De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rörd till tårar

I D A G blev jag rörd till tårar.
Under sommaren har jag jobbat lite extra hos några för mig ”nya” kunder (hemtjänsten).

Vi har kommit fint överens och alltid några glada skratt och några härliga pratstunder utöver mina ”måste göra” uppdrag.

Jag tycker det är så viktigt med att se hela människan och möta hen där denne är i stunden. Jag känner av med känselspröten vad som passar för just denna stund.
Vill jobba effektivt så jag hinner med det där lilla extra samtalet, skämtet, klappen på axeln, eller bara vara ett lyssnande öra.

Så idag var min sista dag på ett av mina besök och jag blev så tagen över att jag blev bjuden på den lyxigaste räksmörgåsen och en kopp kaffe på morgonkvisten som tack för min lilla tid denna sommar.

Det kan man inte säga nej till – det vore som att slå någon på käften.
Efter ett fint samtal, underbart god räksmörgås och ödmjukaste tacksamhet för vilken godhet som finns, seglade jag vidare med ett leende på läpparna och en värme i hjärteroten.

Trots att jobbet som undersköterska i hemtjänsten många gånger är både fysiskt och psykiskt krävande, så väger dessa stunder upp och utmaningen är ständigt att arbeta på mitt eget förhållningssätt att hitta redskap till hur jag hanterar olika situationer.

Hoppas du haft en fin dag, varthän du befinner dig❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Göra skillnad

D A G A R blir vad vi gör dem till – det tror jag i alla fall. Var dag har vi en möjlighet att se livet ur olika perspektiv – ett val.
Ibland bjuder livet på händelser som gör att vissa dagar är tuffare & andra dagar glider livet liksom lite mer lättsamt fram.
Dock är det alltid så, att det ständigt finns något att gnälla över om man vill. Likväl som det alltid finns möjligheten att välja att se det som också funkar bra i livet.

Personligen är jag inte rädd för att dyka ner i de tunga ämnen som berör livet. Likväl är jag inte rädd för att bjuda på barnet som lever inom mitt hjärta.
Allt detta kan jag blanda ihop till en fin kompott i mitt yrke. Hur fantastiskt är inte det?

Tänk att få dansa på jobbet 💃 och samtidigt få skratta ihop. Skaka rumpa och känna
L I V E T inom tillsammans med någon som behöver detta i stunden av nu.

Tänk att få mata änder, få frisk luft och i sällskap med en glad pensionär som kanske behöver en dragkrok för att komma ut på promenad. Det är mina dagar på jobbet.

Tänk att få glädja en +90 åring som fyller år med en födelsesång och enkel liten blomma bara för att man vill – bry sig om.

För mig handlar inte mitt jobb om att ”bara gå till jobbet”, för mig handlar det om att göra skillnad. Göra skillnad för en annan människa där hon är i livet i stunden av – NU ❤️

Dagen blir exakt vad man gör den till. Jag kan välja att sucka och inte tycka det finns någon mening. Eller så väljer jag att se möjligheterna i det lilla som finns just intill.
Att få göra skillnad det är vad #hemtjänst är för mig ❤️

En ”sketen” liten undersköterska!

”Praktikertjänst, Capio, Attendo, Ambea, Humana och Team Olivia – Sveriges största privata vård och omsorgsföretag. De sex står tillsammans för cirka 30 procent av den privat drivna vården och omsorgens totala omsättning. Och det går bra för dem! Under 2019 gjorde de en vinst efter skatt på cirka 1,2 miljarder kronor. Det går bra även för deras verkställande direktörer. De tjänar gemensamt under ett år cirka 42 miljoner kronor. Det motsvarar lönen för 125 heltidsarbetande undersköterskor. Faktum är att de 15 personer som har ledande befattningar i omsorgsföretaget Ambea tillsammans har en lön på 48 miljoner kronor. Det motsvarar personalkostnaderna för hela äldreomsorgen i Arjeplog kommun.

