Dags att skifta fokus

Det finns män som slår sina kvinnor.

Det finns kvinnor som slår sina män.

Det finns föräldrar som slår sina barn.

Det finns män som psykar sina kvinnor.

Det finns kvinnor som psykar sina män.

Det finns föräldrar som psykar sina barn.

Det finns män och kvinnor i vårt samhälle som anser sig ha ”rätten” att ta it sina egna inre aggressioner på någon annan varelse ~ skit samma vem det är bara de får utlopp för sitt eget inre självhat.

Men någonstans långt där inne, har även dessa martyrer varit små, ensamma och rädda. Där någonstans när de var små har de med största sannolikhet utstått något innerligt trasigt och destruktivt, som skulle forma dem till vad de är idag. Men det är ALDRIG okej att låta denna ilska gå ut över en annan person eller varelse ~ ALDRIG!

Där har jag som medmänniska skyldighet att sätta ner foten och markera och ta avstånd från sådant beteende!

Någonstans på vägen när martyrernas 18 års dag infann sig, så förstod de inte bättre att de själva hade ett eget ansvar över sitt egna beteende!

Det går inte att slå, psyka sig igenom livet ostraffat. Det finns ingen kärleksfull handling i ett slag, hårt ord eller annan destruktiv handling ~ ingen kärlek till vare sig själv, sin partner, vän, barn eller djur ~ ingen.

Här i vårt avlånga land har vi i dagarna hängt ut EN person i ett snabbt växande media, hatet har vuxit mot kvinnovåldet som en löpeld ~ EN mans handling.

Är det rätt eller fel?

En handling som ALDRIG är okej ~ men ska vi hänga ut EN person kan vi lika gärna hänga ut ALLA andra skyldiga till våldet?

Eller?

Vart är den som såg, men inget sa?

Vart är den som ser, men fortfarande blundar?

Vart är hjälpen när man ber om den?

Jag hoppas innerligt att detta även VÄCKER en fundering i VARFÖR män/kvinnor, i partnerskap eller föräldraskap slår eller/och psykar sin andra hälft eller sina barn.

Varifrån kommer denna handling?

Uppenbart är, att en sådan handling inte kommer från en människa som mår bra! Det hoppas jag att du som medmänniska förstår. Detta är en handling där ingen kärlek eller empati finns.

Hur har det blivit så?

Hur såg barndomen ut för dessa människor?

Som vuxna människor har vi ett ANSVAR att lägga GODA och SUNDA spegelbilder till våra barn ~ barn som upplever våld, psykisk som fysisk ~ SKAPAR sig överlevnads strategier för att köra sig i livet ~ bra som mindre bra strategier för att klara livet ~ bara dom fungerar och så länge de överlever.

Om jag hånar, förolämpar, psykar, slår, är icke närvarande som vuxen gentemot min partner ~ hur bygger det upp ett barn som står bredvid och ser detta, hur bygger det upp barnet på ett sunt sätt?

Vad barnet upplever ~ är vad barnet tror är så man gör.

Vad händer då med barnet när det kommer upp i tonår/vuxenlivet?

Vilken väg kommer hen att slå an på?

Alla BEHÖVER bli sedda.

Alla BEHÖVER kärlek.

Alla BEHÖVER närhet.

Alla som KÄNNER genuin villkorslös KÄRLEK, när någon tror på en, finns kvar även i den sårbara stunden ~ där finns även hoppet om en ljusare framtid.

Förändring ligger ALLTID hos en själv. Börja där ~ låt förändringen ge ringar på vattnet och låt det spridas med kärleken som ledsagare.

Låt oss jobba för starka trygga barn ~ så ger det oss starka trygga vuxna. Våga säga NEJ till ALLT våld, psykisk som fysisk i ALLA situationer ~ våga tro på det goda och fina inom just Dig.

Man som kvinna.

Vuxen som barn.

Jag har ALLTID ett ansvar att ta ansvar över mitt eget beteende ~ jag kan INTE låta min ilska till livet gå ut över andra ~ punkt slut!

