T.A.C.K.S.A.M

Jag är så tacksam för vilka fina människor som finns i min närhet‼️
Detta är verkligen en tid då det märks markant.
Är det något jag får jobba stenhårt med nu i livet så är det att be om hjälp. En stund i livet då jag känner mig helt maktlös över det som sker.

Jag har alltid haft svårt med att be om hjälp, har alltid velat klara saker och ting själv, vill inte vara till besvär.

Idag går det liksom inte att tänka så – idag kan jag inte bara sätta mig i bilen och åka till affären och handla det jag behöver. Idag kan jag inte bara åka till jobbet och göra rätt för mig så chashen trillar in💰

Jag får bara finna mig i att livet är så här ett tag framöver – men fan va det suger just idag.
Petters låt ”Det går bra nu” följer mig genom denna stund 🎶

Jag saknar mina kunder💛 jag saknar vardagens rutiner. Trött på huvudvärk, ledvärk, hosta och orkeslöshet.
Hur kan det vara så att man har så svårt att be om hjälp och hur kan det vara så att man känner sig till besvär??
Vad tror du? Ska vi hjälpas åt å bena ut skiten🥰😌🌿😇

För just nu är jag maktlös 💛

Kram Carina

Vi har alla ett ansvar

Hej kära Du💛
Dagarna på torpet går, hälsostatusen är oförändrad här på skogen. Både jag och min dotter är ofantligt trötta, känns som ett maraton att ta promenad med vovvarna. De senaste två dygnen har jag haft värre huvudvärk och illamående, smak & lukt är som bortblåst. Men äter för ätandets skull🥰

Jag ber för de som är sämre drabbade, jag ber för dig💛 #fuckcorona
Livet tar verkligen en helomvändning för många människor idag. Sjukdom, anhörig, dödsfall, förlorade jobb, trauma på alla plan, psykisk ohälsa.

Men det fortgår svält i delar av världen, det pågår miljöförstöring trots minskade koldioxidutsläpp.
Det florerar fortfarande microplaster i vårt vatten som djur och natur dör av. Det slängs fortfarande ofantligt mycket sopor och konsumtionen är HÖG!!! Det är en tid då vi BEHÖVER tänka till och bli mer medvetna!!

Vi har alla ett ansvar 🌍🌏🌎

Vi behöver varandra – våga sträcka ut en hand💛🌿💛 våga tro att ljuset finns trots mörker i närområde.

Nu festar vi på smoothies så vi får i oss lite gott och nytta, en favorit som min dotter gillar är banan🍌, frysta hallon och mango🥭, grekisk vaniljyoughurt, tranbärsjuice och lite honung (mamman slängde i smyg i lite frysta björksavstärningar).🌳det sägs vara dundernyttigt👊🙌🌿

Må så gott därute💛🌿💛
Håll huvudet kallt, hjärtat varmt, tvätta händer och håll avstånd💛

Kram Carina

Änglarna i det tysta

Änglarna som jobbar i det tysta, de som finns där ute i samhället och gör ett enormt fint jobb för att våra äldre och sjuka ska få sin vardag att rulla trots pandemi och oro.

Smittan går inte att komma undan till 100%. Vi inom hemtjänsten/vården gör vårt jobb i ur och skur står givakt hur starka stormarna än viner.

Mitt i smittans inferno.
Där står vi!
Infriar lugn åt oroliga äldre. Infriar lugn åt varandra. Tacklar med känslan rädsla för att inte låta den styra. Konfronteras med dödens alla aspekter, vem står på tur?
Men vi förblir lugna.

Det är vårt jobb – det är vår skyldighet.

Handlar till kunder, hoppas på att vara någotsånär ensam när man bestiger butikens area – men icke.

Även om jag personligen är noga med hygien, hur kan jag vara säker på att den jag möter är likaså?

Jag är en av hemtjänstens tysta änglar som smittats av viruset 🦠 hur noga jag än varit med hygien, räckte det inte tillräckligt!

Kontakten och närvaron med livet får liksom en annan innebörd och en annan mening, när allt kommer omkring.

En dag i taget💗

Till dig kära kollega som får hemtjänst och sjukvård att rulla, du är inte ensam 💗 vi kämpar tillsammans och gör så gott vi kan med de resurser vi har.

I en tid som denna går det inte att bara tänka JAG, i denna tid är det VI, för att få allt att rulla. I alla led.

Jag skulle kalla det ÖDMJUKHET.

Vad kan vi lära av detta?

Finns det något bra i det som sker, eller är det bara elände?

Jag tror det finns något gott i allt, så även detta – det är iallafall vad jag väljer att tänka.

Ljus och värme från mig på skogen💗

Carina

Livet drabbar oss alla

Hej finaste människa 💛🌞💛
Först vill jag uttrycka mitt varmaste TACK‼️till dig underbara omtänksamma människa jag har i min omgivning, TACK‼️
Det värmer så i mitt hjärta! ❤️

Dagarna på skogen går sin gilla gång, den oändliga tröttheten, ledvärken, huvudvärken å lite annat hänger fortfarande med som en följeslagare på livets vandringsvägar i dessa dagar.

Ovissheten har varit jobbigast, att inte veta, stundvis har jag t.o.m trott jag varit inbillningssjuk för symptomen är så diffusa och med min ryggsäck som nästan aldrig är sjuk så känns det så konstigt.

Jag är och har varit noga med hygien – spritat sönder händer och stått givakt till livet💛
Covid-19 skrämmer mig inte – men jag har RESPEKT‼️
En del av mig har varit nervös då jag tyvärr har astma sedan lång tid tillbaka. Men känt att mina andningsövningar har stärkt lungorna så mycket genom dessa år med Yogan💛😇💛

Men som jag skrev i ett tidigare inlägg som du kan läsa här , så vet man ALDRIG hur varje individ kommer att ta viruset. Det är den bittra sanningen💛 men sprid inte rädsla‼️den är farligare än viruset‼️

Idag kan jag ta på situationen, idag kan jag hantera det med ett annat lugn, idag har jag vetskapen om att jag bär på Covid-19 viruset, då jag testats positivt 🦠

Så från och med nu känns det tryggare i vetskapen om vad vi har att deala med och får ta en dag i taget. Jag mår förhållandevis bra om man jämför med andra, men jag vet också att det snabbt kan vända. Jag är ödmjuk, jag är noggrann, jag gör så gott jag kan!

Jag vilar, pluggar, roar min dotter med ”mamma du är dryyyyg” snack, går i skogen med hundarna och försöker se livet ur det fina perspektivet 💛 en dag i taget 💛

Ta hand om dig💛

Virtuell kram till dig!

Carina

De drabbar inte mig

Det är lätt att tänka, det drabbar inte mig! Ingen fara det är ”bara” ett litet förkylnings virus 🦠.

Men saken är den, att INGEN vet HUR viruset kommer att drabba varje enskild individ – för vi ALLA har olika förutsättningar.

Vare sig vi är äldre eller yngre. Ena dagen står vi starka och tror att vi är odödliga, vaknar upp nästa dag och livet tog en helomvändning. Ödmjukhet!

Ödmjukhet inför det som sker. Jag tror med handen på hjärtat att många av oss kommer att få detta virus, förr eller senare men vi behöver inte skynda på processen.

Mitt jobb är komplext, där jag hjälper den mest utsatta gruppen i samhället – de äldre. Jag är och har alltid varit supernoga med hygien. Men hur kan jag vara så säker på att alla är det även under rådande situation?

Hur kan jag vara så säker att de jag möter när jag är och handlar sköter sin handhygien, stannar de hemma eller går de och handlar trots infektion? Hur noga är vi – människor?

Jag har liksom inget val – jag måste sköta mitt jobb! Kan inte oroa mig – men gör det ändå, för jag vill inte ta något med till en kund.

Jag brukar aldrig bli sjuk, men nu sitter jag här med ihållande huvudvärk, ont i varje lem av kroppen, ont när jag andas men jag är på benen med en konstig hosta. Är det förkylning eller är det något mer?

Jag vet inte. Men jag håller mig allena på skogen nu ett tag framöver. Jag fokuserar ändå på det fina i livet trots allt. Jag försöker hålla mig till mina rutiner men jag är ofantligt trött och kallsvettas vid varje rörelse.

Jag har, som många andra likaså, drabbats av livet än en gång. Jag har nära som ligger och kämpar för sitt liv, kämpar för att överleva Covid-19.

I allt vad vi nu går igenom, så tro inte att rädslan är den känsla som kommer att ta oss framåt i detta!

Vi har alla ett ANSVAR i detta, att behålla lugnet!

Nyttja en vän att prata med, om just det som väcker rädslan och då kanske det släpper, det blir lite enklare, lite lättare att vandra när man satt ord på det som känns. En dag i taget!

Än en gång är både tankens kraft och inre fokus en guldgåva att ta till 💛 sans med balans är nog bättre än panik och förnekelse.

Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena❤️nys och hosta i armvecket!

Gör vad du kan. 💛 Ta hand om dig och varandra!

Med värme Carina

Kan vi bara återgå till det ”normala” livet

Allt känns så surrealistiskt. En verklighet som är så sann men ändå så overklig.

Trots surrealismen så växer blåsippan vackrare än någonsin förr. Hon ger hopp om en bättre morgondag, hon ger frid till själen med sitt vackra sken. Hon växer sig så vacker under furornas skydd.

Jag försöker se det positiva i livet men just nu tränger tårarna på och jag vill bara kapitulera. Döden är så närvarande i mångas liv så även mitt och vi får uppleva den kontakten på så nära håll i dagar som dessa.

Det är inte förrän man drabbas själv som man förstår hur nära inpå livet skörheten är.

Jag längtar så det värker efter att få återgå till det ”normala” livet.

Jag längtar efter den dagen när folk inte tar tre steg åt sidan när man möter varandra.

Jag längtar efter den dagen när människor inte stirrar med skräck i blicken och rädsla i rösten fräser fram att de inte vill åka hiss tillsammans med mig för det kan vara farligt.

Jag längtar efter de varma spontankramarna med vännerna och mina kunder.

Jag längtar efter att min yogagrupp ska bli normal igen ~ jag saknar dem så det värker💛

Jag är inte den enda som saknar och längtar. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma. Även om det kan kännas så ibland.

Livet – döden – närvaron av nuet.

Vi är inte odödliga – men vi kanske inte är förberedda, på det vi inte tror ska hända oss alla – döden. Vi skjuter det framför oss en liten stund till. En annan dag.

Kan vi inte bara återgå till det ”normala” livet.

Med värme

Carina

Rensa skallen

Det är så mycket som sker inom människan nu. Covid-19 epidemin har satt igång en rörelse inom varje individ skulle jag tro, så även mig själv.

Vart är vi på väg?

Hur kommer det att sluta?

När kommer det att vara över?

Ensamheten är påtagande för många äldre, det blir liksom som en påtvingad ensamhet, kanske rädsla eller kontakt med tankar om döden som sätter igång en inre process av livet.

Frågor kanske kommer, ”är det min tur”? ”Överlever jag om jag får covid-19?”

Är man redo för döden, eller ens redo att möta tanken, ”tänk om det drabbar mig”.

Kusligt är ett samlingsord jag väljer att kalla det hela ~ men jag inser också hur viktigt det är att sprida glädje och inte ta så allvarligt på saker och ting.

Njuta av det fina som ändå finns just nu.

Jag är helt slut i kroppen efter en lång dag i hemtjänsten, men så tacksam att jag fått skratta så tårarna runnit. Tacksam att någon blivit genuint glad åt mitt höga skratt, jag har liksom ett problem med att ”bara” fnissa, det går liksom inte när det väl vill sig.