Det är alltså företrädarna för ovanstående företag som motsätter sig att yrkesutbildade inom vård och omsorg ska kunna få några hundra kronor extra i månaden. Det argumentet håller inte. Det är tydligt at de har råd. Frågan är väl vad de istället vill göra för pengarna?

Vill du läsa med på kommunals blogg så klicka här.

Kommunal tycker det är självklart att välfärdens resurser ska gå till fler kollegor, bättre villkor och högre löner – inte stora vinster.” Ovanstående text från kommunal.

Jag är ”bara” en sketen liten undersköterska som älskar sitt jobb inom, i dagsläget, hemtjänsten. Jag får äran att förgylla dagarna för människor som kanske för det mesta sitter alldeles ensamma. Jag kan var deras solsken som drar ut dem på promenad.

Kanske ta en tur med bilen för att se lite andra vyer, byta samma gamla vägg mot en ny vy som kan få tankarna att tänka på något annat. Få skratta och prata lite strunt. Känna livet inom.

Men det är inte det enda. Det är ett mångfacetterat yrke. Jag vill minnas jag skrivit om det tidigare.
I min värld så är jag kundens förlängda arm, i min värld är det min uppgift att vara lyhörd på symptom av olika slag. Det kan vara alla möjliga olika sjukdomstillstånd, är jag inte uppmärksam kan det sluta illa.

Många är deprimerade. Många går igenom kriser. Men vad får man för hjälp? Många gånger medicin.
Men vem får personen att prata med?
I min värld som undersköterska är jag örat många tacksamt tar emot.
Jag och många med mig går till våra jobb, vänder och vrider ut och in på oss själva för att få det mesta att funka.

Min mantra är många gånger; ”det löser sig, vi fixar det här tillsammans”. Inget är omöjligt.

Tiderna är knappa. Stirrar man sig blint på klockslagen mellan kunderna i telefonen är man KÖRD i stressens hets.

Glöm förmiddagsfikat eller småraster över lag, för en undersköterska på språng, pressad mellan tider. Det blir några tuggor av en macka i bilen. Toabesök på närmast mack, om tiden tillåter.

Vi jobbar med människor – vi som jobbar – är människor.

Allt handlar i slutändan om…..pengar.

Men jag är inte ”bara” undersköterska i frontlinjen i dagens samhälle.
Jag är mamma, ensamstående som även går med mantrat:”inget är omöjligt, jag klarar det här”.
Men orken tryter. Jag har efter utmattningssjukskrivningen 2017 inte kommit tillbaka på 100%. Idag jobbar jag 75%, men går även ut lite extra för att dryga ut kassan ibland. Jag leder yoga för min själaro.

Jag vänder och vrider på utgifter. Ändrat hela mitt tänk i ”vad är det jag verkligen behöver”.

Jag undrar om de stora jättarna som sitter på sina höga löner, de som inte vill ha en höjning för alla oss vårdpersonal inom den privata sektorn, jag undrar om de vrider och vänder på sin ekonomi?

Men…..vad är väl en liten undersköterska värd egentligen, när vi kommer till krita?

Vad är M I T T värde för det jobb jag utför?

Vad är M I N morot för att vilja lite mer, lite oftare?

Ska vi köra slut på människan innan vi ens har börjat bygg upp henne?

Men vad vet jag. Jag är bara en sketen liten undersköterska som älskar att få göra skillnad för en annan medmänniska på livets stig.

Önskar dig en fin dag❤️

Carina

Jag kan inte välja – kan du?

Nu tryter krafterna. Jag är nog inte ensam. Vi är nog många där ute i vårt avlånga land, i vida världen som är trötta. Jag är trött, slut och tung i kroppen.

Dagligen matas vi av hur många dödsfall covid-19 har skördat och kommer att skörda INNAN jul. Hur många dör i svält – innan jul?

Vilken jul att se fram mot. Rädsla. Vem kommer att bli sjuk, vem kommer att somna in. Stress. Får inte umgås.

Vad skapar dessa ”notiser” inom var och en av oss.

