Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vart är du på väg?!

J A G kan inte undgå att känna allt som händer i världen just nu. Jag kämpar med känslorna som sliter i mitt inre. Människa. Vart är du på väg?!

Moder Jord ge mig kraft att fortsätta. Min dotter. Mina djur. Skrattets kraft. Naturen som ger så oändligt mycket vackert. Människa. Vart är du på väg?!

Ord. Slitningar. Jag vill välja det ljusa. Det vackra. Det omtänksamma och varma.

Blenda, hon är ljuset. Hon är livet. Hon är en av alla vackra juveler som får mig vandra vidare på livets stig.
En dag. Vaknar kanske människan upp. En dag.

Kram

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina

Vad K Ä N N E R Du?

T A C K

Det är lätt att ta saker och ting för givna i livet. Man glömmer bort vad man har och springer kanske lätt runt och vill ha mer och mer. Blir aldrig liksom nöjd.
Att ibland stanna upp. Titta på det man har.

Känna efter vad man V E R K L I G E N
behöver – det kan vara nyttigt och lärorikt ibland.

Äsch, sånt trams kanske du tänker.

Då vill jag ”bara” blicka blicken lite djupare, lite längre in i livet. Hur kommer det sig att så många i en tid av denna – mår så dåligt?

Det kan vara allt från djupa depressioner, suicidal benägenhet. Kanske man bär på en sådan där tomhet, en ensamhet man inte vågar yppa för någon annan.

Kanske springer man på, efter mer, mer och mer. För att just döva den där tomheten i ensamhetens rum som man är rädd för att känna.
Sökandet efter mer. Klagandet på andra. Varför gör hen si eller så?

Att stanna upp, och lägga fokuset på sig själv, på det man har, på den man är. Kan göra att man börjar rensa istället för att fylla på med mer och mer yttre tillfredsställelser.
Vad tar vi med oss ner i graven?

En fin fasad är inte alla gånger så lycklig på djupet.
En sargad själ söker kanske efter den där fina fasaden för hen tror att det är den som lyckan är.
Sitter den själsliga tillfredsställelsen i de yttre tingen?
Jag bara undrar.

Aldrig förr har människan mått så dåligt som nu! Varför?
Trots att människan mår dåligt rycker man på axlarna åt djupandning och en liten stunds stillhet. Varför?
Varför är det viktigt med andetaget?
Påverkar andetaget kroppens mående över huvudtaget?

Vad tror du?
Eller…..vad K Ä N N E R Du?

T A C K för dagens stund av stillhet. En stund i andetagets närvaro. En stund i min lilla vrå, på mitt lilla lilla torp i skogens lilla vrå.

Carina

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid?

”Ö P P N A ditt hjärta och ditt sinne för tystnaden.” – Shawn Philips

Det är lätt att misströsta i nuvarande pandemi. Ibland känns det som att man skulle vilja ge upp. Det är lätt att fastna i det negativa och allt mörker. Men behöver det vara så?
Förändringen kan börja växa inom var och en av oss – om vi vill. Det kommer en dag, när livet kommer kännas lättare. Vi är i en tid där själen behöver vila. Reflektera över vår egen existens. Vad som verkligen är viktigt….i livet….på riktigt.
Hyacinten. Så vacker och ståtlig. En doft av jul. När den blommat ut, vissnar den och tappar all sin glans. Men livet finns fortfarande kvar inom den – i löken. Så vårdar vi den rätt, låter den vila. Planterar den i rätt jord. Sköter om den helt enkelt, så kommer den komma igen, när tiden är mogen.
Samma är det med oss.
Tar vi hand om oss själva, när kroppen och själen ropar efter det. Låter oss hämta andan. Återhämtning av rätt sort som passa för envar. Då kommer vi blomma igen. Om vi planterar oss själva i rätt jord, med rätt näring, och låter tiden ha sin gång.
Det finns inga quickfix. Det finns inga perfekta världar. Så vill vi ha en förändring, låt det börja med personen vi möter i spegeln.

Finns det möjlighet att kunna känna sinnesfrid idag?

Vill du vara ensam?

När man blir gammal, vad nu gammal är, så verkar det som att det är en tid i livet då man verkar bli väldigt ensam. Vänner kanske har gått bort en efter en. En maka eller make även så.

På ålderns höst det verkar som att ensamheten kryper närmare inpå.

Hur känns då ensamheten?

