Bryt dig loss

Bryt dig loss låt vingarna visa dig vägen.

Bryt dig loss från lögner och falska begär.

Flyg fri, låt vingarna visa dig vägen. Släpp rädslan som håller dig tillbaks.

Bryt dig loss från andras krav & förväntningar. Ditt liv är ditt och Du väljer din väg.

Flyg högt, fri som en fågel. Nattsvart som korpen om natten. Vit som måsen om dagen.

Släpp skammen och förfalskad skuld. Släng tillbaka den där den hör hemma. Fri, fri, fri.

Vem är hen, som tror sig kunna kontrollera andra människor med våld och hot?

Vem är hen?

Liten och rädd. Utöva makt och kontroll. Ta tag i ditt liv – låt andra flyga fria.

Släpp skammen och skulden. Du är inte fel. Släpp skammen och skulden bryt dig loss. Flyg högt dit vingarna dina bär.

Bryt dig loss från lögner och falska begär.

Känn friheten i själen. Lättheten i sinnet. Bryt dig loss.

Livet är nu. Livet är för kort, alldeles för kort för att inte våga drömma. Våga utmana en rädsla. Våga tro på sig själv. Våga flyga.

F R I

F R I

F R I

F R I som fågeln högt upp i skyn.

Ta hand om dina rädslor – våga utmana din stig. Livet är nu.

Bryt dig loss. Känn lättheten i kroppen. Känn friheten i sinnet. Bryt dig loss.

Kärlek från skogen 💛

Carina

B E R O E N D E

T V Å månader utan godis och chips. Två månader av ständig närvaro. Två månader av förbannat pannben. En dag i taget. En minut i taget. En hel del undvikande av vissa situationer har det blivit.

S O C K E R B E R O E N D E är som vilket annat beroende skitsvårt att ta sig ur om man verkligen fastnat i kletet.
Frustrationen när man kliver in i en butik och vid kassan ansamlas ett helt rum med
G O D I S – suget triggar igång, det vattnas i munnen.

Det skulle vara gott, bara en liten godisbit. Kanske en chokladbit. Bara en liten bit, det är ju inte så mycket. Greppar en chokladbit, gud vad det vattnas i munnen.

Hjärnspökena gör mig tokig. Vad håller jag på med, slänger ifrån mig chokladbiten. Jag stirrar febrilt i golvet, ber min hjärna hålla **** fokus på att betala det jag är för att handla åt en kund. F O K U S!

Jobbhelgerna är utmanande, på borden står stora skålar med G O D I S. Jag undviker de rummen, sätter blicken på något annat grabbar en frukt och drar ut på fältet.

Alltid ett fokus.

Men vem tänker på att godis kan vara så farligt?

Det finns mycket som är farligt i världen och man kan inte akta sig för allt.
Men jag känner personligen att godis är inte bra för min kropp. Jag blir trött och degig. Hjärtat rusar av allt socker. Jag mår helt enkelt inte bra av det.

Men tusan så gott det är!!

Alla dessa samtal med mig själv. Förut när jag hade godis hemma kunde jag säga ”jag ska bara ta en bit nu”, en bit blev hela påsen varpå jag fick dåligt samvete och slog på mig själv.

Hur många säger inte ”jag ska bara ta ett glas”, ett glas blir en hel flaska.

Jag vet att jag under åren agerat ut i just alkohol, godis, träning, shopping just för att
D Ö V A smärtsamma känslor, känslor av övergivenhet och ensamhet.
Människor pratade om att ”Allt du söker finns inom dig!” Vilket bullshit, ansåg jag då!

Idag många år senare, vet jag att dessa ord var sanning – men jag personligen var inte där i just min resa. Jag var inte färdig med det jag höll på med där och då, jag var tvungen att rasa lite mer, slå lite mer på mig själv osv innan jag kom till insikt.

Idag tar jag en dag i taget.

Vakna upp

Godmorgon Sunshine ❤️

Uret visar 05.00 och texten rullar i mitt huvud, dags att kliva upp. Sätta orden i pränt.

U T M A T T N I N G kan det vara ett sätt för kroppen att tala om för oss att det är dags att V A K N A U P P?

Vakna upp från vad?

Hur kan det komma sig att kroppen plötsligt, eller vänta. Har kroppen signalerat under en längre tid utan att man märkt av det?

När jag tänker tillbaka på min egen situation så har jag sedan tonåren haft stora problem med magen. Fruktansvärda smärtsamma plågor.