Ändock fyller stormarknadernas parkeringar sina ändlösa parkeringsfickor. Människor i munskydd. Travar in och gör sina storhandlingar mitt i infernot när de flesta likaså har samma tanke – ”nu kanske jag blir någorlunda ensam i butiken”, ”jag har munskydd då är jag ”säker” ”. Eller vad är tanken?

Under en period hörde jag vibrationer av tyckande att hemtjänstpersonal/äldreboendepersonal borde ta mer ansvar, vilken skam att ta med smitta in till våra äldre!

Skäms!

Men då undrar jag, jag som i närmare tre månader var sjuk i covid-19 i våras. Vilket ansvar tar alla människor som samlas vid fester, stormarknader, shoppingcentra?

Personligen har jag sedan i våras inte bjudit in en enda människa i mitt hem. Jag umgås enbart utomhus. Förutom på mitt jobb.

Jag blev – rädd.

Varför, därför att jag själv fick jobbigt att andas. Därför att Olivias farfar somnade in i sviter av covid-19 (vilket jag fortfarande har svårt att ta in), för att jag upplevt covid på så nära håll och det är smärtsamt med förluster även om det är en del av livet.

I jobbet behöver jag handla åt våra äldre. Jag behöver gå in i deras hem för att utföra mitt jobb. Är någon jag besöker sjuk, behöver jag ändå utföra mitt jobb.

Jag har inget val!

Jag önskar att jag kunde ha ett val att kunna arbeta hemifrån, men det har jag inte.

Jag försöker att inte fastna i stressen. Men den inre oron förföljer mig. ”Tänk om jag drar med mig viruset hem till någon av mina kunder, utan att veta om det.” Alla dessa jävla ”tänk om”.

Jag försöker skoja bort mycket, använda humorn för att orka. Men ibland orkar man liksom inte.

Jag blir känsligare för ”negativa” människor – de som ALDRIG ser något fint i sin tillvaro.

Jag kan inte välja bort dem, jag måste besöka även dessa människor. Jag gör mitt jobb.

Jag måste träna på mitt förhållningssätt.

Jag tränar på andningen, känner mina små prinskorvs tår och försöker skifta fokus. Tänker på en rolig historia eller något jag upplevt. Tänker på Britta & Blenda som tillför så mycket galenskap i mitt liv. Mina hundar.

Men jag är trött nu. Orkeslös i muskler och leder. Lever med döden nära inpå livet.

I dagarna avbokade jag julfirande med min systerdotter. Vi beslutade oss för att fira via FaceTime istället. Men det skär i hjärtat att inte få ge henne en kram och få fira denna jul med henne.

Vi är många som försöker. Vi är många som får sina traditioner splittrade. Vi är många som kanske mår psykiskt dåligt i och med allt som händer.

Men vi behöver komma ihåg att vi går igenom detta tillsammans. För varandra.

Det finns arbetsgrupper i samhället som inte har ett val – de är tvungna att utföra sin plikt oavsett vad.

Vi behöver hjälpas åt att hjälpa varandra se ljuset. Det fina. Hjälpa varandra i just denna svåra tid.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Känn dig fri att dela om du gillar det du läser❤️

Kram från skogen

Carina

Ibland blir man ledsen🧡

När dom där riktigt jobbiga dagarna på jobbet infinner sig….DÅ är det extra skönt att få komma hem och bara sätta sig här hos djuren. 🥰

Aldrig har jag gråtit på jobbet. (Jo, när någon gått bort.)
Men idag blev den första dagen. Jag vet att vi är många inom hemtjänst och vård som vänder och vrider oss själva ut och in för att medmänniskan vi möter ska få det så bra som möjligt.

Men tyvärr finns det ibland människor som ALDRIG är nöjda, utan ständigt hittar fel och brister. Spelar ingen roll hur eller vad man gör så är det fel. Varför aldrig vara nöjd? Tacksam? Glad för de människor som bryr sig om? Ständiga brister!
Idag rann det över. Jag orkade inte. Tårarna rann, stora krokodiltårar ( red. Ej hycklad sorg som jag nyss fick till mig av en språkpolis 21/11 att krokodiltårar betyder, i min värld ett fint ord i text). Dagar ut och dagar in, att de flesta gånger få höra på allt som är ”fel”. Vad man skulle gjort bättre. Vad man inte gjorde. Vad man borde göra. Alltid någon annans ”fel”.
Jag blev så ledsen.