Jag tänder ett ljus för alla drabbade ~ låter min tro om egen inre förändring är så stark att den växer globalt.

Våga känna Dig fri.

Ljus & värme

Carina

Hur mår du?

”Hur mår du?”

Den frågan fick min kropp att kocka igång irritation så in i baljan i början på 2017. Jag var så trött på denna fråga som kom gång på gång, kändes som att utmattningen var en liten förkylning som skulle gå över efter en vecka eller två.

Mitt inre kaos och trasiga kropp syntes ju inte ~ hur skulle någon kunna förstå ~ någon som inte varit där?

Jag var mitt i något jag själv inte förstod ~ jag var mitt uppe i någonting som skulle förändra mitt liv och synen på livet.

Det skulle bli början på att vända ut och in, upp och ner på hela min inre sfär. Den inre förståelsen till Varför jag rasade, den inre förståelsen till en Förändring för att orka leva vidare. Modet att stå kvar i min känsla trots att det stundvis blåste nordanvind.

Jag tar EN dag i taget ~ jag kan inget annat ~ ligger jag i framtiden och planerar för mycket tappar jag mig själv i stressen ~ jag behöver bara vara IDAG ~ sen har jag Mål och Visioner om framtiden. Men jag har ingen som helst kontroll.

Idag ~ mår jag BRA.

Idag ~ vågar jag vara ledsen och KÄNNA sorgen, salta tårarna mot min kind ~ jag stänger inte av som jag gjort tidigare och febrilt försökt hitta ett substitut för att inte KÄNNA.

Bedövning av känslan ~ tillfälligt.

Jag har svårare med ilskan ~ den skrämmer mig fortfarande ~ så jag vet att det behöver jobbas med.

Att ändra sitt liv från inifrån avstängd till inifrån påslagen ~ skita i de yttre faktorerna ~ det är en träningssak. Jobbigt som tusan stundvis ~ men väl värd resan. Jag jobbar sakta med förändringar ~ jag är obekväm för många.

Men jag väljer idag ~ MITT LIV.

Jag tränar på gränssättning ~ tränar på att lära känna mina gränser ~ VAD betyder de för mig.

Att leva under så många långa år med beroendesjukdomen som en fastklistrad följeslagare ger såklart konsekvenser, med gränslösa övertramp ~ dom konsekvenserna kan jag inte lägga på någon annan. Det är mitt förbannande ansvar att bryta cirkeln och vägra dansa vidare i destruktivitet ~ en dans mellan skuld och skam, för att själv bli en fri människa.

Jag har varit gränslös i mitt liv ~ tillåtit mig själv bli behandlad på fel sätt.

Det är slut nu ~ jag bygger mitt staket ~ hit men inte längre .

~ MITT LIV ~

Med ljus & värme

Carina

Tårar

Ett ledset hjärta behöver tid och förståelse, inte krav på att bli glatt när tårarna fortfarande rinner. Tårar är sorg som hittar hem och att måla över en sorgsen själ med rosa färg fungerar inte. Vägen för sorg är alltid igenom, inte runt.

Motsatsen till tårar som frigör, är att älta något och vägra släppa taget om det. Att sörja är inte samma sak som att kedjad fast i det förflutna, tvärtom är sorg och tårar en förutsättning för att inte fastna i det som var.

De dagar jag är ledsen, låt mig vara ledsen. Låt tårarna läka och visa mig vägen till glädjen bakom sorgen. Ge mig mod att ge sorgen plats, så den inte jagar mig i framtiden. Hjälp mig att stå modig i motvinden med vetskap om att svårigheter ger bärkraft, djup och nya regnbågar.

Text: Sofia Sivertsdotter

Ur: Strimmor av ljus

Finns att beställa här.

Med ljus och värme

Carina

Låt ingen trampa på dig

Gråten är den förlösande kraften att gå vidare. Att inte låta saker växa fast.

Omge dig med människor som får dig att växa.

Omge dig med människor där det är okej att vara sårbar.

Du har ett liv – sätt din egen gräns för vad som är okej.

Låt aldrig någon trampa på dig!

Carina

Jag minns dagar

Jag minns dagar av skratt.

Jag minns dagar av bus.

Jag minns dagar vi slogs.

Jag minns dagar vi grät tillsammans.

Jag minns dagar av glädje.

Jag minns dagar vi stod varandra nära.

Jag minns tiden då allt raserades.

Jag minns Dig min älskade lilla syster.

Jag minns dagar av hopp.

Jag minns dagar av förtvivlan.

Jag minns dagar av ilska.

Jag minns dagar av sorg.

Jag minns dagar av maktlöshet.

Jag minns dagar av skam.

Jag minns nätter av förtvivlan.

Jag minns nätter av gråt.

Jag minns nätter du förtvivlat bad om hjälp.

Jag minns nätter du sa förlåt.

Jag minns hoppet som tändes som en låga inom mig.

Morgondagens ljus ~ ruset hade lämnat din kropp ~ nattens kamp och förtvivlan var som bortsvept med vinden.

Resan hade bara börjat, resan mellan hopp och förtvivlan.

Jag minns dagen då jag gav upp tron om att själv kunna rädda dig.

Jag minns tiden då beroendesjukdomen hade greppat tag om hela vår existens och förnekelsen låg som ett tungt täcke över hela vår familj.

Ett täcke tungt och blött som blötsnön som faller från skyn.

Ingen ville se, ingen ville ta ansvar, skulden låg alltid på någon annan. Det blev som en djävulsk dans med djävulen själv. Vi lade locket på för att skydda, för vi trodde det var så man gjorde ~ det enda rätta. Istället åt djävulen upp oss, sakta men säkert tugga för tugga. Fasaden hårdare ~ djupet skörare ~ med tiden det brister.

Jag sörjer ~ gråter hinkvis med salta tårar ~ salta som havet självt. Jag sörjer för att kunna säga farväl av tiden som var ~ jag sörjer för att kunna säga goddag till en friare framtid där sanningen är min ledsagare på livets väg ~ där jag tror på något större och vackrare ~ där beroendesjukdomen inte har ett fast grepp om min själ.

Jag tar ett steg i taget låter ljuset och sanningen vara mina vägvisare ~ låter livet omfamna mig och leda mig rätt.

Jag tar ett steg i taget.

Med ett hjärta fullt av tacksamhet till vad jag har här och nu.

Dagens ledord ~ MOD

Med ljus och värme

Carina

Lyckliga hjärtan

Att låta hjärtat styra kan vara nog så svårt.

Att inte låta egot ta över, låta girigheten och det osunda styra.

Att tillåta mig släppa taget och släppa in det ljusa och fina, vänliga och ömma.

Låta livet omfamna mig så kärleken kan styra.

Känna glädjen och livslusten spira, som knopparna brister i vårvärmens sken.

Känna livet från den goda sidan.

Alla kan göra om, göra rätt, våga släppa gardet och låta livet omfamna hjärtat.

Det finns inte tid för annat – en dag står både du och jag vid kanten att lämna jordelivet. Kan jag då blicka tillbaka och med handen på hjärtat säga att jag är stolt över mina handlingar?

Det går alltid att börja om ~ för idag är en ny dag på resten av mitt liv.

Kram

Carina

Utmattning ~ våga tro

Kan det vara så att mitt vuxna barn ledde mig på en kringel krokig väg genom livet febrilt sökande efter någon/något som kunde fylla mitt inre tomrum som törstade efter en längtan av sunda nära relationer. Kan det vara så att detta sökande ledde mig rakt in i utmattningen, med en stor touch medberoende under en längre period i livet.

Jag tror banne mig barndomen till slut kom ikapp mig och satte ett sådant krokben på mig att jag flög och ramlade med en megaduns för att verkligen få mig att vakna till liv.