Men sådant pratade man inte om. Allra minst relaterade man problemen till inre stress. För inre stress var heller inget man pratade om. Man gick till läkaren fick ett pulver, och hoppades på att det skulle gå över.

Huvudvärken som ständigt var närvarande, under så många år.

Bettskenan som blev mina tänders bästa vän , man frågade sig inte hur det kom sig att jag ständigt bet i hop. Hade käkar som knakade och gnisslade som värsta tåginbromsningen om nätterna. Det räcker med att googla idag så förstår man att inre stress sätter sig även i käkarna.

Det är tur ändå att man så lätt kan ta reda på information i dagens samhälle, då förstår man kanske lite bättre vad inre stress gör med vår hälsa.

Men trots det, att vi vet vad inre stress gör med våra kroppar, är det tillräckligt för att vakna upp och göra en förändring?

Jag minns att det tog mig ett bra tag innan jag förstod. Förstod mig på mina egna beteenden. Jag sökte till en början väldigt mycket utanför mig själv. Omständigheter som gjorde att jag kände som jag kände. Jag såg liksom inte min egen roll.

Sen kom frågorna, när jag började skala av livets alla nyanser.

Kan det verkligen vara möjligt att leva ett liv och inte veta vem man är?

Hur är det möjligt att människan anpassar sönder sig, bara för att just passa in, vara någon annan till lags?

Hur många gånger har jag inte skyllt över mina problem på någon annan, bara för att slippa ta ansvar. Men livet är just det, en möjlighet till att ta ansvar.

Som ung och vidare in i vuxenlivet fick jag ofta höra att det var ”mitt fel” när saker och ting hände. När jag sedan började ”vakna upp” insåg jag att det där med ”mitt fel” var bara ett hittipå från den andra sidan som inte ville ta sitt ansvar för sitt egna liv utan projicerade över det på andra människor. Väldigt smart för att själv slippa ta ansvar. Naturligtvis så lärde även jag mig denna unika kunskap.

Väldigt förödande för motparten, men framförallt för en själv om det ständigt upprepas som ett mantra, till slut börjar man tro på sagorna som utspelas. Till slut är det fel på allt och alla. Förödande att ständigt höra utsagor om att ”vara fel”.

Att leva i förnekelse kombinerat med gränslöshet är ingen bra kombination om man frågar mig.

Det gör att man ständigt kör ner i diket och skadar sig, tills den dagen man skadas så tillräckligt att man frågar sig själv vad man håller på med.

Att leva med beroendesjukdomen tätt klistrad som ett frimärke på kroppen har satt sina spår känner jag. Alkoholism är en sjukdom, men tyvärr är det många som anser att det inte är en sjukdom utan det är ”väl bara å sluta dricka”.

Många gånger så erkänner inte personen själv att den är sjuk, utan det är omgivningen som ser och lever sida vid sida med sjukdomen utan att kunna göra något åt den. Man kämpar i år för att få personen till sjukdomsinsikt, men man kämpar förgäves. Det man gör är att köra slut på sig själv.

Kanske börjar man själv dricka för att döva smärtan. Men det är inget man talar om.

En smärtsam insikt jag fick någonstans på livets väg, om det ska ske en förändring behöver insikten om förändring komma inifrån personen själv.

En annan smärtsam insikt var att S L Ä P P A T A G E T. Hur släpper man taget om någon man älskar?

Hur tar man hand om sorgen, förtvivlan, maktlösheten över att leva med människor som har en beroendesjukdom?

Min erfarenhet har varit att man tittar på symptomen och behandlar dem, men man går inte till roten av ursprungsorsaken.

Vilket leder till att man behandlar en trasig mage, utan att riktigt bli fri från besvär. Man får värktabletter för ett värkande huvud. Man erbjuds stämningshöjare för sin nedstämdhet. Men aldrig man erbjuds att känna sig igenom känslor av smärta och sorg. Hur kommer det sig?

Det är mer legitimt att tala om cancer och andra sjukdomstillstånd än att tala om beroendesjukdomen alkoholism.

Kan det vara okunskap eller rädsla, eller rentav bägge delarna?

Har alkoholen en alldeles för stor betydelse i dagens samhälle att det blir som att trampa på en öm tå genom att tala om den. Är det fler än vi egentligen vet som är drabbade, men vi väljer att inte tala om det?

Känsligt ämne? Skamfyllda kroppar?

