Utmattning ~ kan barndomen spela in?

Julen 2016 när min kropp kapitulerade och jag rasade in i svår utmattning – inte hade jag då en tanke på att min barndom skulle ha ett finger med i spelet!

Jag trodde för ett tag att det var arbetets fel, här kan du läsa mitt första inlägg om Utmattning ~ är det verkligen arbetets fel?

Alla symptom jag hade, hur kunde dom bara dyka upp, jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten? Kan du läsa här.

Det var inte förrän i juni 2017 när jag kom i kontakt med Terapeuten Elisabeth Engkvist som polletten trillade ner. Jag gick en helgkurs i stress & utbrändhet.

Jag började sakta titta på mig själv och mina egna beteenden, varför jag gjorde som jag gjorde, reagerade som jag reagerade, olika val jag gjort i mitt liv. Jag har alltid varit snabb på att ta på mig skulden för saker och ting! Varför?

Därför att det har alltid varit mitt fel, åtminstone har jag alltid fått höra det, så till slut blev det min sanning. Jag är fel.

När jag började titta på mina egna beteenden och se vartifrån dom kom så hamnade jag i barndomen, sedan har beteendena vuxit sig fast och blivit min sanning fast det egentligen inte var min sanning utan ett hopplock av andras förväntningar och sanningar som jag försökt leva upp till.

En kall vinterkväll 1983, jag var 10 år gammal, den kvällen förändrade hela mitt liv.

Det var kvällen alkoholen så brutalt separerade en trebarnsfamilj ~ min familj. Från den kvällen blev ingenting sig likt, från den kvällen lades locket på med ordentliga lås ~ skam den som vågade bryta låset!

Utåt sett var vi säkert som vilken familj som helst. Leendet påslaget, duktiga västen påtagen, bita ihop tänket i ryggraden.

Skammen, osäkerheten, rädslan, oron, sorgen och ilskan. Jag ville bara bli sedd och älskad för den jag var.

Alltid på min vakt, alltid i beredskap, jag skapade kontroll på hela min tillvaro. Jag lyssnade till fotstegen från min pappa, ljudet från hans röst, rörelser han gjorde – jag sög i mig hela hans existens för att veta direkt när han hade tagit så om bara en klunk med alkohol så hörde jag skillnaden på rösten, märkte av minspelet i hans ansikte. De snabba stegen till köksskåpet när han försökte gömma flaskan när han hörde att jag kom. Jag tog in ALLT! Kände av vilket humör han och många andra var på och anpassade mig efter det. Inre stress, konstant på min vakt.

Gissade mig till vad som var rätt.

Detta har förföljt mig genom livet ~ konsten att ta in andras mående och känslor, likväl som jag tagit på mig andras känslor och mående. Anpassat mig ~ ständigt. Alltid på vakt!

Som små pingpongbollar for vi barn mellan föräldrar som inte kunde samarbeta, föräldrar som mådde dåligt ~ det tog inte lång tid förrän medlarrocken var färdigsydd i min egen storlek. Jag medlade mellan allt och alla kändes det som. Farmor var min trygga punkt i livet ~ hon hade alltid en varm kram redo och god mat.

Jag valde att bo hos min pappa, jag tyckte synd om honom ~ mina syskon bodde hos min mamma och där skar sig kontakten mellan oss alla.

Allt gick fel, många år av bråk och slitningar, revolt och revolution ~ så när jag var 16 år flyttade jag till Stockholm för min ”överlevnad”. Ensam.

Anledningen att jag ville flytta till Stockholm fick jag ljuga ihop en historia för min pappa för att inte såra honom, jag hade en historia i bakfickan för min mamma också, men den hann jag aldrig berätta förrän hon hade slutat lyssna på mig.

Från den dagen klarade jag mig själv, så gott jag kunde. Men jag var ensam – i själen.

Jag hade lärt mig tidigt att inte lita på någon, jag hade skuldkänslor för att jag ”flydde”. Jag mådde dåligt i själen för det kändes som att jag svek min familj – vem skulle nu ta hand om pappa?

Jag levde ett hektiskt liv under många år. Kroppen började sakta ge ifrån sig signaler men jag lyssnade inte utan fortsatte springa på genom livet. Sökte lyckan utanför mig själv ~ längtade efter drömprinsen som skulle komma och rädda mig.

