.

Jag har lovat mig själv att vara totalt ärlig och transparent mot mig själv. Våga vara sårbar och verkligen ge mig chansen till ännu en utveckling.

Jag kände jag ville dela detta med dig, även om jag inte kan eller får gå in i detalj på var studien innefattar.

Jag önskar dig en skön tisdag därute ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Feeling proud ✨

Efter ett styrkepass på Friskis & Svettis och en timmes promenad med en vän resulterade i att jag fick ÄTA massor 😂😂😂

Jasminris med kokosmjölk, curry & sweet chili, zucchini, paprika, vitkål och räkor

Yammi som jag njöt! Det bästa med träningen idag, vet du va det va?! BASTUN – jag trodde jag skulle smälla av när de sa att de öppnat upp bastun 🧖‍♀️ 💫 alltså, vilken själanjutning.
Så stolt över både träning och kosthållningen, ju mer jag tränar ju mer kan jag äta 🍽 hur bra är inte det! Tänk att det finns så mycket att lära om jag bara vill 🍎💫🙏🧖‍♀️💪

Två veckor har snart gått sedan jag började jobba med appen YAZIO 🍎
Två veckor av riktiga ögonöppnare. Idag var det första dagen jag verkligen fick jobba ordentligt för att få ihop all mat till lunchen. Gott, rent och enkelt.

Såklart behövs vila i kombo till både träning och mat, det är verkligen tur att Stella & Selma hjälper till med mysfaktorn, Sonya….hon la sig i hundbädden 🖤Netflixfilm fick bli temat med innehållande både skratt och salta tårar 🤩 precis som det bör 🖤

Mattes knähundar ❤️

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Smärta

L I V E T är smärtsamt ibland. Människor är inte alltid snälla. Elaka ord kan ibland flytta in om man får höra dem alltför ofta.

Ibland behöver man bli sårbar för att vara stark. Samla redskap för att hantera saker som trillar i ens väg. För det är ju så, livet är smärtsamt ibland. För oss alla. Bland det bästa tycker jag är att få prata om det som smärtar. Liksom sätta strålkastarljuset på smärtan och P P P – prata, prata, prata. I trygga rum.
Sen har jag märkt att det är förbaskat stärkande att göra bra saker för en själv, som man mår bra utav. Smärtan i benen efter några övningar. Mjölksyran i armarna. Svetten längs ryggraden. Den sköna stretchen. Jag älskar avslutet – avslappningen. Faller i trans.

Smärta. I olika skepnader. Men så skönt det är efteråt när man gör något för att må bättre. Både för sinne och själ.

Idag vet jag bättre. Människor är inte alltid snälla. Men jag kan vara snäll mot mig själv. Elaka ord kan flytta in, men enbart om jag själv tillåter det.
Ibland kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka – titta på det som sker. Vad är viktigt och riktigt på riktigt.

Livet.

Kram från torpets lilla vrå

Carina

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Det är bara å bestämma sig!

”D E T är bara å bestämma sig!” Jag bär med mig orden från min kollega. Håller fast, håller i. Två gånger i veckan är målet att komma till gymmet. Utan att slå på mig själv.

Så efter ett halvpass på jobbet så fick det idag bli en blandad kompott av styrka och stretchande yogaövningar.

Idag med @medberoendepodden i öronen. Jag älskar att lyssna till andra människors livsresor. Alltid finns det något att lära. Framförallt väcks det något av ”jag är inte ensam”-känsla.

Så nu tar jag helg. Hämtar upp min älskade dotter från skolan å lite hämtmat 🥡 Det är vi värda idag ❤️

Jag önskar dig en skön fredag & en trevlig helg! ❤️🍁❤️

Kram från torpet

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vem orkar hela vägen?

A T T stanna upp i livet är också ett sätt att ta hand om sig själv. Reflektera. Andas djupt. Känna in livet. Titta på vad som är bra och kanske mindre bra i livet. Kan det finnas något som behöver rensas bort, läggas till?

Hösten är en fin tidpunkt tycker jag att linda in sig själv i mjuka ting som gör själen sådär varm och go. Ikväll står elden för den varma skönheten i mitt liv.

Getterna betar längs med staketet. De vill vara nära. Hundarna ligger utspridda i olika bäddar. Livet är fint, men det innehåller en hel del utmaningar. Livet liksom❤️
Försöker hitta min plats i livet där jag känner mig stark och tillfreds 🥰 Livet igenom en utmattning är en berg-och-dalbana av överraskningar och kämpande. Många gånger i motvind och känsla av oförståelse från myndigheter och yrkesliv. Att då hitta sin inre styrka och stå för det som är rätt för en själv kräver både kraft och mod.

Vem orkar hela vägen?