Att skala en lök får tårar att rinna. Vissa gånger rinner tårarna mer, andra gånger mindre. Livet är som att skala en lök.

Upplevelser vi alla går igenom, smärtar själen. Lär vi oss tidigt att bita ihop och stoppa undan händelser utan att tillåta oss prata om dem, känna dem i känslan. Så tror jag av egen erfarenhet att dessa händelser kommer tillbaka senare i livet som blockeringar med en kropp som skriker på uppmärksamhet. En själ som behöver vädras. En förändring. Ett uppvaknande.

Kan det vara utmattningen?

Vågar man då ta steget ut i det okända, våga ställa sig frågan vad som är bäst för en själv i livet just nu?

Se över sitt liv helt enkelt, se över sina egna beteenden, sitt varande.

Eller är det lättare att projicera ut någon annanstans?

Vad vet jag. Jag är endast en lärjunge av livets ibland hårda skola. Ibland känns det som att detta liv är alldeles för ytligt för min egen smak. Alldeles för många quickfix ❤️

Dock vet jag att förändringar är svåra och jobbiga, kräver ständig närvaro. Ständig uppmärksamhet. Ständig fokus. En dag i taget ❤️

Tack för din närvaro i detta nu. Önskar dig en fin torsdag❤️

Kram från skogen

Livet händer oss alla

L I V E T fortsätter hända oss när någon nära dör ifrån oss. Så gjorde även mitt liv när min pappa dog i januari 2009. Livet gick liksom vidare, jag bet ihop, grät i min ensamhet. Jag hade lärt mig tidigt att sörja det gjorde man i ensamhet. Saknade honom så det gjorde ont. Önskade livet hade varit annorlunda, jag önskar vi skippat beroendesjukdom, medberoendet och annat skit, men efter vägen lärde även jag mig saker av just dessa erfarenheter.
Idag står jag starkare och klokare. Men också mer ensam än någonsin.

Sårbarheten finns där trots allt. Ryggsäcken töms successivt genom livets resa, ett tömmande så smärtsamt närvarande.
Det tog mig tio år att rensa just detta hyllplan. Tio år jag stängt dörren och sagt ”en annan dag, då ska jag ta tag i det”. Men idag har jag rensat, slängt, fällt en och annan tår. Rensat bort de sista små tingen efter pappa.

Det finns de som säger att drickande inte påverkar barn. De finns de som tror man kan smutskasta människor inför barn och tro att det är helt ok. Det finns till och med de som misshandlar andra framför barn eller till och med misshandlar barn och tror att det gör dem gott, för de gjorde inte som man sa.

Men tro mig…..det sätter spår! Det sätter djupa spår, som kan ta år att reparera.
I ett samhälle av idag där vi inte pratar om vissa saker, där tystnadskulturen greppar tag om mänskligheten erbjuds man ett piller för att stänga undan sina erfarenheter om man inte är vaksam och känner efter vad som behövs. Människor tar avstånd från sådant som är jobbigt – helt naturligt.

Många gånger bär man på känslor som behöver få utlopp. Att slå någon på käften är inte det rätta utloppet kan då jag känna.

Mitt utlopp idag blev att tömma, känna och på köpet blev jag några hundra gram lättare i själen. 10 år. Vem väntar så länge på att rensa egentligen 🥰
En dag i taget.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden ser solen sakta försvinna vid horisontens brant.

Fåglarna sjunger. Hon minns svunnen tid. Hör sina glada barns skratt sjunga i kör. Minns tiden av igår. Saknar sin man som dog i fjol.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Hör barnens skratt från en svunnen tid.

Hon minns kärleken som tändes redan i unga år. Hon visste redan då, hennes livs kärlek vid sin sida stod. I nöd och lust, skratt och gråt. Alltid vid varandras sida de stod.

Barnen blev äldre, egna barn de en dag fick. Kvinnan sitter ensam kvar i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Minns kärleken som ung. Saknar sin äkta hälft, hennes liv – hennes lust.

Sin vän. Sin kärlek. Sin partner i vått och torrt.

Kroppen smärtar. Blicken trött. Längtan är stor efter kärleken sin. Sinnet är ungt. Kroppen krokig och skrynklig. Smärtan är tung inte anade hon då att ålderdomen skulle kännas så.

Hon sitter där ensam, i sin fåtölj. Minns dagar om svunnen tid. Ser barnen bli gamla. Glada skratten klingar från barnbarnsbarn.