Kärlek efter kärlek – lika tom i själen var jag ändå, jag förstod inte varför.

Jag sökte bekräftelse från andra, jag jobbade dygnet runt – mig kunde man lita på, jag var aldrig sjuk och jag orkade hur mycket som helst.

Såhär i efterhand så ser jag att jag ville bara ha mina föräldrars bekräftelse – jag ville att de skulle ”se” mig – älska mig för den jag var. Jag väntade och väntade men det kom aldrig, inte så som jag ville.

Så många år, så mycket stress och så fanns det där hela tiden. Inom mig själv.

Att det skulle ta så många år att förstå att tomheten jag bar på, var tomheten jag kände för att jag behandlade mig själv illa. Jag hade ingen kontakt med mina känslor – dom var totalt avstängda och jätteläskiga.

Jag intalade mig själv att jag inte dög, jag intalade mig själv att jag var tvungen att vara smalare, snyggare, smartare, händigare för att någon ens skulle kunna älska mig.

Men vem ska kunna älska mig, om jag inte älskar mig själv?

Hur ska jag kunna tro på någon annan när jag inte tror på mig själv?

Ska jag sitta och vänta på att någon annan kommer och muntrar upp mig?

Ska jag låta min destruktiva barndom få styra mitt liv och beteende i vuxen ålder?

Vems ansvar är det nu?

Är det verkligen mina föräldrars fel eller ansvar att jag hamnade i utmattning?

Nej faktiskt inte. Idag är det bara jag som bär ansvaret över mig själv – jag väljer dagligen hur jag vill se på mitt liv. Jag behövde se hela livets resa för att förstå att jag själv bär ansvaret ~ idag. Min barndom var grunden för mitt beteende. Idag bär jag ansvaret att rätta till det jag behöver rätta till.

Genom livet har jag tagit ansvaret över andra, försökt rädda alkoholisten, försökt hjälpa andra för att vara omtyckt och duktig. Glömde bort mitt eget egenvärde.

Jag förstår att det va som det va, Då – mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån deras vetskap och förmåga DÄR OCH DÅ.

Nu är nu och NU är det mitt ansvar att ta hand om den lilla tjejen inom mig som behöver både trygghet och stöttning i livet. Idag vet jag att jag behöver inte prestera för att duga, idag vet jag att jag alltid har ett ansvar över hur jag reagerar och agerar i mötet med andra människor.

Idag väljer jag vilka jag vill ha omkring mig. Idag värdesätter jag det sanna och äkta i människan.

Sen att jag känner en enorm sorg över att det lilla barnet inom mig blev utsatt för det hon blev det går inte att komma ifrån, inget barn ska behöva gå igenom det. Men trots allt, hade jag inte fått dom lärdomarna hade jag inte vetat det jag vet idag och varit den mamma jag är med min egen dotter.

Det kom någonting fint ur hela resan också❤️ Men hur har då utmattningen förändrat mig själv som person? Har jag kunnat gå tillbaka till livet som det var innan utmattningen?

Det kommer jag skriva om en annan dag.

Med värme

Carina

Texten nedan hittade jag på Micke Gunnarssons Instagram konto, hans klokheter både berör och värmer.

Micke Gunnarssons text berör

Livet leker för gatuhundarna

Fördelen med att vara hund är nog att hundar lever för dagen, för stunden ~ just nu.

De går inte omkring och ältar det som varit, inte heller går de runt och oroar sig för framtiden ~ dom är bara i nuet.

Jag tittar på våra två älskade Rumänskor och blir varm i kroppen, förundrad över, hur kärleksfulla och lekfulla de kan vara efter ett liv på fruktansvärda gator i Bukarest. De har med säkerhet upplevt bistra vintrar, sökandes efter en varm plats att sova på, sökt efter en bit mat som kan mätta en hungrig mage ~ alltid ensam på flykt för sitt liv.

Hittat överlevnadsstrategier för att överleva. Aldrig kunnat lita på människan.

Att nu se dessa töser så tillgivna och kontaktsökande är så fantastiskt härligt att det inte finns ord för det.