Vakna till liv och ta tag i mitt liv.

Inte gå omkring i livet och vänta på att personer jag älskar ska förändra sig, utan att jag skulle kapitulera och se mitt egna värde.

Medberoende är inget som jag är, utan en uppsättning beteenden som jag har utvecklat för att förhålla mig till livet. Att vara medberoende är allvarligt, om det går för långt kan det bli en fråga om liv och död.

Jag har sedan födseln levt i ett aktivt beroendehem, där både psykisk och fysik våld har förekommit och den psykiska tortyren fortsatte långt upp i vuxen ålder. Vilket har gjort att jag har anpassat mig till hemförhållandena och senare i livet till hela livet – för det var det enda jag visste. Det ledde till att jag gick emot mig själv, jag vågade inte säga ifrån på riktigt för jag var rädd att förlora min familj, som ändå var min familj hur sjuk den är var.

Jag har varit medveten om problemen hemma, men vad jag inte har varit medveten om är hur skadligt detta förhållningssätt har varit och är för mig.

Konstant inre stress, rädsla för hur hemmet skulle se ut när jag kom hem från skolan. Jag kunde redan innan jag öppnade ytterdörren veta vilken roll jag skulle inta beroende på hur mina föräldrar mådde. Alla känslorna som fanns i min kropp tryckte jag undan, det fanns helt enkelt inte utrymme för dom ~ ingen som var redo att spegla mig, så jag visste inget annat än att trycka undan dom. Det var inte okej att känna. Vilket resulterade i att det skulle ta många år innan jag kunde komma i kontakt med mina innersta känslor. Jag levde i tanken, i drömmarnas värld, med noll förankring i känslan. En skrämmande och jobbig resa påbörjades för en person som aldrig känt.

En dag tog det stopp – som när vattnet svämmar över vattenkannan. Fanns ingen mer plats för bullshit i mitt liv ~ jag hade fått nog. Jag hade fått nog av alla trampande fötter och fula ord som ville stoppa in mig i ett fack för att få familjehemligheten att fortsätta växa sig stark och okrossbar. Som betalning på att jag härdat ut och bitit ihop, aldrig sagt ifrån för jag ville inte såra (men det var okej att såra mig), anpassat röven av mig, så gav min kropp upp.

Lite alkohol och psykisk terror har väl ingen dött av. Den inre stressen som detta leder till ~ går det över med åren?

Jag famlade länge i blindo efter svaren tills jag själv rasade i utmattningen.

Ordet som inte tas på allvar i samhället ~ ordet som inte avslöjar allt innehåll.

Mitt innehåll i MIN kropp hösten 2016;

  • Hjärtklappning
  • Tinnitus
  • Sömnsvårigheter
  • Irritation
  • Ilska
  • Koncentrationssvårigheter
  • Dåligt minne
  • Spänning och hugg över bröstet
  • Huvudvärk
  • Rastlöshet
  • Panikångest
  • Sorg ~ grät jämt
  • Trötthet i hjärna & kropp

Detta fick samlingsnamnet UTMATTNING.

”Så går det när man jobbar och tränar för mycket, med för lite återhämtning”.

Men jag skulle säga; Så går det när JAG låtit skiten ligga och gro, när JAG låtit andra promenera på mina nerver, när JAG inte satt gränser, när JAG inte prioriterat mig själv. Jag kan liksom inte skylla på någon, hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte skylla på en enda stackare därute.

Jag är över 18 år, alltså har jag ett EGET ansvar att erövra mitt liv. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån där de var i livet där och då – jag kan inte klandra dom för något de inte visste bättre. För hade de vetat bättre hade de inte gjort som de gjort, så enkelt är det.

Sen har jag under så många år levt i förnekelse och levt med hoppet glödande inom mig att snart sker en förändring, snart blir allt bra, snart får jag en ”normal” familj.