Varför ens bry sig?

Jo, för jag bryr mig om. Vill den andra väl. Trots negativitet och urladdningar. Jag hoppas att hen ska se, förstå allt fint hen har. Men….nej.

Jag tar steget tillbaka. Är det så här det är att bli gammal? Missnöjd.

Nej, såklart inte. Det finns andra medmänniskor – raka motsatsen också.

När jag sedan kom till nästa kund. Där fick jag en blomma.
För hen var så tacksam för all fin hjälp som hen får. Då rann tårarna igen. Tacksamhet.

Ibland…..vill jag bara jobba med något helt annat än människor. Ibland. Idag är ibland. Idag rinner tårarna….trött.

Tacksam för djuren. Naturen. Livet i sin helhet. Tacksam för dig som läser. Tacksam för min tonårsdotter jag inte riktigt förstår mig på – i livet av nu.

Ja, det är väl det här som kallas livet.

Kram

Carina

Märkliga dagar

Allt sker liksom inom ramen av en känsla av overklighet. Jag lever som ”vanligt”, med undantag för att jag inte träffar så mycket folk privat. Jag håller mig till mina kunder som jag möter i jobbet.

Vännerna pratar jag med på telefon. Handlingen sköter jag när det inte är så mycket folk i farten. Men dagarna på jobbet inom hemtjänsten innehåller en del handling åt kunder och då blir det tyvärr ibland på tider då det verkar vara som mest folk i farten. Jag är mest orolig att få med mig någon smitta till ”mina” pensionärer.

Men jag är noga med handsprit och att tvätta händer och underarmar och inte peta mig i näsan😉

Det pratas mycket. Vi pratar mycket, jag och ”mina” pensionärer. Vissa är oroliga. Vissa tycker allt är uppschasat. Vissa är trötta på ensamheten och att inte få komma ut bland andra människor.

Men förståelsen finns där.

Ibland är ensamheten påtryckande och tankarna blir mörka ~ fullt förståeligt.

För en stund försöker vi byta det mörka till det ljusa.

Pratar och minns svunna dagar. Fina dagar.

Njuter av sol.

Kramar ett träd.

Tankar energi från Moder Jord.

Låter tiden stanna och insupa det som är i stunden. Närvaro med varandra.

Tittar på fåglar, dricker lite kaffe.

Sjunger en visa, löser något korsord.

Vi skrattar. Berättar sjuka historier, för sjuk humor behöver iallafall jag ha i dessa tider. Dra lite på smilbanden, lätta på spänningar och bara låta skrattet flöda.

Krama ett träd!

Ljus och värme

Carina

K.A.L.L.A F.A.K.T.A – Den sjuka hemtjänsten

Såg du Kalla Fakta förra måndagen?

Mitt hjärta blöder med de sjuka, äldre och personal. Men som tur är upplever jag personligen inte detta problem så mycket på den rad jag går på. Visst är det tight med tiden mellan kunderna ibland, men dessa tider tar jag med en nypa salt. I början när jag började jobba inom hemtjänsten höll jag på att rasa tillbaka i utmattningen pga att tiderna stressade skiten ur mig.

Duktighets flickan kom fram och jag pressade mig till omöjligheten över att passa tiderna, vilket gjorde att jag låg hemma på kvällarna och grät över otillräckligheten och stressen över att aldrig hinna med!

Men nu har det gått något år och jag har hittat ett sätt att förhålla mig till mina dagar, för jag har gett mig tusen på att jobbet inte ska få förstöra min hälsa med att lägga på ännu mer stress!

Jag tar den tid jag behöver för att förflytta mig från A till B och ibland behöver man gå på toaletten, den tiden är inte inräknad.

Hos vissa kunder kan man låna toaletten, men när man ska lämna Bruno på simskola så vill man ju inte sitta hos kund och krysta. Du fattar vad jag menar!

