Delar av ryggsäcken 🎒

🖤Det går inte att hjälpa någon som inte vill
🖤Man kan inte tvinga på kärlek till någon som inte vill ta emot
🖤Man kan inte misshandla sig till respekt
🖤Man kan inte hota sig till respekt
🖤Man kan inte köpa kärlek
🖤Hårda ord sårar djupt och är väldigt svåra att reparera
🖤Mindre bra alkoholsinne leder enbart till huvudvärk & dåligt samvete
🖤Att jobba med sina egna beteenden och hjärnspöken hjälper till att förstå sig själv och andra bättre
🖤Att leva ensam behöver inte betyda att man är ensam
🖤Ensam i tvåsamhet är värre än ensam i ensamhet
🖤Att inte kunna mötas i kommunikation med ömsesidig respekt leder aldrig framåt
🖤Att rökning är coolt är rena rama bullshit
🖤Att man måste dricka alkohol för att ha kul, är också rena rama bullshit
🖤Alkohol är ett tokigt sätt att döva jobbiga känslor med
🖤Ibland är det bra å inse att det är bättre å hålla mun
🖤Det är svårt att vara still om man alltid är på språng
🖤Skratt förenar människor, likaså salta tårar
🖤Ett leende kan förändra mötet med en annan människa
🖤Det är dumt att ha förutfattade meningar – bättre att fråga personen om man undrar något
🖤Det känns skönare i själen att vara snäll än att vara elak

Vad har Du i din ryggsäck 🎒 ❤️ 🎒

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknar dig så

Din röst jag aldrig mer hör.

Ditt leende jag aldrig mer ser.

Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Jag ler i min själ. När jag minns dagar av skratt. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon.

Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Dina spjuveraktiga upptåg. Ditt barnasinne ständigt levde kvar. Sakta förtvinades i smärtans skuggiga karga landskap. Blandat med alkoholens dövande flöde.

Ett barn du trots allt var även i vuxen ålder då barndomens år präglat ditt varande på jordens vackra yta.

Jag minns ditt leende, din spjuveraktiga blick. Jag minns dina skratt när dina barn hittade på kluriga hyss.

Ditt leende jag aldrig mer ser. Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Men också dina tårar när ensamheten trängde på. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon. Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Jag saknar dig så ❤️

Känslor från torpets lilla vrå ❤️

Carina

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

R E S A sig i motvind

jag har gråtit över slagen mot min kropp

jag har gråtit över hårda orden mot min själ

jag har gråtit över skuld som inte ens varit min, en skuld som lades på mig för att motparten kände att hen behövde projicera över skulden på någon annan för den var för tung att bära på själv

jag har gråtit, jävlar vad jag gråtit och slagit på mig själv

jag har gråtit över ensamhet och utanförskap

jag har gråtit över svek, även de svek jag själv orsakat

jag har gråtit över känslan att inte duga till

trots alla tårar genom livet, tårar som fortfarande renar min själ, så har jag förmågan att skratta – gärna ofta och högljutt jag älskar det barnsliga i livet

tyst och tillknäppthet är liksom inte min grej

jag har tystat mig själv de gånger människor ansett jag låtit för mycket, varit för mycket M Ä N N I S K A

skämts för den jag varit, alltid någon som hittat något att klaga på, pika på

idag vet jag att det är andras projiceringar, andras rädslor, idag trillar jag ner om jag själv är i obalans

idag sätter ingen ett slag på min kropp eller min själ utan att jag vänder och går

min själ är trött på människor med kritiserande ord, elaka slag, förutfattade meningar och svartsjuka – liksom N O L L tolerans

för livet är mitt

jag skrattar för att jag älskar att skratta

jag väljer att se ljuset i mörkret, möjligheter i omöjligheter

jag rasar och gråter ibland, offerkoftan är på men jag reser mig fortare och fortare

jag har mitt eget ansvar över mitt liv att ta reda på vad jag behöver och göra något åt det

jag har inte befogenhet att lägga skulden på min barndom eller knäppskallar till pojkvänner eller ”vänner” – idag tar jag ansvar över det som är mitt

skratt hör till livet, skratt hör till min personlighet, min själ känns friare, renare, lättare. skratt.

en dag kan bestå av tusen känslor det är liksom livet, att lära känna sig själv och hitta acceptansen i känslornas fantastiska rikedom är en resa så djupt berikande

vandringen genom livets stig gör vi allihop, vi väljer dess innehåll och hur vi väljer att tänka om livet och det som sker

det bästa med livet är att morgondagen alltid är ett oskrivet blad och en ny möjlighet att börja om

alla gör ju så gott man kan utifrån vart man är i livet. utifrån hur vi ser på livet och väljer att agera i varje situation – därtill hör konsekvenser för vad man väljer att agera ut på

valet är att se livet utifrån rädsla eller kärlek

jag kan dansa naken i vardagsrummet känna kraften av musiken sprida sig i kroppen

jag kan bada naken i skogstjärnen och känna kraften av liv växa sig starkare i kroppen

märkligt?

ja det må så vara, men jag ä l s k a r det ‼️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Att lämna ifred…. Att ”lämna över”….

