De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Smärtan i livet – en del av livet

När ångesten hälsar på.

När andetaget snörs åt.

När bröstkorgen krampar.

När livet gör sig påmint om svunna dagar som satt sina spår. Jag får ingen luft.

Ångest.

Förr skämdes jag över mitt tillstånd.

Förr vågade jag inte prata om det.

De gånger jag vågade öppna upp mig råkade jag öppna upp mig till fel personer och det blev så fel. Vilket gjorde att jag slöt mig alltmer inom mig själv.

Det är tryckande jobbigt att stanna i denna känsla. Förnuftet vet så väl att det går över. Men själsligt och kroppsligt känns det som att jag går sönder, trasas sönder cell för cell, bit för bit. En pöl.

Jag stannar i smärtan, den tryckande kraften över bröstet. Ångest. Utsatthet. Spår från svunna dagar som jag än idag stundvis får jobba hårt med för att läka som människa.

Andetaget – jag tackar andetagets djupa kraft. Smärta. Jag får ingen luft. Känns det som. Men jag andas djupt och känner varenda rörelse. Pratar tyst till mig själv, snälla ord. Det går över. Fly inte nu. Stanna och rid ut smärtan.

Bristande sömn och för mycket jobb. Perfekt utlösare för min ångest.

Jag har provat att jobba heltid under några veckor nu i sommar – ingen bra idé har jag insett. Jag är inte redo för det, jag vet faktiskt inte med handen på hjärtat om jag någonsin kommer att bli redo för det.

Det är långa dagar, själsligt prövande möten inom hemtjänsten, med människor som ibland sliter mer i själen än det fyller på.

Jag inser mer och mer, klart och tydligt hur viktigt det är att fylla på med saker i ens eget liv som man mår bra av. Det går inte att förlita sig på att andra människor ska komma och förgylla en dag eller uppfylla livets mening åt någon annan.

Instinktivt vill jag fly. Släppa allt, ta ett plan och fly långt bort. Men vet så väl att den strategin funkar inte. Fly. Det är så lätt. Hur många gånger har jag flytt utan att det blivit bättre.

Lika bra att stanna. Andas. Låta smärtan rida ut sin kraft. Städa lite. Lyssna på lite skön musik. Säga och tänka snälla saker. Promenera i skogen. Andas frisk luft. Plocka lite svamp. Tända ett ljus. Andas. Djupt.

Det går över.

Smärtan i livet – en del av livet.

Eller vad tror du?❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina