Livet frodas

Första juni, värmen slår till. Hundarna ligger utspridda i gräset, matte tar en paus från hagbygget.

Jag minns för några år sedan, början av juni – danspremiär på Mannes Loge +4 grader och isande vindar. Då var det nästan så det blev landstingets långkalsonger och pälsmössa på.

Nu njuter jag av tystnaden, grönskande träd, små fågelungars kvittrande i fågelholkarna efter mat. De växer ovetandes om vilken värld som finns utanför holken.

Livet frodas.

Mina tagetes börjar spira, det är en fröjd att se det man själv planterat från frö börjar gro. En liten extra vördnad växer fram, duttar och pratar med plantorna, njuter av tillväxten. Än en gång påminns jag hur viktigt det är att göra saker som man själv mår bra av. Utan att ständigt göra någon annan nöjd. Utan att förvänta sig bekräftelse.

Förnöjsamheten infinner sig.

Doft av sommar. Doft av liv. Humlans surrande 🐝. Hönsens kacklande, jorden som yr likt Saharas ökensand, när hönsbadet är igång. De njuter av stunden, i friheten på torpet.

En stund av nu, jag bygger mig fram mot ett mål och dröm jag haft så många år. Snart är de här, Britta & Blenda, jag bygger mig sakta fram.

För livet är skört, det har jag känt av. Vilket gör det än viktigare att följa mitt hjärtats kall.

Önskar dig en skön måndag 🌸🐝🍀🌞💜

Carina

Ljuset värmer

Torsdag 💛🌞💛 Ljuset värmer själen.

Vilka veckor som har förlöpt.

När min dotter åkte till sin pappa för tre veckor sedan så rasade jag mentalt.

Jag trodde själen skulle gå sönder.

Det finns saker jag vill skriva men kan inte av olika själ. Den psykiska resan gjorde förfärligt ont. Jag blev tvungen att pausa.

Fokusera på fina saker i min närvaro. Pyssla så gott jag kunde på torpet. Yxan blev min vän. Med yxan i hand fokuserade hjärnan endast på en sak – målet för yxans uppgift.

Jag längtade så förtvivlat efter att få känna glädje, kunna skratta, få prata av mig – men det fastnade i halsen, gick inte, trots att jag har så mycket fint omkring mig kunde jag inte riktigt känna glädje.

Varje kväll läste jag ur ”Din är dagen” för att få igång en tankeprocess på mitt liv.

Jag har barkat många smågranar, jag har fått idéer på nya projekt på mitt torp. Satt upp 1-3 saker jag ska göra varje dag – ett sätt att fylla på med nöjdhet över mig själv. Inte låta sjukdom och all negativitet ta över.

Jag blev överraskad medan dagarna gick och min sinnesstämning förändrades.
Jag började känna inspiration och lust till livet och till att vara kreativ och börja skapa med händerna, skapa sådant jag aldrig skapat förr.

Samtidigt började så fina saker hända. Möten med människor – på distans.
Under gårdagen fick jag en gåva från en person jag inte ens känner så väl – vilket berörde mitt hjärta så innerligt varmt – mitt projekt kan med tiden bli verklighet. ❤️

Jag gjorde en distansering från mitt dåliga mående för att fylla på med fina saker, njutning, göra små saker som jag mådde bra av, för att väcka liv i själen och kunna känna glädje, få orken att bearbeta det som hänt i en harmoni med livet som ändå sker och lever omkring mig – dagligen.

Ovissheten om virusets förlopp och utgång har varit otroligt stressande. Men det händer i så mångas liv – vi är många som är drabbade och ändå har jag tyvärr märkt av en tystnadskultur kring vår pågående covid-19 epidemi – jag skulle vilja påstå att det är liknande tystnadskultur som råder när man lever nära någon som missbrukar, många vet vad som händer och sker – men ingen vågar prata om de känslor som missbruket orsakar.

Rädslor, skuld, skam, ilska, sorg.
Man lägger locket på och tror tiden ska lösa det som lösas skall.

Det kryper i min kropp.

Tystnadskultur väcker så mycket obehag i min själ.
Kontroll. Makt. Rädslor.

Det är allt annat än vad jag står för. Jag har gått igenom på tok för mycket i livet för att känna att ”lägga locket” på beteende är något positivt och gynnar mänskligt växande.

Jag reser ragg. Jag undrar än en gång hur mänskligheten fungerar?

Nu blir det en skön promenad med hundarna i skogen, njuta av solen och fågelkvitter. Bin & humlors pollinering, fjärilar i alla dess färger.

Än en gång får jag tacka livet💜.

Önskar dig en fin dag🌞🌸🌿

Carina

Oro i kroppen

Sitter här på brygga och funderar över livet och tiden som har gått.🌿

Det är nu 28 dagar sedan jag på kvällen den 9/4 började känna av en molnande huvudvärk och en konstig trötthet i kroppen. Trodde jag var allmänt utkörd.

Sedan i lördags har jag inte sovit en hel natt, jag vet inte om det har med medicinen jag fått eller om det är något annat, men har som en oro i kroppen just nattetid.

Måndagen var första dagen jag på riktigt kände att livet är på väg tillbaka, igår likaså. I morse vaknade jag med vänster ansiktshalva lätt svullen och vänster öga igenklibbat.🤨

Fortfarande har jag jobbigt med andningen, trött i kroppen och lederna gör ont speciellt efter att jag suttit still ett tag. Snorig och lite hostig.

I ärlighetens namn, vart tog tiden vägen? 🧐
Hur tusan kan ett virus vara så mångfacetterad och så långdraget! Jag är så sjukt trött på nya symptom, skulle kunna vri nacken av dem alla om jag så kunde!
Det är en prövotid, sanna mina ord! ☺️

Det känns som jag vill fly, fly från det jobbiga. Känslor som tränger på. Det är så mycket smärta. Men jag vet ändå att det får komma och gå i den takt det behöver❤️
Jag saknar att kramas, är det fler som gör det?
Allt blir så påtagligt. Livet.

Fler inlägg i skuggan av corvid-19 kan du läsa här , så öppnas det i ett nytt fönster.

Med värme

Carina

Vår-twitter

Det finns så mycket fint att njuta av i vår omvärld och framförallt nu när våren börjar vakna till liv💛

Knoppar brister, vårlökar tränger sakteliga upp ur jorden. Vårsolen värmer och det känns så där extra gemytligt att ta den där kaffetåren ute på träbänken och känna vårsolens strålar värma kinderna och alla jordens dofter blanda sig till en härlig kompott av VÅRDOFT🌿💛🌿 För lycka för mig idag är att luktsinnet är på väg tillbaka, smaken likaså 🙌.

Livet!

Sen har vi vårfåglarnas twittrande, högt som lågt. Snart sjunger hela skogens alla fjäderfän i kör, som jag njuter!!

Det här är konsten i livet, trots elände som händer, så lever naturen fortfarande sitt lilla liv. Mitt i allt som sker, kunna se och känna det fina som ändå finns. Jag är så tacksam att jag mellan tårarna som trillar, kan le och känna njutning av naturens läkande krafter inpå stugknuten.

Jag är nu sjukskriven till 24 maj. Nu är tiden jag ska försöka fokusera mer inåt än någonsin. Vila, låta kroppen få hämta hem sig i sin egen takt och låta varje symptom sakteliga lämna min kropp.

Jag är övertygad om att jag på något vis, en dag längre fram kommer att få gå igenom denna period av pandemin, i någon form av sorgbearbetning.

För i skuggan av insikten att livet kan ta slut. Väcks en ångest i bröstet så djup. När människor man har nära går bort, i skuggan av corvid-19, kommer allt så nära. Det blir en stress i ens inre, när ovissheten regerar. Kan det bli jag?

Nu har det gått så pass lång tid, så med handen på hjärtat så tror jag viruset gjort sitt i min kropp. Det blir inte värre.

Men livet får liksom en annan mening, innehållet värderas. Vad är viktigt?

Corvid – 19 har fått mig tänka till, uppskatta livet på en helt annan nivå.

