Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Som jag har förstått det hela så är utmattning ett samlingsord för flera olika symptom i min kropp. Kroppen signalerar när jag gått för länge med inre stress. Men vart kommer den inre stressen ifrån? Är det verkligen jobbet i grund och botten som stressar mig? Jobbet kanske kan vara den utlösande orsaken, men grunden till stresskänsligheten, vart kommer den ifrån?

Fortsätter på senaste i lägget; Utmattning ~  är det verkligen arbetets fel? Du kan läsa inlägget här

Om du lider av inre stress, vet du vart din inre stress kommer ifrån, det är ju olika hos oss alla. 

När jag med skammen under armen gick till läkaren var mina symptom; tinnitus, ljud & ljuskänslig, hjärtklappning, hugg i bröstområdet, panikångest, tunnelseende, dålig mage, ständig trötthet både mentalt och fysiskt, dåligt minne, hade börjat tappa bort koder på betalkort, namn på nära vänner, glömde hur planeringen för dagen såg ut, svårt att kliva upp ur sängen, helt slut efter enkla vardagsuppgifter, nedsatt koncentration, lättirriterad och mycket ledsen, lättstressad av väldigt lite påfrestning, sov dåligt och oroligt och insomningsproblem. Många symptom under ett och samma samlingsnamn. Jag är fortfarande två år senare inte fri från alla ovanstående symptom. Vad kan det leda till att gå med dessa symptom en längre tid?

1177 läser jag ”Kroppen klarar för det mesta av att hantera stress om den bara får tillräckligt med tid för återhämtning.” 

Jag hade ingen återhämtning under många år, jag visste inte ens hur jag skulle återhämta mig. Jag drogs ständigt med en konstant trötthet och orkeslöshet. Jag minns vid ett läkarbesök början på 2000 när jag sökte vård för kraftiga bröstsmärtor, jag trodde jag skulle dö vilken minut som helst för i min värld var det mitt hjärta det var fel på. Läkaren började istället prata om stress, men jag var inte stressad. Han frågade mig om jag andades ordentligt. Jag andades, klart jag andades!! 

Så här i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte blev erbjuden andningsteknink, när läkaren ändå misstänkte stress och otillräcklig andning. Det var ingen som visade mig HUR jag skulle andas. Jag trodde min andning var normal. Det skulle dröja många år innan jag förstod vidden av andetagets och återhämtningens betydelse för min kropp. Det skulle ta mig så lång tid att hitta hem i mig själv ~ genom andetaget. 

Men vad är då inre stress? 

Alla dessa symptom och känslor i min kropp på grund av inre stress? Jag har aldrig känt mig speciellt stressad över mitt yrke och jag älskade mitt företagande, hur kunde det då bli som det blev? Hur kunde min kropp bara släcka ner? 

Jag är en person som måste få veta för att kunna förstå. Jobbade jag verkligen så mycket att min kropp slutade fungera För mig? 

Som jag skämdes och slog på mig själv för att jag inte orkade med livet, jag orkade inte med mig själv. Så fort jag tittade mig i spegeln slog jag på mig själv. 

Var jag ”Jag-svag?” Jag som var så stark? 

Dålig självkänsla. Starkt självförtroende. 

När jag blickar tillbaka, så ser jag en sårad, rädd, vingklippt liten tjej på jorden och den tjejen finns stundvis fortfarande idag – insikten gjorde så ont. Insikten om hur illa jag behandlat mig själv genom åren, inte stått upp för mitt egna Jag utan ständigt svikit mig själv. Det gjorde ont att se det och arbetet med mig själv idag gör så ont ibland att jag bara vill försvinna, men någonstans inom mig finns en glöd att vilja framåt i min egen inre utveckling. 

Men när började ”Jag-svagheten”, kom den bara över en natt och drämde till mig? Jag kan lika gärna ställa mig frågan; ”När började den inre stressen?”

Vet du när din inre stress började, vad finner du när du tittar tillbaka i ditt liv – inåt. För alla har ju olika stressfaktorer, så är det ju bara. 

Jag som inte lidit (trodde jag) av inre stress, insåg en tid efter min kropps kapitulation att jag under lång tid gått omkring med inre stress. 