Vem har bråttom?

E N dag i taget. 2010 köpte jag ut mina syskon från detta torp, ett arv från pappa. Då, 11 år sedan växte ingenting här. Det var inte förrän åren efter mitt ras i utmattning (2016) som jag upptäckte friden och själaron i odlingen och helandet i själva skapandet.

Max njuter i oasen

Att dagligen få unna mig själv att drömma, inspireras av förebilder, lyssna inåt på vad jag vill skapa för att hitta just D E T som passar mig.

Att få planera. Förbereda. Se ett frö gro. Följa resan. Doften. Humlor & bin. En bukett. Ro i själen. Glädja någon. Ännu mer ro i själen. Djuren. Samklang.
Natur & djur. Det är för mig en del av resan igenom utmattningen och vidare in i en ny del av mitt livsrum. I min värld handlar resan igenom utmattning om att gör annorlunda. Ersätta icke fungerande beteenden med fungerande beteende. Tid. Resan tar tid. Vem har bråttom?

Blenda & Britta pratar gärna när jag pysslar i trädgården. ❤️

Jag tror detta är vad livet handlar om. För mig. Hitta själaron. Följa rösten – inom. Njuta av det lilla. Guds skapelse. Jorden. Moder Jord. Njuta av friden, skapandet väcker. Tacksamhet.

Vårens nyanlagda odlingsbädd. ❤️ Rosenskära, Zinnia, Blåklint, Ringblommor, Vintermorötter, Lejongap, Luktärt, Solros, Grönkål och Rosenböna samspelar här ❤️

Önskar dig en skön lördag. Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rosenskära, Linnétagetes & Grönkål ❤️
Vildvuxet Ringblomma, Kattmynta, Mangold, Humle, Sockerärt Lokföraren ❤️

Träning på recept 🙏

Sen kom smällen. Utmattningen. Jag orkade ingenting. Under två års tid blev det korta, väldigt långsamma promenader med en värkande och tung kropp. Lägg även på 10 kg som av någon anledning helt enkelt hade beslutat sig för att flytta in i min kropp. ​Helt utan att fråga om lov…

Inte trodde väl jag för några år sedan att jag skulle komma till en dag där ordinationen på receptet skulle vara TRÄNING.

Men nu står jag här.

Innan utmattningen (2016) så tränade jag 4-5 gånger i veckan. Utöver det så hade jag oändligt många timmar med promenader tillsammans med både hundar, hästar och dotter. Då var jag väldigt aktiv kan man säga. Tjejklassiker i ryggen och ett behov av rörelse.

Sen kom smällen. Utmattningen. Jag orkade ingenting. Under två års tid blev det korta, väldigt långsamma promenader med en värkande och tung kropp. Lägg även på 10 kg som av någon anledning helt enkelt hade beslutat sig för att flytta in i min kropp. Helt utan att fråga om lov.

En tung och tuff tid. Extra utmanande blev det såklart att tackla alla frågor som ” är du frisk nu”, ”hur mår du”, ”hur länge ska du vara hemma egentligen”. Det är svårt att tackla frågor om en sjukdom som inte syns.

Det var tufft att möta människors frågande blickar för utmattning är inget man kan förstå om man inte själv varit där.

Åren har gått. Jag har hittat redskap som fungerar bra. Jag har bytt ut ovanor mot andra vanor. Jag har börjat träna på gränssättningar. Helt enkelt så har jag för en gångs skull börjat sätta mig själv i första hand. Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag är närvarande i mitt sätt att leva en dag i taget. Helt olikt åren innan 2016.

I våras mådde jag så bra. Fick feeling i kroppen och ett sug efter att börja springa. Jag tog det lugnt. Dumt att kalla det springa, stilen var mer snabb promenad med tillhörande gung för kroppen. 😉

Det resulterade i att det blev för mycket för min kropp och menisken i vänster ben havererade totalt. Bindväven likaså fick sig en rejäl omskakning.

Hela sommaren har jag gått på smärtlindring och dålig nattsömn. Det var på natten den mesta smärtan kom, efter överbelastning på dagarna. Så när humöret började sakteliga påverkas av dålig nattsömn och ständig smärta var det liksom dags att verkligen börja ta tag i livet igen.

Träningen som genom åren blivit eftersatt, har nu fått vakna till liv igen. Jag har med hjälp av sjukgymnasten insett allvaret bakom en otränad kropp.

Jag kämpar med att inte slå för hårt på mig själv och försöker ta det för vad det är. Jag kan inte mer än göra mitt bästa utifrån vart jag är i livet idag. Så nu börjar jag lugnt. Så får jag se vart jag hamnar i status om ett halvår.

🥰vi hjälps åt jag å Elvis😂