Kroppen är trött. Vill bara sova. Livet. Hon blickar ut över nejden. Minns dagar av igår.

Saknaden efter barn, barnbarn, barnbarnsbarn är stor. Livet rullar på, alla har fullt med sitt. Hon sitter där ensam i sin fåtölj, blickar ut över nejden minns dagar från en svunnen tid.

En dag fåtöljen står tom. Endast minnet finns kvar, av kvinnan från en svunnen tid hennes tid på jordelivet en dag tog slut.

Barnen funderar som så, hur kom det sig att vi inte tog vara på tiden lite mer då mamman satt där ensam i sin fåtölj, blickade ut över nejden saknade sin älskade. Mindes dagar från ungdomens år.

Att vara snäll, kan betyda så mycket. Ta vara på varandra, precis som vi är. Skita i vingklippning och annat kontroll. Hjälpa varandra växa, skratta, njuta av nu. Det kan betyda så mycket för den som ensam är.

Prata, prata, prata med varandra. Våga möta varandra där vi är – just nu. Utan krav och kontroll.

Våga.

Med ljus & värme

Carina

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina

Är det rätt eller fel?

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara. Livet.

Det som är rätt för dig är rätt för mig och vise versa. Är det möjligt?

”Nu gör du som jag säger!”

”Att du aldrig lyssnar!”

Den där osynliga manualen, vad är det som säger att det som är rätt för en individ är rätt för någon annan?

Ett barn som växer upp, har ofta ingen talan. Den ska göra som vuxna säger åt den! Basta!

Skulle man kunna stanna upp en stund. Lyssna. Bara stanna upp. Lyssna. Vad har den lilla krabaten att säga. Vad K Ä N N E R krabaten?

Kunde det isåfall vara så, att den lilla krabaten hade något mycket klokt att säga trots sin ringa ålder? Kanske kunde det finnas en möjlighet för den som redan kan allt, lära sig lite mer?

Är det möjligt?

Genom att ”bara” lyssna. På den lille krabaten. Kunna lära sig något mer, något nytt. Bara genom att lyssna.

Kanske är krabaten en kollega, vän, partner, förälder, barn etc.

Kan det vara så att rätt eller fel inte existerar?

Att någon tycker på ett sätt som inte passar den ena individen, innebär det att den är ”dum i huvudet”, eller är det ”bara” så att den har en egen åsikt och den andre är enbart öppen för sitt egna rätt eller fel?

Är det möjligt att hjälpa varandra att förstå varandra – genom kommunikation. En öppenhet till att vilja förstå. Det kanske inte betyder att man behöver hålla med i allt som sägs.

Vissa individer vet inte bättre. Det handlar inte om att de är mindre värda. Kan det då vara så att vi kan vägleda varandra. Vägleda den där lilla krabaten. Kanske krabaten är jag själv, kan jag tillåta någon annan att vägleda mig?

Eller är det så att allt jag säger och gör är det enda rätta? Så all hjälp utifrån är bara trams och till för sådana som inte vet bättre?

Vem vet bättre?

Vem avgör det? Stadsministern? Skolfröken? Grannen? Partnern? Föräldern?

När börjar rösten lyssna inåt, inom sig själv?

När tillåts den där lilla krabaten att växa, stå på egna ben, med egna tankar och känslor – som Ä R okej!?

Närvaro. På riktigt.

Så avslutningsvis.

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara?

Livet.

Med värme

Carina

Vad K Ä N N E R Du?

T A C K

Det är lätt att ta saker och ting för givna i livet. Man glömmer bort vad man har och springer kanske lätt runt och vill ha mer och mer. Blir aldrig liksom nöjd.
Att ibland stanna upp. Titta på det man har.

Känna efter vad man V E R K L I G E N
behöver – det kan vara nyttigt och lärorikt ibland.

Äsch, sånt trams kanske du tänker.

Då vill jag ”bara” blicka blicken lite djupare, lite längre in i livet. Hur kommer det sig att så många i en tid av denna – mår så dåligt?

Det kan vara allt från djupa depressioner, suicidal benägenhet. Kanske man bär på en sådan där tomhet, en ensamhet man inte vågar yppa för någon annan.

Kanske springer man på, efter mer, mer och mer. För att just döva den där tomheten i ensamhetens rum som man är rädd för att känna.
Sökandet efter mer. Klagandet på andra. Varför gör hen si eller så?