När började det?

Den utlösande inre stressen började en kall vinterdag 1983 året jag skulle fylla 11år, då blev jag, mina syskon och min mamma utslängda från mitt barndomshem. Den kvällen ~ blev starten på en lång resa genom livet med inre stress påslagen dygnet runt. Som att ständigt bli jagad av en ilsken björn i skogen, fly för sitt liv, aldrig vila, fly för överlevnad, aldrig återhämtning, rädslan att bli tagen. Fly, fly, fly. 

Alkoholen hade kapat min familj och jag kunde inget annat än se på, det var som en overklig osann film som spelades upp framför mina ögon. En film som aldrig tog slut, den eskalerade stundvis och blev trombliknande i sin styrka. Jag förberedde mig för överlevnad, genom att sätta på mig skyddsmunderingen för att skydda mig mot livet. Behandla mig illa ~ men du ska aldrig få glädjen att jag lägger mig ner och ger upp. Det var dags att kavla upp ärmarna ~ det var dags att bita ihop och gissa mig till livets spelregler. Känselspröten var redan vid 11 års ålder riktigt bra utvecklade.

Hur har denna upplevelse och livet från denna tidpunkt med utmattningen att göra, 33år senare? 

Det ska jag försöka bena ut i mitt nästa inlägg ❤️ Tills dess njuter jag av Nu. Jag önskar dig en härlig dag därute, varthän du än befinner dig. Tack för att du tog dig tid att läsa! 

Med värme 

Carina

Utmattning ~ är det verkligen arbetets fel?

Här sitter jag i tystnaden på skogen, snöflingorna dalar lite stillsamt ner från skyn. Jag längtar till de stora tjocka flingorna kommer, det är en ljuvlig känsla som väcks i mitt inre då.

Igår lyssnade jag till intervjun med Paolo Roberto i Framgångspodden, du kan lyssna på avsnittet här om du vill.

Något jag fascineras av är hans driv och beslutsamhet, han driver många företag och har flera järn i elden och folk säger att han ska vara försiktig så han inte bränner ut sig.

Då säger han något intressant, i stil med det är bara jagsvaga som blir utbrända.

Det där har fastat i mig. När jag rasade i svår utmattning julen 2016 så sa många att jag hade jobbat för mycket. Jag drev företag inom barnomsorgen, aktiv i bystugeföreningen, brann för hälsa och jobbade med hälsoprodukter på sidan av, ensamstående mamma, en liten stuga och några djur att ta hand om.

Men jag hade kul, jag älskade mitt jobb, men jag var slut på energi ~ var det jobbets ”fel”?

Är det verkligen så att våra arbeten idag gör oss sjuka?

Vad tror du, har du tankar om det?

Är du själv utmattad eller varit och har egna erfarenheter?

Jag har funderat så mycket på den här frågan, även innan jag lyssnade till Paolo. Men hans ord fick verkligen det jag filurat på bekräftat.

Jag har en teori som jag tänkte dela med mig av i nästa inlägg. Så håll utkik ❤️

Nu vandrar vi vidare i dagen och önskar dig en fridfull dag!

Carina

Ändra dina tankar

Så lätt att säga, stundvis så svårt att ändra. Jag ser mig själv som en person som har lätt för att se både fina och ljusa saker i livet,  även när livet är som mörkast. 

Det är nog det som håller mig gående, för annars skulle det mörka äta upp min själ inifrån och ut. Men det kommer stunder när jag inte förmår mig orka ändra tanken, det kommer stunder då jag dränker mitt inre med det som dränerar mer än vad det lyfter. Offerkoftan åker på som ett illaluktande gammalt fårskinn. Den inre stressen och oron kryper in på skinnet som kliande skabbdjur som krampaktigt håller sig fast. 

Idag två år sedan jag snart rasade i utmattning, där jag kämpade mot skammen att vara sjukskriven – jag som orkade allt. Idag slits jag av sviterna av att varit sjukskriven, de ekonomiska sviterna. Jag har boxats för att hålla masken, jag har trollat för att få det att gå runt, jag har skurit ner på överflöd och jag har hittat en väg för överlevnad – trots att jag fortfarande inte är återställd. Men sådant tas inte hänsyn till i dagens samhälle. 