Jag anser att jag är kapabel att beräkna min egna faktiska tid det tar att transportera mig mellan A och B, därefter ser jag till behovet för dagen som kund behöver mig.

Ibland blir det kortare besök, ibland drar det ut på tiden och så är det när man jobbar med människor, de är ju liksom inga robotar!

Visst de är tilldelade en tid över dagen men tiderna är bara riktlinjer dessa går inte att följa slaviskt då drar man rakt in i betongväggen med stress deluxe som drivmedel ~ då smäller det!

Jag personligen utgår alltid från dagsformen på mina kunder ~ ibland är de pigga och vill göra lite mer och ibland är de trött och vill mest sova. Då kan jag korta ner tiden och lägga mer tid hos någon annan, slår man ut det sedan på hela månaden så ser man hur tidfördelningen blivit.

Skulle det se helt galet ut, ja då räknar jag iskallt med att man har en dialog med varandra chef/personal, och hör jag inget då är allt bra!

Det jävligaste jag varit med om tidsmässigt är när de gånger man lagt flera korta besök i rad och sedan nästan ingen transporttid, per automatik ligger man efter med kniven mot strupen. Kanske helt nya kunder man kommer till (det gör att det ALLTID tar längre tid), kunder som är sura för man är sen och till råga på att det inte är den personal de förväntat sig komma.

Då står man där ska du veta, tassandes på tå i någon annans hem och ska försöka luska fram lite fint vad personen vill ha hjälp med. Även om det ofta står i telefonen så vill ju iallafall jag inte jag bara gå in och börja dona i någons hem utan att ha checkat av vad som känns ok med den kund jag möter.

Ibland är det sura miner, för att det inte blev favorit personalen och det ska tilläggas att ibland kan man inte styra över allt i livet utan favoriterna kan bli sjuka, lediga, ha långpass hon annan kund så är det bara men vissa har svårt att ta det.

Ibland är det som att jobba med ett gäng barn i lite för gamla kroppar om du förstår😉 Så gränssättningar är heller inte ovanligt i detta yrke. Jag får många gånger fråga mig själv och ”problemet” tillhör mig eller om det tillhör den jag möter, det är lätt att gå in och ”ta över” någon annans ansvar. Vuxna människor har också ett ansvar över sin situation och ansvar över sitt tänk ~ ibland får man verkligen ta steget tillbaka när någon ser livet ut enbart problemens synvinkel.

Mitt mantra: Är det mitt – nej, släpp!

Men hemtjänsten är inte bara äldre som sitter hemma i sina hem och blir gamla.

Hemtjänsten har en ökad sjukvård i hemmen än vad det någonsin har varit, vilket gör att det ställer högre krav på oss som jobbar ~ såklart!!

I och med att vi har fler sjuka personer i hemmen idag, så är det för mig helt ofattbart att man tar in helt outbildad personal inom hemtjänsten och inom andra vårdinstanser som har med äldre att göra. Vad tycker du? Har du egna erfarenheter från just detta?

Jag har personligen under mina år skickat in en hel del människor akut. Då symptom som kund själv inte reflekterat över stämde överens med olika akuta stadier. Vilket i många fall stämde överens med farhågorna.

Det här yrke kräver fingerspets känsla, det kräver att man är lyhörd och nyfiken på människan man möter, det kräver kontinuitet hos varje kund så man kan se om det sker någon förändring i kundens hälsostatus.

Detta vet man om!

Men ändå ska det dras ner på denna grupp av yrkeskår! Detta är en skarp fråga för politiker, en skarp fråga man borde ta mer på allvar i dagens nedskärande samhälle!

Det är en SKAM att se den vårdutveckling som sker i vårt land.

Det är sorgblandad frustration att man inte höjer upp undersköterskans status på arbetsmarknaden med högre lön och krav på utbildning, just inom äldrevården!

Vi sliter om dagarna för att människor ska få må så bra som möjligt, jag personligen är stolt över mitt yrke men skulle med tacksamhet ta emot högre lön. Men jag undrar ibland stilla inom mig hur min kropp ska orka fram till pension.

Tveksamt!