Om kvällarna ligger de tätt intill oss, söker värme och närhet ~ vi tankar kärlek ~ villkorslöst.

Med värme

Carina

Jag minns dig extra mycket idag

Jag har suttit vid många människors sida och hållit dom i handen över på andra sidan ~ det har alltid känts rätt och som en gåva att finnas där för dom.

Lika rätt som det kändes när jag fanns vid min pappas sida den sista tiden på jordelivet. Men sorgen över att se min pappa tyna bort går ej att sätta i ord, jag trodde jag skulle vara beredd men ack vad jag bedrog mig.

Det är idag exakt tio år sedan du somnade in, 2 januari 2009.

Pappas rädsla över vad som komma skulle kunde vi inte svara på, lika lite som hur lång tid det skulle ta. Men vi fanns där jag och mina syskon, en hand, ett ömt ord, hjälp med smärtlindring. En känsla av frustration över att se honom ligga där, en plågsam sorg över att mista min pappa.

Min pappa ville fortsätta leva och njuta av sina barnbarn, men ödet hade en annan väg. Min dotter var då 1 år och fyra månader, hon lärde sig säga ”Offa, offa” på avdelningen pappa låg på, glädjen i hans röst när han hörde henne. ”Hörde du Carina, hon säger morfar!” Jag minns så väl din röst den dagen, jag hade kokat blomkålssoppa åt dig för du gillade inte sjukhusmaten. Olivia sprang skrattandes över avdelningen och charmade de sjuka med sin rultiga gång och klingande skratt.

Julen 2017, stolt morfar med Olivia

Men min pappas kropp hade gjort sitt och till slut gav hjärtat upp.

All smärta och sjukdom var nu borta, friden i hans ansikte när allt var över sa att han nu hade fått frid.

Idag saknar jag dig så mycket älskade pappa. Jag saknar inte åren då du drack och jag saknar inte bråken, hoten och det sjuka beteendet.

Jag saknar den pappa som du var när du var fri från alkohol, fri från offerkoftan, fri från smärta.

De sista åren var nog de finaste åren någonsin ~ men jag sörjer att jag inte fick en ”frisk” pappa. Jag sörjer att det blev som det blev.

Du var så fin, så snäll, så rolig och full i tok ~ när du mådde bra. Jag saknar dina snarkningar, jag saknar dina skämt, jag saknar våra kaffestunder i solen. Jag saknar våra utflykter i skogen, på sjön, jag saknar din enkelhet.

Det är den pappa jag saknar!

Din

Carina

Mammans hjärnsläpp

Nyår ~ jag har varit i farten sen 5 på morgonen, då får jag kanske vara lite trött vid 22 i väntan på tolvslaget.

Jag och min dotter hade en lugn och mysig kväll med lite god mat och mys. Min dotter älskar marshmallows och jag är inte den som tycker annorlunda ~ mumsigt kletigt och gott.

Olivia visste inget om dessa godheter så jag tänkte överraska henne och samtidigt filma hennes min när hon insåg vad vi skulle göra😊

Jag går glatt ut i köket och smusslar ut marshmallows påsen från gömstället. I min värld så ska hon få gissa vilken hand jag gömmer ”överraskningen” bakom ryggen.

Vilken hand Olivia?

När mamman inser att kameran är i vänster hand……Ibland blir det hjärnsläpp……kika in 👇

You are the best Olivia

Med värme

Carina

Är du rädd för något?

Jag heter Sonya och kommer från Rumänien, jag har bott med min svenska familj sedan i mars 2018 och jag stormtrivs i Dalarna.

Kompisen bredvid mig på bilden heter Eliot (den på fyra ben) han är en riktigt busig liten ponny som jag är lite rädd för. Men han är snäll, det har min matte sagt.

Hon som sitter på Eliots rygg heter Olivia och hon är vår lillmatte, som vi älskar så mycket. Hon är snäll, rolig, omtänksam och så busig (jag gillar bus).

Är Du rädd för någonting?

Spindlar? Ormar? Småkryp? Kanske en läskig Clown? Rädd för att flyga?

Något som får dig att få panik och vilja fly eller så du blir så där rädd att du bara vill krypa in i ett hörn, gråta och skrika?