Kommit vissa människor väldigt nära, genom att vågat visa mig sårbar. Jag har ringt, gråtit och möts av kärlek och förståelse, inga pekpinnar om hur det ”borde” kännas eller vara. ❤️ Det är så vackert, så fint. Jag önskar alla fick känna så någon gång i livet!

Ta väl hand om dig! 🌿

Varma kramar på avstånd 🤗

Carina

En liten glimt från mitt lilla andhål på torpet.

Läs mer om de inlägg jag skrivit under covid-19 tiden, klicka på länken nedan.

Inlägg med Covid -19

Tog mig en tur

Igår tog jag mig en tur efter konsultation med 1177, in till akuten.

Andningen har varit jobbigare än vanligt och något som kändes som ett bälte över mellanryggen har gjort sig påmint under ett längre tag.

En vän sa till mig på skarpen, NU ringer du!

Jag har under dessa veckor försökt skärma av så mycket som möjligt, allt för att inte ramla in i nån rädsla.

Men jag har inte lyckats helt, trots att jag inte är värst drabbad så har symptomen varit många och mitt verkar väldigt långdraget. Trots allt, så dör det människor i detta virus, men MÅNGA gör det inte! Det måste jag försöka hålla kvar i mitt sinne.

Tyvärr så har vi dock, redan drabbats av nära dödsfall och sorgen i det går inte att sätta i ord just nu. Jag håller det på avstånd ännu ett litet tag.

Men hur det än är så spökar ovissheten i hur viruset kommer att ta, för nästan ingen dag är den andra lik. Symptomen är så enormt mångfacetterade.

Mitt i all virr varr så hade jag glömt mitt arv, då jag proppbenägen är. Ord från en släkting kickade igång en rädsla inom mig.

Då jag har astma är jag van vid att ibland kan det vara svårt att andas, men genom åren har jag byggt upp en strategi för att kunna hantera när det blir som jobbigast.

Men nu var det en annan känsla, ett större motstånd och känsla av att det sitter nått i lungan.

Så lördagen spenderades med rymdvarelser från Oz, trevliga sådana, sympatiska lika så.

Men känslan, händer detta i vårt samhälle, är det verkligen på riktigt?

Prover togs och röntgen likaså, allt såg fint ut. Tack och lov! Ingen propp, inga ärrvävnader efter viruset. Med blodförtunnande på fickan i veckorna två och ett vackert halsband runt halsen jag fick till slut fara hem❤️.

Många tankar hinner man med, även någon text skriva. I väntan på att få fara hem.

Kan ändå inte förstå, varför det så långdraget ska vara för vissa och även jag.

Men inom mig gnager en annan rädsla likaså, en rädsla för att tillbaka till jobbet gå. Det går inte att sätta i ord. Men ett motstånd det är, känns som man pesten själv skulle vara.

Med tanke på hur sjuka många kan bli, är jag immun? Är jag redo för att möta all denna samhälls sorg som ändå äger rum? Är jag redo att möta människors rädslor?

Allt var så mycket lättare innan, innan jag smittan fick. Då kände jag en heder att få hjälpa andra, vara en ljusglimt i någon annans liv. Idag känner jag mig som sorgen, sorgens gråa gestalt. Jag längtar till den dagen när skiftningen är redo, när livet börjar om på nytt igen.

Med värme från

Skogsgläntan

Första dagen

Idag är det första dagen jag från hjärtat känner, jag annat yrke hade.

Jag skulle kanske valt IT i en ensam vrå eller skogsförvaltare, få ströva i skogen, känna frihetens tak upp bland trädens svajande kronor. Med mossa under skorna, termos med kaffe, låta hundarna vandra vid min sida var dag. Möte med djuren, skriva en stund, låta doften av skog få fylla mitt sinne.

Jag älskar ju människor, speciellt de äldre och de små, givande möten på djupet kan gå. Livet är så enkelt när man är liten, allt är ett utforskande äventyr.