Att stanna upp, och lägga fokuset på sig själv, på det man har, på den man är. Kan göra att man börjar rensa istället för att fylla på med mer och mer yttre tillfredsställelser.
Vad tar vi med oss ner i graven?

En fin fasad är inte alla gånger så lycklig på djupet.
En sargad själ söker kanske efter den där fina fasaden för hen tror att det är den som lyckan är.
Sitter den själsliga tillfredsställelsen i de yttre tingen?
Jag bara undrar.

Aldrig förr har människan mått så dåligt som nu! Varför?
Trots att människan mår dåligt rycker man på axlarna åt djupandning och en liten stunds stillhet. Varför?
Varför är det viktigt med andetaget?
Påverkar andetaget kroppens mående över huvudtaget?

Vad tror du?
Eller…..vad K Ä N N E R Du?

T A C K för dagens stund av stillhet. En stund i andetagets närvaro. En stund i min lilla vrå, på mitt lilla lilla torp i skogens lilla vrå.

Carina

Spela, shoppa & drick dig ”lycklig”!

N Å G O T som jag väldigt sällan gör är att titta på T V.
Så nu har jag tagit mig några dagar med att just titta på T V!
Vi är många som lever med, känner någon, eller kanske själva lider av en
B E R O E N D E S J U K D OM. Det finns beroende i mycket! Inte bara alkohol och droger!
Den som lider av ett beroende…..Ä R…..sjuk! Det blir som ett maniskt beteende att få tag på den aktuella drogen. Tankar och beteende letar sig aktivt efter den aktuella drogen att få stilla sitt begär. Men vart kommer begäret ifrån – från början?

Tanken i tillfrisknande är kanske att I N T E utsätta sig för frestelsen att falla tillbaka i ett sjukt beroendebeteende.

Så hur kommer det sig att en person hamnar i ett beroende? Är det så att man en dag kommer på att, tjohej nu ska jag bli beroende för det verkar asballt!

Så när jag tittar på de kanaler som har reklam så översköljs jag av just reklam om S P E L, A L K O H O L och L Å N.
Låna mer, spela mer, drick mer……va 🤬🤬🤬är det för signaler till ett stort samhälle där verkligen många lider av psykisk ohälsa som många gånger leder till olika beroendebeteenden för att döva känslor som man kanske tror inte är ok att känna. Sjuka relationer där människor utan att veta bättre vingklipper varandras växande. Människor som fastnar utan att själva märka i ett sjukt förhållande till en aktuell drog.

Men….vad vet jag, jag kan ha fel. Jag har ”bara” levt ett långt liv som nära anhörig och själv upplevt den maniska känslan av att döva känslor som ”inte är ok att känna eller prata om”.

Reklam……när allt kommer omkring handlar det mesta om pengar. Vem kan tjäna mest på människors lidande!

Spela, shoppa och drick dig ”lycklig”!

Så ju mer vi lånar, ju mer kan vi spela, ju mer kan vi dricka och ju mer kan vi shoppa, för att fortsätta döva ångesten….frågan är, hur länge kommer det att hålla?

Tack för mig!

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid?

”Ö P P N A ditt hjärta och ditt sinne för tystnaden.” – Shawn Philips

Det är lätt att misströsta i nuvarande pandemi. Ibland känns det som att man skulle vilja ge upp. Det är lätt att fastna i det negativa och allt mörker. Men behöver det vara så?
Förändringen kan börja växa inom var och en av oss – om vi vill. Det kommer en dag, när livet kommer kännas lättare. Vi är i en tid där själen behöver vila. Reflektera över vår egen existens. Vad som verkligen är viktigt….i livet….på riktigt.
Hyacinten. Så vacker och ståtlig. En doft av jul. När den blommat ut, vissnar den och tappar all sin glans. Men livet finns fortfarande kvar inom den – i löken. Så vårdar vi den rätt, låter den vila. Planterar den i rätt jord. Sköter om den helt enkelt, så kommer den komma igen, när tiden är mogen.
Samma är det med oss.
Tar vi hand om oss själva, när kroppen och själen ropar efter det. Låter oss hämta andan. Återhämtning av rätt sort som passa för envar. Då kommer vi blomma igen. Om vi planterar oss själva i rätt jord, med rätt näring, och låter tiden ha sin gång.
Det finns inga quickfix. Det finns inga perfekta världar. Så vill vi ha en förändring, låt det börja med personen vi möter i spegeln.

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid idag?