Då vet du hur det känns att vara rädd ❤️

Jag och min kompis Eliot är nämligen så rädda, men jag tror nog att vi inte är ensamma. Jag vet att lillmattes kaniner Blixten och Love är lika rädda, kanske finns det många fler hundar, katter, hästar, kor, älgar, rådjur, fåglar, rävar, ja men alla djur tror jag är kanske lite eller mycket rädda för just höga smällar.

Min matte och lillmatte vet att på Nyår skjuter man mycket smällare och dom verkar vara extra måna om oss nu så vi inte ska få panik och råka illa ut.

Dom vädjar till allmänheten att de gärna får smälla smällare och raketer för det är ju både roligt och vackert ~ men de önskar att människan som tänder raketen eller smällaren gör det på AVSATT tid när det är MENINGEN att det får smällas.

Risken finns annars om det smäller hela dagen av och till ~ högt och läskigt att jag och min kompis och alla andra djur får lida så illa ~ någon kan till och med dö för stressen blir så stark ~ för visst vet Du hur det känns att vara sådär RIKTIGT RÄDD ~ inget roligt, visst?

Så tacksam för Din förståelse ❤️

Gott Nytt År

Önskar Sonya & Eliot med sina mattar samt alla andra smällrädda djur i vårt avlånga land❤️DELA GÄRNA VIDARE OM DU SAMTYCKER MED OSS❤️

Jag är helt oskyldig…

Hundar!

Inte vilken hund som helst utan just denna lilla filur, fröken Sonya af Hedsveden, hon kan som ingen annan kan i denna lilla familj.

Jag är helt oskyldig säger hon…..

Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på det, ingenting faktiskt. När jag kom hem från jobbet så låg den forna toalettrullen i molekylstorlek över hela golvet, en mycket rolig och rogivande hobby måste jag säga.

Därefter måste hon ha blivit hungrig. (det tar ju på krafterna att slita skithuspapper i bitar).

Då är det bra att matte hade glömt stänga dörren till skafferiet på morgonen och det goda julbrödet låg på angenäm höjd!

Mums!

Kom mina kompisar nu ska vi ha brödfest tyckte Sonya och dukade upp så fint på mattan efter att ha slitit paketet i bitar.

Hur ska man annars komma åt brödskivorna?

Tur man är söt som socker så matte inte kan bli arg – hon formligen ÄLSKAR mina vackra öron!

Sonya af Hedsveden

Fördelar med hund

Vaknade tidigt igår morse med migrän, jag brukar få sådana anfall när jag haft för mycket intryck och slarvat lite med sömnen.

Det kommer mer sällan nu förtiden, men när det kommer är det svettigt.

Den tidiga morgonpromenaden blev inte av ~ hundarna fick vänta en stund så jag fick ligga mörkt och svalt en stund och djupandas, i dessa stunder kan jag sakna att man inte är två som kan hjälpas åt.

Med försiktiga steg tog jag mig vid lunchtid ut för att leta efter solen.

Jag gick och andades djupt, hade ett mantra på inandning och ett mantra på utandning, så jag kunde skingra tankarna och låta huvudet vila.

Tänk vad tankarna gör med ens hjärna ~ den kan fullkomligt koka sönder med alla tankar som ständigt dyker upp.

Jag brukar tänka att första tanken som är negativ okej, men andra tanken den kan jag välja att ändra på. Det går ~ men det är svårt ibland. Ibland får man kämpa lite extra för att nå målet.

Hundarna är min livlina i många skeenden i livet ~ dagar som igår när jag helst hade stannat inne drog de med mig ut, för hur som haver behöver de ut.

Jag märkte att jag mådde mycket bättre för varje steg jag tog och för varje andetag med frisk luft jag drog ner i mina lungor. Med lugna steg vandrade jag vidare mot…….solen.

Fylla på mina depåer av ljus, stanna upp en stund och bara låta de få ljumma strålar smeka mitt kylslagna ansikte.

Snart, mycket snart kommer du fram lite längre, lite mer ~ jag längtar.

Med värme

Carina

När tiden stannar

Här kan vi sitta och blicka ut över trädtopparna, höra fåglarnas kvittrande och känna på lite solens varma strålar.