att ” lämna ifred ” betyder inte att jag slutar bry mig om, det betyder att jag inte kan ”fixa” Dig

att ” lämna ifred ” betyder inte att jag stänger till om mig själv, utan inser att jag inte kan kontrollera någon annan

att ” lämna ifred ” betyder inte att underlätta, utan att lära sig ta konsekvenserna

att ” lämna ifred ” är att medge maktlöshet, vilket betyder att jag inte kan påverka utgången

att ” lämna ifred ” är inte att försöka ändra eller lägga skulden på någon annan, det är att göra det bästa man kan av sig själv

att ” lämna ifred ” är inte att ta hand om, utan att bry sig om

att ” lämna ifred ” är inte att fixa, utan ge stöd

att ” lämna ifred ” är inte att döma, utan tillåta varandra att vara mänskliga

att ”lämna ifred ” är inte att enträget ordna och ställa för andra, utan att tillåta dem att påverka sitt eget öde

att ” lämna ifred ” är inte att vara beskyddande, det är att tillåta den andra parten att se verkligheten

att ” lämna ifred ” är inte att förneka, utan acceptera

att ” lämna ifred ” är inte att tjata, gräla eller argumentera, utan istället upptäcka mina egna fel och brister och rätta till dem

att ” lämna ifred ” är inte att anpassa allt enligt mina önskningar, utan att ta var dag som den kommer och glädja mig åt den

att ” lämna ifred ” är inte att kritisera och styra andra utan att försöka bli vad jag drömmer om att vara

att ” lämna ifred ” är inte att sörja över det som varit, utan att växa och leva för framtiden

att ” lämna ifred ” är att oroa sig mindre och älska mer

Ursprunget till denna text är okänt. Fri översättning: Ragnhild Stockenström maj 1984

En underbar text om du frågar mig. Så självklar men ändock inte om man inte är där i livet. Jag tror personligen att livet är en ändlös skola. Där vi ständigt utmanas till utveckling, där vi också har ett val om vi vill anamma utmaningen eller trampa vidare i samma gamla mönster.

Vad tyckte du om texten?

Kram från torpets lilla vrå ❤️ Jag önskar dig en fin fredag och en fin start på helgen ❤️

Carina

L Y S S N A ❤️

Jag läste en text en dag som fick mig börja reflektera. Reflektera över hur jag själv lyssnar. Reflektera över hur jag gör när jag möter en annan människa. Det startade något inom mig. Läs gärna ❤️

”När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd.

Har du inte gjort vad jag bett dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar förklara varför jag inte ska känna som jag gör, trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du tycker att du måste göra något för att reda ut mina problem, sviker du mig, hur underligt det än kan låta.

Kanske är det därför som böner hjälper en del människor.

För Gud är stum och han ger inga goda råd eller försöker ”greja” saker och ting.

Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv.

Så lyssna bara på mig är du snäll och om du vill prata kan du väl vänta på din tur en liten stund, så lovar jag att lyssna på dig.”

Text: Anonym

Delar vidare från boken: att växa genom möten

Av: Kay Pollak

Kopiera gärna texten ❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Går det att prata om det som smärtar?

Dagar utan distraktion från sociala medier får mig att stanna upp på ett helt annat sätt i livet.

Utan intryck från sociala flödet, utan enbart gå på min egna stig och känna in stunden. Vad händer i mig. Vad känns bra. Vad känns mindre bra. Bara känna utan att lägga någon värdering i det hela.

Det får mig att fundera. Analysera.

Jag har haft någon dag nu när smärtan över rollen som tonårsmamma – ensamstående sådan har varit mer påtaglig än det brukar vara. Hur ont det gjort att inte ha lyckats skapat en hel familj långsiktigt.

Det har gjort att mina tankar flugit tillbaka i tiden. Då jag själv blev varannan helg barn. Till att under en lång period inte alls umgås med en av mina föräldrar. Det gick inte – vi kunde inte hitta vägen till att varken prata eller umgås. Skrik, bråk, elaka ord. Ord som inte passar i någon relation alls, framförallt inte med barn.

Jag förstår idag att vuxna människor som inte har fått redskap till kommunikation har svårt att kunna kommunicera på ett sunt sätt. Jag vet idag att rädslor styr mycket när det kommer till våra ibland tokiga sätt att kommunicera. Tystnad är också en typ av kommunikation. Jag brukar kalla den ”utfrysnings kommunikationen”. Förödande för alla inblandade.

Viljan till att lära sig sund kommunikation måste finnas där annars går det inte.

Jag minns så väl de gånger i livet jag mött människor där det totalt skurit sig i kommunikationen, jag har känt mig helt värdelös och oförstådd. Det har känts som vi var från helt olika planeter. Helt dränerad på energi. Bara genom att inte kunna mötas i kommunikationens värld.

Medan andra möten som varit helt tvärtom. Jag har blivit bemött med respekt, blivit lyssnad på, jag har lyssnat, det har känts som ett riktigt halleluja moment. Helt påfylld av underbar energi. Bara genom att mötas i kommunikationens värld. Utan gränser.