Men just nu fyller mitt yrke en stor funktion i mitt liv. Jag ger och jag får så oändligt mycket tillbaka. ❤️

Tillåtelse av min kund att lägga ut på bloggen
❤️
Lyssna till vår ”skönsjungande” sång😅

Missade du måndagens program Kalla Fakta ~ så kan du se den här: https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta

Jobbar du själv inom hemtjänsten?

Har du andra erfarenheter?

Hur tänker du?

Jag är stolt över det jobb jag gör om dagarna när jag jobbar. MEN, jag kan aldrig sluta utvecklas och det innebär att jag ständigt läser på nytt om sådant jag inte förstår eller har kunskap om. Där jag känner att jag brister där försöker jag lära mig mer!

Vilket problem som än uppkommer så finns det alltid något fint att skåda i sin närhet om man bara vill se.

Sol till dig 💛

Carina

Mörkret tynger

Regnet smattrar mot plåttaket och mörkret tynger i skogens djup. Jag jobbar hårt på att hålla huvudet över ytan, det är en prövotid ~ jag fokuserar så mycket det går på det goda och fina i min vardag. Min själ längtar efter snö, kyla och sol.

LJUS!

Men idag var det tungt och mörkt ~ ute!

Inte nog med att det regnat nästan hela dagen, dimma och mörker, snön nästan puts väck så fick jag väldigt tunga energikrävande kunder på jobbet.

Jag höll ut, försökte med alla medel att få dessa att se något fint i deras vardag ~ men jag gav upp till slut. Kapitulerade totalt och gick in i mitt inre och tänkte på mina ljusglimtar i vardagen för att inte dras med ner i mörkrets djupa hål.

Jag tog mig igenom dagen ~ pustade ut, myste med de underbara fyrfotingarna på en promenad och utfodrade torpets alla små djur.

Tröttheten i kroppen värker.

Jag har nu pluggat religion 1 i två veckor på 25% och det är så intressant!
Det är en guldgruva att få lära sig nya saker och växa i mitt inre.

Nu blir det djupdykning i Judedomen, Sonya verkar inte tycka det är lika intressant.

Livet blir vad jag gör det till.

Löve

Carina

Det blir vad man gör det till

Idag började min jobbhelg ~ jag gillar verkligen att jobba helg. Det är liksom ett lugnare tempo i hela samhället då. Inte så mycket trafik och jag är oftast ensam på gatorna de tidiga morgontimmarna. Ett lugn över hela tillvaron.

Jag har tre fasta kunder som jag alltid går hos när jag jobbar, man knyter band, det vet varenda människa som jobbar med människor och hemtjänsten är ett tacksamt jobb på många sätt och vis. Det är till stor fördel att man kommer bra överens och har någonting att prata om när man umgås så mycket som vi gör på dagarna.

Äldre människor har så mycket gedigen historia att berätta, så mycket att lära av. Det är en fröjd att få ta del av andra människors resor i livet, hur det blev varför det blev som det blev. Berättelser om dåtidens Falun ~ säger bara; wow!

Jag vet ju hur mycket dessa människor älskar hembakat och att det inte bakas i hemmen på samma sätt som förr då både ork och färdighet inte är detsamma längre. Men att gå och köpa kaffebröd är ju absolut inte det godaste som finns, tycker då jag. Nu stundar helgen till och jag var baksugen efter dagens arbetsinsats, så det blev kvällens sysselsättning här i skogens mörka lilla vrå.

Kärleken finns överallt

Mina ständiga följeslagare håller stenkoll på att bakningen går rätt till!

”Det doftar gott matte” Sonya viker inte från min sida.
Så kom Stella tassande när hon hörde mattes smaskande.

Så i morgon ska jag bjuda mina kära kunder som jag tycker mycket om på en hembakad marängrulltårta med hemmagjord Lemoncurd.

Visst låter det smarrigt!

Blir nog smaskens det här

Nu håller jag tummarna att de tycker om den.

Trevlig kväll och helg till dig! Tack för att du tar dig tid att läsa mina inlägg ❤️

Ljus & värme

Carina