Sen kommer mellantiden, där allt kan hända. Lycka och glädje för många, utanförskap och mobbing för andra, sorg och förtvivlan för några. Mellantiden är trots allt en gåva, gåva av erfarenheter om man vill se det så. Kamp och frustration för den som väljer så. Mellantiden då man aldrig så nära döden vill gå.

Men tiden den går. En dag du förstår, det tar faktiskt en dag slut. Det är här samtalen kommer, om allt mellan jord och himmel. Döden och livet, vi tog allting så för givet.

En ånger där bor, vi delar med varann, vi bygger starka band. Men tiden är skör, vi hann ej ta adjö, vi trodde vi mötas skulle snart, dela en kaffe och macka var.

När tiden är förbi, vi minns det fina som vi fick. Jag önskar så en kram du kunde få. Jag säger adjö med blödande sorg. Känner skogens kraft. Livet.

Idag är det första dagen jag från hjärtat känner, att jag annat yrke hade.

Du finns i mitt hjärt nu och för alltid, vi delade mången tankar om livet. ❤️

Carina

Rör dig!

Dom säger man ska vara i rörelse, andas djupt med motstånd ut, dricka mycket vatten. Jag tar mitt ansvar, för livet är mitt.

Men den psykiska stressen, varför kan det aldrig gå över nån gång!

Hastigt som lustigt du ändrar ditt mål, hur ska jag nånsin kunna veta när du gått i mål?

Jag trodde du vände, men gav mig ett spratt, blåsor på tungan och svalget svällde upp, detta så sent som på sjuttonde dagen. Lederna värker, muskler gör ont. Jag är så fasansfullt trött och slut.

Men jag tvingar mig själv att i rörelse vara, för jag vet hur lömska virus kan vara. Det blir en stress i sig att ständigt i farten vara, fast man egentligen bara sova vill göra.

Smak & lukt är fortfarande ett minne blott.

Jag tror jag bor i en dvala, jag undrar så, hur länge det kommer att fortgå. Din lömska parasit kom aldrig mer hit.

Det värsta av allt är den människa som ej vill förstå, hur farlig för vissa du kan vara.

Skiter i förmaningar från folkhälsomyndighetens skara, skrattar som så, fortsätter med närhet på krogarna gå. Det drabbar inte dig, men säg mig, vad känner du den dag det kanske är din mor och far som får sätta livet till – eller kanske du själv?

Jag trodde aldrig detta skulle ske, att det så nära kunde ske. Men nu är jag här, mitt i skiten och får ta det som det är.

Jag hittar andhål här och där, i skogen, torpet och bland djuren. Mina hundar ger mig healing, min dotter likaså. Det är inte förrän man blir drabbad, man kanske kan förstå hur illa det kan gå – jag vill inte någon illa, men vissa kan ej förstå.

Allt ska gå så snabbt, på benen du ska springa snabbt – bli frisk i ett hast. Vi kan blott nu bara se på, låta tiden gå, låta kroppen ta hand om den smittan den bär på💗i sitt egna lilla tempo den måste få gå – men för guds skull se till å röra dig!

Med värme från torpet i dalarnas skog

Carina

Ge oss livet tillbaka

När februarisolens ljus syntes över skog och fu, på avstånd vi hörde dig skövla, liv efter liv.

Avståndet kändes av, vi trodde det aldrig skulle bli av, att du skulle närma dig oss och ta oss in i maktlöshetens famn.

Du var så på avstånd, men så närvarande i mångas liv – tänk så många ögonlock du släckte av att bara finnas till – just då väldigt mycket mer på avstånd.

Närmare du kröp, snart stod det inte på, förrän tanken skulle slå, när drabbar det mig härnäst?

Sakta kramade du musten ur liv, i varje litet hörn på vår jord, vi ville alla hålla oss vid liv – om så bara för en liten stund till.

Ta ett riktigt farväl, låta avskedets form få sin sanna gång. I chocken stod vi förlamade och såg på, när du tog de liv du valde nästpå.

Vi var aldrig beredda på den smärta, sorg och rädsla du skulle väcka, längs din otäcka spridning genom jordens stigar och bäckar.