En dag var det bara att inse sanningen, bita i det sura äpplet och släppa hoppet. Jag ska inte sticka under stolen med att det är jävligt jobbigt att genomgå en förändring i livet ~ men jag anser att den är nödvändig och ett måste för att jag själv ska bli hel inifrån och ut.

Vissa anser att jag ska inte gräva i skiten som varit – det som har varit har varit, bara släppa och glömma.

Men jag tror inte på den teorin – jag tror jag och många fler behöver få ur sig skiten, förlåta, gråta, skrika, försonas med det och börja gå, med små myrsteg börja gå framåt mot en förändring.

Börja leva – på riktigt!

Börja lära våra barn att det är okej att känna.

Börja lära oss vara goda förebilder.

Börja våga göra om ~ göra rätt.

Börja förstå att missbruk är en sjukdom som kan botas bara viljan hos den enskilde finns ~ annars är det dött lopp.

Börja förstå att jag kan INTE förändra någon som inte vill eller har insikten.

Börja sätta gränser.

Börja förstå att jag har ett eget ansvar för hur jag vill må och leva.

Börja tro på mig själv.

Alla gör sin personliga resa i sin utmattning, alla lär hitta sin väg att gå. Jag måste förstå varför för att kunna förstå mig själv. Svaren finns alltid inom oss själva❤️

Med värme

Carina

Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten

Utmattning ~ kan barndomen spela in

Färgad av livet

Är jag en samling bokstavskombinationer?

Eller är det så att jag är färgad av livet. Färgad till den grad att någon vill stoppa in mig i ett fack där de tror jag hör hemma. Stoppa i mig lite piller så jag inte får så mycket myror i brallan, passa in i mönstret som samhället har byggt upp.

Passa in i samhällets ramar och inte störa sig med normaliteten ~ men vad är normalt?

Dom säger att jag är onormal, dom säger att jag låter för mycket och har för mycket myror i brallan ~ en form av ett alfabet. Jag försöker bara passa in, jag försöker bara göra uttryck av den inre oron som gör sig påmind varje dag, varje sekund.

Ingen ser mig ~ för den jag är.

Ingen tror på mig ~ tror på mina egna förmågor.

Jag behöver inte medicineras jag behöver bara få tillåtas att KÄNNA. Få KÄNNA det som SKAVER få släppa ut KÄNSLAN och bli FRI. Mitt inre släcks ner med medicin ~ jag blir som en annan människa i min egen kropp som inte kan KÄNNA.

Jag blir tillrättavisad att lägga locket på.

Jag blir tillrättavisad att uppföra mig väl.

Jag blir tillrättavisad att göra som dom vuxna säger.

Jag blir tillrättavisad för, som barn har jag inget att säga till ~ dom påstår att jag inte begriper.

Min sanning blir inte lyssnad på.

Jag är ju bara ett barn.

Jag vill ju bara bli sedd ~ jag vill ju bara bli älskad ~ istället fick jag en bokstavskombination.

Jag blev problemet ~ men bag in boxen med vinet som låg gömd i tvättkorgen ~ den tog ingen hänsyn till ~ för jag var ju bara ett barn som ville skydda min förälder. Jag fick myror i brallan.

De vuxna målar upp en förskönad bild ~ men bakom stängda dörrar är verkligheten en annan. Mitt inre gör uppror ~ jag letar och söker ~ jag blev ett bokstavsbarn i skuggan av alkoholen.

Hur blir min framtid?

Tack för att du tog dig tid att läsa. Denna text kom till mig, det är inte mina egna upplevelser ~ men jag tror det är många barns verklighet idag.

Jag läser mycket ~ träffar många barn ~ läser barns historier ~ jag ser med barns ögon ur många perspektiv ~ då jag har ett aktivt litet barn inom mig.

En bok som betytt mycket i min resa är denna

Jag tror på en förändring inom människan själv ~ den måste dock komma av sig själv när tiden är mogen.

Jag önskar dig en härlig onsdag ❤️

Kärlek och värme

Carina