Olika för alla såklart. Beroende på hur man hanterat ensamheten tidigare. Självvald ensamhet eller påtvingad ensamhet, det är skillnad på ensamhet och ensamhet.

En människa som kanske trivs med sin ensamhet, tillvaron med sitt egna jag, trots vänners bortgång, trogen livskamrat likaså. Finner sanningen hur livet lever för just den individen. Accepterar läget. En promenad till affären, posta ett brev eller kanske få ett litet besök av ett barn lite nu och då.

Det är kanske det som lyser upp en gråtrist dag när solen gått i moln för ett längre tag.

Men så kom ett virus. Skrämde slag på envar. Plötsligt blev det slut på promenaden till både affär, post och besök från sina barn. Ensamheten blev mer kännbar. Även för den som trivdes i sin ensamhet. Plötsligt kom kanske både tankar och känslor om livet ikapp. Sin egen existens.

Känner hjärtats slag. Vet kanske om att tiden är knapp. Ensamheten tär, än mer än ett virus som härjar fritt.

Är sista julen kommen? Firas kanske i ensamhet.

För mig personligen har jag inget emot att ensam denna jul vara. Ensam och ensam, jag har mina hundar, getter, katter, höns och kanin. Så ensam, nej det blir jag aldrig.

Men för många denna jul kanske den sista är. Då få fira i sin ensamhet som än mer påtaglig är – just detta år, det får mitt hjärta att brista lite till.

Julen är, trots allt en högtid. Då familj och vänner samlas.

Julen är också en tid, då alkohol och bråk många gånger förstör denna ljuva fina tid. Familjer splittras, barn som gråter. Rädslor och svek, hårda ord.

Julen är för mig idag, en tid för frid, lugn och ro.

Kanhända mina egna erfarenheter gjort mig mer blödig för den äldre ensamma människan i fåtöljen som sitter. Trött och orolig hur livet plötsligt blev.

Kan man finna ro? I en ensamhet som råder, i ett samhälle av idag?

Tankar från skogen.

Kram Carina

Jag kan inte välja – kan du?

Nu tryter krafterna. Jag är nog inte ensam. Vi är nog många där ute i vårt avlånga land, i vida världen som är trötta. Jag är trött, slut och tung i kroppen.

Dagligen matas vi av hur många dödsfall covid-19 har skördat och kommer att skörda INNAN jul. Hur många dör i svält – innan jul?

Vilken jul att se fram mot. Rädsla. Vem kommer att bli sjuk, vem kommer att somna in. Stress. Får inte umgås.

Vad skapar dessa ”notiser” inom var och en av oss.

Ändock fyller stormarknadernas parkeringar sina ändlösa parkeringsfickor. Människor i munskydd. Travar in och gör sina storhandlingar mitt i infernot när de flesta likaså har samma tanke – ”nu kanske jag blir någorlunda ensam i butiken”, ”jag har munskydd då är jag ”säker” ”. Eller vad är tanken?

Under en period hörde jag vibrationer av tyckande att hemtjänstpersonal/äldreboendepersonal borde ta mer ansvar, vilken skam att ta med smitta in till våra äldre!

Skäms!

Men då undrar jag, jag som i närmare tre månader var sjuk i covid-19 i våras. Vilket ansvar tar alla människor som samlas vid fester, stormarknader, shoppingcentra?

Personligen har jag sedan i våras inte bjudit in en enda människa i mitt hem. Jag umgås enbart utomhus. Förutom på mitt jobb.

Jag blev – rädd.

Varför, därför att jag själv fick jobbigt att andas. Därför att Olivias farfar somnade in i sviter av covid-19 (vilket jag fortfarande har svårt att ta in), för att jag upplevt covid på så nära håll och det är smärtsamt med förluster även om det är en del av livet.

I jobbet behöver jag handla åt våra äldre. Jag behöver gå in i deras hem för att utföra mitt jobb. Är någon jag besöker sjuk, behöver jag ändå utföra mitt jobb.

Jag har inget val!

Jag önskar att jag kunde ha ett val att kunna arbeta hemifrån, men det har jag inte.

Jag försöker att inte fastna i stressen. Men den inre oron förföljer mig. ”Tänk om jag drar med mig viruset hem till någon av mina kunder, utan att veta om det.” Alla dessa jävla ”tänk om”.

Jag försöker skoja bort mycket, använda humorn för att orka. Men ibland orkar man liksom inte.