Jag håller om mitt barn, mitt älskade barn, jag känner sorgen i varendaste cell. Hon minste sin älskade farfar igår, jag kan inte med ord förklara min maktlöshet i sorg, smärta och ilska – jag riktigt hatar dig, covid du fucking 19.

Jag undrar ännu, hur någon kan vara så ond som rensar bland folkets bas. Du din sluga maktsökande manipulist, det är människoliv vi känner vid.

Jag hoppas en dag, vi enade står, mot ondskan som finns i kulisserna grå. Tro inte för en minut att mänsklighetens fura, inte har ett finger med i detta lömska spel.

Det är en tid då vi bör vakna upp och kanske för en stund, se livet ur en annan vinkel.

Ge oss livet tillbaka, låt mardrömmen få ett slut. Hur långt är man villig att gå, i sitt manipulerande sätt att så?

Ge oss livet tillbaka, låt mardrömmen få ett slut, covid du fucking 19 tog min dotters farfars liv alldeles för tidigt i vårt liv.

Ta hand om varandra ❤️

Carina

Du lilla parasit

Du lömska lilla parasit 🦠 du lever ditt liv precis som du själv behagar.

Spelar människor ett spratt, leker tafatt, jag tror du gillar leken kurragömma skarpt.

Skarpt läge det blir det titt som tätt när du får härja fritt. Hur gör du dina val?

Jag kan inget annat än åka med, följa med dig på resans gång och hoppas att du tröttnar snart och ger dig av.

Min kropp reagerar på din närvaro, du spelar även mig ett spratt. När jag tror du är på väg långt härifrån i ett hastigt farväl – då vänder du kappan i vindens fart och stramar åt i luftventilens gap eller bankar i huvudet med en jäkla fart.

Din lilla parasit så liten och slug slår ut en människa sådär. Du är rätt berest, jag är rätt nyfiken på, din begynnelseform.

Vad hade du för tanke när du besteg ditt första offer. Var det så att meningen var sätta ett folkhav i skräck på varje liten fläck.

Ung som gammal, vi vet inte vem, frisk som sjuk vi kan inte säga hur, hur du kommer att slå och spela oss ett spratt. Vi kan bara be för att få en liten tid av nåd.

Jag önskar så jag kunde göra mer – men jag kan bara känna hur du spelar mig ett spratt, dag ut och dag in jag vet inte din lömska plan.

Jag kan bara hoppas min tid inte är nu. Jag har så mycket kvar jag vill känna och ge.

När detta är över och du långt borta är – jag tror mitt inre rasar i lättnadens famn❤️

Jag önskar jag hade ett magiskt finger eller hand där min kraft kunde lindra, bota och hålla en hand.

Det känns som ett vakuum, jag vaknar nog snart.

Du är ändå en lömsk parasit 🦠

Covid-19 du tar 2020 med dig in i historien.

M.O.D

En jobbig natt där sömnen inte ville infinna sig och andetagen jobbigare än vanligt. Men jag hittar mina knep att behålla mitt lugn och fokuserar inåt i just andetaget🙏
Läser rader ur Din är dagen

”Mod är att kunna stå emot rädslan, att övervinna rädslan – INTE att inte vara rädd. – Mark Twain

Det är inget ovanligt att känna sig rädd. Men det är ovanligt att någon erkänner att han är det. Ibland möter man människor som är så lugna och kallsinniga att man inte kan tro att de någonsin är rädda. Då kanske man känner sig underlägsen, därför att man själv brukar vara rädd.

Därför är det viktigt att tänka på vad mod i själva verket är. Det är inte frånvaron av rädsla.

Modig är den som gör det han måste göra, trots att han är rädd.
Vi kanske måste ställa oss upp och hålla tal inför publik. Då kan vi antingen ge efter för vår rädsla och låta bli, eller också kan vi erkänna för våra närmaste att vi är rädda och nervösa, och sedan ge oss i kast med uppgiften och göra så gott vi kan.

Att ge sig i kast med uppgiften, trots att man är rädd, det är att vara modig.”

Frågan jag ställer mig, vad är jag rädd för?

Ljus och värme

Carina