För att vara sjuk idag krävs det att du är frisk, så du orkar hålla på och kämpa. Ibland vill jag bara lägga mig ner och ge upp. Men jag vet att jag aldrig kommer att göra det, men dagarna som är extra tunga dom kommer och jag måste hitta en acceptans för att få låta dom komma utan att tycka att jag blir en sämre människa för det.  

Dagen jag lämnade mitt företag bakom mig, blev dagen då FK ansåg att jag var fullt arbetsför på heltid ~ från sjukskriven på heltid i 180 dagar ~ blev från dag ett arbetsför på 100%. Sedan den dagen har jag gått med kniven mot stupen för att klara mig ekonomiskt och samtidigt hitta luckor så jag kan hämta hem mig i sjukdomen. 

Varför skriver jag om detta? 

Varför blotta mig så totalt? 

Ja, det undrar jag också men något i mig säger att jag vill dela detta med dig. Jag kan omöjligt vara ensam i min situation som utmattad, ensamstående mamma som försöker få livet att gå runt utan att ramla ner i ett sammanbrott av frustration. 

December den ljuva månaden då glädjen och förväntningarna är som allra störst på årets alla dagar – men också månaden då skatteåterbäringen kan lysa med sin närvaro ELLER kvarskatten som kan få andan att ta ett krampaktigt stopp av förtvivlan hur det ska gå ihop. 

Men jag räknar med att 2019 blir året då det vänder ~ det blir året jag kommer på fötter, men just idag känns det extra tungt. 

Bita ihop

BITA IHOP

Eller stanna upp?
Hade det varit innan #utmattningen hade det varit att bita ihop, en dag som denna. Trött och gråtfärdig efter en lång dag på jobbet där de flesta av dagarna är så underbart härliga och sedan kommer vissa dagar som är mindre roliga. Konsten att låta andra människors negativitet inte krypa in på bara skinnet är en prövning ibland. Speciellt dagar när jag själv har lite mindre ork i kroppen.
Idag spelade det liksom ingen roll hur många möjligheter jag försökte se i hela situationen så var det hela tiden något som var FEL! Människor som är utsända för att jag ska få någon att öva på…..men ibland vill jag vila.
I dessa stunder kommer det över mig hur mitt #medberoende fortfarande har greppet om mig.
När jag försöker ändra någon annans sinnesstämning, som att det vore mitt ansvar att få andra att må bra. Som om det vore mitt ansvar att få någon annan människa att se allt fint som finns omkring oss, när en människa valt att bara vilja se allt som är fel runtomkring sig.
Nästan hela mitt liv har det varit mitt ansvar ~ fixa och trixa, curlat sönder hela alltet.
Men betyder det att det måste fortsätta?
Är det okej att inte ta på sig det ansvaret utan att få dåligt samvete, låta personen/er själv ta ansvar över sitt egna mående. Utan att tycka att jag misslyckats med mitt mission. Jag tog mitt ansvar när jag kom hem från jobbet, jag tog hand om MIG själv.
Så att jag mår bra, så att jag samlar kraft, så jag finns för MIG själv. Det är ju så, alla har ett EGET ansvar över sitt. Jag behövde bli påmind om det idag, klart att jag väljer att se alla fel och brister i allt och alla om jag själv inte mår bra!
För jag orkar inte ta tag i mitt eget skräp.
Tio minuter……egen tid….inåt ~ räcker långt ❤️

SPARKTUR

SPARKTUR
-13 grader
Idag blev det Stella & Sonyas första sparktur på skogen🐾 Sonya sprang på som aldrig förr, hon är hunden med energi som en duracellkanin ~ full fart framåt😊
Stella var till en början skeptisk, hmm…läskiga medar, men efter en stunds promenerande märkte hon att det inte va så farligt.
Det var jag som fick bromsa in farten mellan varven då det gick som bara den utför backarna. Så nu sover alla tre vovsingarna gott, med elden sprakandes i kaminen.