Jag blir känsligare för ”negativa” människor – de som ALDRIG ser något fint i sin tillvaro.

Jag kan inte välja bort dem, jag måste besöka även dessa människor. Jag gör mitt jobb.

Jag måste träna på mitt förhållningssätt.

Jag tränar på andningen, känner mina små prinskorvs tår och försöker skifta fokus. Tänker på en rolig historia eller något jag upplevt. Tänker på Britta & Blenda som tillför så mycket galenskap i mitt liv. Mina hundar.

Men jag är trött nu. Orkeslös i muskler och leder. Lever med döden nära inpå livet.

I dagarna avbokade jag julfirande med min systerdotter. Vi beslutade oss för att fira via FaceTime istället. Men det skär i hjärtat att inte få ge henne en kram och få fira denna jul med henne.

Vi är många som försöker. Vi är många som får sina traditioner splittrade. Vi är många som kanske mår psykiskt dåligt i och med allt som händer.

Men vi behöver komma ihåg att vi går igenom detta tillsammans. För varandra.

Det finns arbetsgrupper i samhället som inte har ett val – de är tvungna att utföra sin plikt oavsett vad.

Vi behöver hjälpas åt att hjälpa varandra se ljuset. Det fina. Hjälpa varandra i just denna svåra tid.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Känn dig fri att dela om du gillar det du läser❤️

Kram från skogen

Carina

Vilken morgon!

God morgon fina du❤️

Hoppas du haft en skön nattsömn eller jobbnatt om du jobbat.

Jag vaknar upp till en rimfrostig morgon. Himlen lyser vit. Några små mesfåglar flyger strax ovanför trädkronorna. Talgoxen knackar på köksfönstret. Det är lustigt men sedan en tid tillbaka så talar de om att maten är slut. Då flyger de ivrigt fram och tillbaka mellan fönsterkarmen om fågelbordet.

Härliga små varelser.

Det är första morgonen på snart två veckor som jag njuter, verkligen njuter av en kopp kaffe.

Kroppen sa liksom ifrån, ”inget mer kaffe på ett tag”. Jag började få mysko symptom, liknande symptom som när jag var sjuk i covid i våras. Sprängande huvudvärk, illamående, yrsel och enorm trötthet och hjärtklappning.

Blev lite orolig först om jag åkt på samma igen men testet var negativt. Kroppen känns som tung och jag orkar inte lika mycket som innan jag blev sjuk första gången i april.

Det får mig att fundera. Vad är det som händer i kroppen på vissa människor egentligen efter man drabbats av covid?

Jag som nästan aldrig tittar på tv, låg härommorgonen i soffan och tittade på Efter Tio med Malou. Där hon intervjuade en kvinna som tydligen hon och fler med henne dras med skov från covid.

Hur är det möjligt? Hur kan ett virus ställa till det så för vissa människor?

Jag undrar i min stillhet om det är vad som händer i min kropp…

Jag vet inte. Hur ska man kunna veta. Men en sak är säker inget är sig likt. Naturligtvis är inget sig likt i livet – idag. Allt är uppskruvat och man får verkligen hålla i sig så man inte skruvas med in i både rädsla och stress.

Man är liksom alltid på sin vakt. Rädd att ta med sig något virus till någon kund. Rädd att vara orsaken till någons sjukdom….död. Saknar närhet så det gör ont. Vill så innerligt kramas, känna värmen – tryggheten. Hur länge ska vi orka?

Det är så skönt att ha hundarna och getterna också såklart i dessa tider, då kommer man verkligen ut på promenad. Det spelar ingen roll hur vädret är – man måste ut. Samtidigt får man både kramar och pussar från kärvänliga fyrbenta vänner.

Vilka mornar man får uppleva. Det är så vackert!

Sinnet blir lättare. Känslan av stillhet och kravlöshet – ett med natur & djur.

Det är lätt att fastna i funderingar. Funderingar man ändå inte får svar på. Vad hjälper det då att ens fundera på det? Då kommer naturen och djuren till undsättning, de får en verkligen att tänka på annat eller inte tänka alls❤️

På tal om djur. Nu är det dags för mina getter Britta & Blenda att få lite frukost och komma ut i hagen. Idag blir det en långpromenad med mina fem flickor skulle jag tro.

Tack för din tid fina du❤️

Ta väl hand om dig. Njut av nu och glöm inte bort den vackra spegelbilden 😘

Kram Carina