Dagar jag är ledig då ”jagar” jag solen ~ tar mig till en högre plats på jorden där jag vet solen befinner sig, lite mer, lite längre. Solen och naturen är min medicin ~ medicin för själen och en plats där jag kan finna lugna ~ platsen där tiden stannar. Tillsammans med prinsessorna❤️

Med värme

Carina

Hur stolt och tacksam får man bli?

För ett år sedan hade jag inte en tanke på att adoptera en hund från Rumänien. Jag hade redan lilla Selma, en söt ettrig liten Jack Russel som stundvis fick mitt bruna hår bli gråtonat.

När Selma var ett år (2013) gick min trogna vän Molly (Cairnterrier / Norfolkterrier) bort och sedan dess har Selma varit ensam hund, det blir nu snart sex år sedan. Men i våras ändrades mina tankar, jag gick upp i tid på ett av jobben och det kändes som om Selma blev ledsen av att vara ensam på dagarna. Jag fick iallafall dåligt samvete att hon var ensam, klart man ska ha kompisar.

Min mamma hade tidigare adopterat tre underbara hundar från Rumänien så jag började smått acceptera tanken om en hund därifrån. Min dotter var ofta ut på sidan Dog Rescue Sweden och kikade, ”Mamma, kan vi inte ta den här….eller den…eller den….” det pågick så ett bra tag till min mamma skickade en bild på denna nallebjörn.

Kunde man bli något annat än kär.

Hon förtrollade mitt hjärta och den 27 mars flyttade hon hem till oss efter ett liv på de vinterkalla vägarna i Bukarest, räddad från att bli ihjälbiten av tre större revirvaktande hundar.

Hon fick nu ett liv hos oss på Dalaskogen, vår tuffa lilla Sonya❤️

Sen va det ingen mer tanke på fler hundar, förrän lilla Stella (fd.Mary) dök upp. Hennes sorgsna blick fick mitt hjärta gå i bitar och jag kände så instinktivt att denna tjej skulle kunna hitta lyckan hos oss på skogen.

Det största ”problemet” var Sonya, då hon vid den tidpunkten hade blivit väldigt ”mammig” och släppte inte många inpå mig och min dotter utan hon ”vaktade” sin flock.

Men vi vågade oss på att tro det skulle funka, vi hade en reservplan ifall det skulle brista.

Men det gick!!

Så denna tjej kom till oss för att stanna. Den ledsna tjejen har nu på 3 1/2 månad blivit en skinande prinsessa med ett hjärta av sammet, lyckan spritter i hennes kropp och hon är ödmjukheten själv.

Idag fick hon på självaste Julafton följa med mig ut på jobb. Min eftermiddag på hemtjänsten blev omstrukturerad och jag skulle tillbringa flera timmar hos en ensam pensionär. Jag ringde till kunden och frågade om hen tyckte om djur, det blev ett glädjande JA till svar.

Så jag åkte hem efter Stella och vi fick en fantastisk eftermiddag hos den här pensionären. ”Tänk att en gatuhund kan vara så underbar och kärleksfull, det verkligen lyser kärlek om henne.”

Pensionären var så glad och nöjd, kramade och klappade på Stella. Vi åt god julmat tillsammans som jag hade haft med mig som jobbet bjöd på. Det gör så gott i mitt hjärta att se förändringen i denna hund. Tilliten har vuxit och kärlek till människan blomstrar, det var inte många månader sedan hon inte hade ett hem, fruktade faran runt nästa krök.

Men ödet ville henne annat.

Jag är så tacksam för dessa tjejer ❤️

Med värme

Carina

Varför stanna upp?

Här i början på veckan hade jag några dagar jag bara ville dra räcket över huvudet och försvinna.

Jag kände den där olusten i kroppen som kröp i mig likt en slingrande mask som vill undkomma metkroken. Dom dagarna är mindre roliga, det går liksom inte att komma ifrån.

Så jag stannade upp lite extra, tackade nej lite mer, försökte se vad jag hade omkring mig och jag såg till min förvåning att jag hade en hel del att vara tacksam för.

Jag spelade in en liten filmsnutt så får du se vad jag känner tacksamhet över ~ min tid av att stanna upp och bara stilla sinnet.

Hemma på skogen där lugnet breder ut sig över vidderna ~ där djuren sprider sitt lugn och jag får äran att bara vara.