Det är märkligt.

Jag har verkligen inte varit bra på att kommunicera i mina relationer eller i familjen jag växte upp med. Jag visst inte hur jag skulle kommunicera. Många gånger blev det ”fel” när jag skulle försöka förklara en känsla jag hade, för den känslan var inte okej för motparten.

Idag vet jag bättre. Känslor är okej. Känslor är tillåtet att kännas och pratas om. Men jag vet också att man kan inte känna eller prata känslor med alla människor för många är inte där. Många lever ”avstängda”. Vad jag menar med det är att de inte har kontakt med sina känslor. Förskjuter mycket av det som händer i livet på andra. En så kallad projicering.

Jag är inte annorlunda, länge lade jag över skulden på andra som ett försvar för att slippa ta eget ansvar. För jag visste inte bättre då.

Allteftersom tiden gick, livserfarenheter lades på meritlistan. Uppvaknande av olika slag likaså så har jag medvetet börjat träna på att utmana mina rädslor.

Vilket innefattar att känna känslor, prata känslor, ta hand om mina egna sorger. Växa genom mötet med andra människor. Läsa på om olika sätt att kommunicera på. Framförallt, ut och träna i verkliga livet.

En av sakerna jag lärt mig av livet, det är att människor som inte vill lyssna, där är det ingen idé att lägga sin energi. Enkelt. För det går aldrig att bli hörd eller förstådd av en människa som varken vill eller har förmågan att lyssna eller viljan till att förstå.

Jösses, så många jag har predikat för i mina dagar. Att vara dotter i en aktiv missbrukarfamilj det kan sluta med att man tror man ska kunna förändra väldigt många människor.

Vilken befrielse när jag insåg att det inte var mitt ansvar. Varje människa har sitt egna ansvar, fast det smärtade när den insikten trillade ner. För det innebar att den personen som jag älskade kunde lika gärna supa ihjäl sig om hen valde det.

Men går det att prata om det som smärtar?

Ja, med visst urval av människor. Men tyvärr inte alla människor. Vissa vill endast lägga locket på och aldrig mer öppna locket.

Vissa tar ut det som smärtar på andra individer. Slår eller säger elakheter till sina närmaste och projicerar över sin smärta på andra.

Så kan man väl inte göra, eller hur?

Nej, egentligen inte. Det är väldigt egoistiskt. Men jag tror inte personen själv är medveten om sin egen roll. Personen vet inte hur den ska göra. Av egen erfarenhet så är det gränssättning som gäller. Att markera vad som inte är okej. Lyssnar personen inte, då kanske man får fundera över hur viktig relationen verkligen är, om den ska vara kvar och hur mycket tid man vill lägga på en sådan relation.

Vi lever ett liv – vad vi vet. Varför ödsla tiden på osunda relationer. Hur mycket är man beredd att betala med sitt eget liv som insats när dagarna på jorden blir färre och färre.

Går det att prata om det som smärtar. Hjälpa varandra växa, genom möten med varandra.

Går det?

Kram från torpets lilla plätt

Carina

Vem finns där för henne?

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Man hinner ej se den ångest som finns.

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Ger ett sken av perfektion som troligen ej finns.

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Människan kan tro livet så lyckligt mest hela tiden är.

Bakom fasaden rämnar charaden. Livet kan aldrig enbart lyckligt och perfekt förbli.

Man pratar om framgång, må bra och annat jocks. Men bakom fasaden rämnar charaden, det finns känslor av otillräcklighet.

Aj aj kapten, vi står givakt‼️

Vi anpassar sönder oss i en värld av falsk perfektion.

Den sönderstressade människan försöker bita ihop, om så bara för en liten stund till. Vänder och vrider på hela sitt inre, allt för att behaga, vara andra till lags. Duga till.

Den ensamma människan som lider av stress. Ensamhetens stress av utanförskap. Vänder och vrider på hela sitt inre, hur kan det komma sig att hon aldrig passar in.

Man pratar om siffror, allt är statistik. Människor är, när allt kommer omkring en siffra i mängden.

Ramlar du i rännstenen, stressad och sönderkörd. Vem tackar dig då för allt du ville uppnå. Allt för att vara någon annan till lags. Duga till.

Vem tackar dig då?

Jobbet vill mest du arbetsför ska vara. Dra in pengar för allas överlevnad. Dagen du rasar kostar du mest pengar. Staten sägs värna om de slutkörda.

En parodi det är vad det är. Parodi på människans bekostnad. Du jobbar och står i, ställer upp, vrider och vänder på hela ditt väsen.

Slutkörd och sliten, står du givakt till familj och vänner som även de vill ha en bit av kakan av den omtänksamma människan.

Trött och slut, vet hon ej vad som hände när tårarna sköljer hennes kudde om natten. Smärtan och tröttheten finns där 24/7, hon vill så gärna finnas för alla. Plötsligt en dag rämnar marken. Hon inte ett steg till orkar ta.

Vem finns där då för henne? Den arma slutkörda människan. Vem finns där då för henne?

Livet ❤️

Kram från skogen