Vissa stör sig på det, men va fan, man lever en gång och jag glädjer tydligen många människor med min närvaro så då får det liksom hänga på och de andra får väl helt enkelt välja en annan väg.

Jag skulle kunna ägna hela kvällen att tänka på hur det ska gå för ”mina” gamla pensionärer som även blivit mer än ”bara” en kund. Men jag har lärt mig att det är viktigt med egentid så man inte bränner ut sig, så jag lämnar dem åt sidan och ägnar mig en stund åt mig själv.

Efter en skön cykeltur med hundarna så ska jag passa på att plugga lite Naturvetenskap, mysa med hundarna, elda i kaminen och slafsa i mig lite grekisk yoghurt.

En dag i taget 💛 det är allt vi kan ta💛

Trevlig kväll kära du ❤️

Ta väl hand om dig!

Med värme

Carina

Märkliga dagar

Allt sker liksom inom ramen av en känsla av overklighet. Jag lever som ”vanligt”, med undantag för att jag inte träffar så mycket folk privat. Jag håller mig till mina kunder som jag möter i jobbet.

Vännerna pratar jag med på telefon. Handlingen sköter jag när det inte är så mycket folk i farten. Men dagarna på jobbet inom hemtjänsten innehåller en del handling åt kunder och då blir det tyvärr ibland på tider då det verkar vara som mest folk i farten. Jag är mest orolig att få med mig någon smitta till ”mina” pensionärer.

Men jag är noga med handsprit och att tvätta händer och underarmar och inte peta mig i näsan😉

Det pratas mycket. Vi pratar mycket, jag och ”mina” pensionärer. Vissa är oroliga. Vissa tycker allt är uppschasat. Vissa är trötta på ensamheten och att inte få komma ut bland andra människor.

Men förståelsen finns där.

Ibland är ensamheten påtryckande och tankarna blir mörka ~ fullt förståeligt.

För en stund försöker vi byta det mörka till det ljusa.

Pratar och minns svunna dagar. Fina dagar.

Njuter av sol.

Kramar ett träd.

Tankar energi från Moder Jord.

Låter tiden stanna och insupa det som är i stunden. Närvaro med varandra.

Tittar på fåglar, dricker lite kaffe.

Sjunger en visa, löser något korsord.

Vi skrattar. Berättar sjuka historier, för sjuk humor behöver iallafall jag ha i dessa tider. Dra lite på smilbanden, lätta på spänningar och bara låta skrattet flöda.

Krama ett träd!

Ljus och värme

Carina

Isolerad?

Sovmorgon eller bara en känsla av att inte vilja kliva ur sängen. Vaknade vid 06.00, regnet smattrade mot plåttaket, hundarna låt utspridda i sängen och snarkade gott. Jag var pigg men ville ändå inte gå upp, musiken av regnets smattrande vaggade mig till sömn igen.

Jag har ju egentligen inga måsten idag, och jag behöver träna på att ta det lugnt och inte göra massa saker för görandets skull. Jag har sprungit nog i mina dar!

Så nu sitter jag här några timmar senare med frukost i sängen.

Elden börjar ta sig i köksspisen så det sprider sig en sådan där skön knastrande musik i torpets lilla vrå. Vovvarna har nyss varit ute en sväng och även fått sin efterlängtade frukost.

Selma den lilla filuren har väl kanske en vecka kvar på sitt löp, men just nu är hon så där EXTRA dryg och ska på katterna och jucka stup i kvarten! Spelar ingen roll vad jag säger, så fort jag vänder ryggen till så är hon på dom😉 Å är det inte katterna så är det hon och Sonya som kör värsta akterna🙈🙉

Jag velar i tanken om jag ska åka och handla idag eller i morgon, jag behöver förbereda min jobbhelg, men jag drar mig för det, inte för rädslan av Corona utan mer alla urplockade hyllor och människors panikrädsla. I måndags när jag skulle iväg och handla med två kunder på jobbet så var det rejält urplockat och när man har ”bara” en timme på sig så har man liksom inte tid att åka runt och leta efter varor!

Hur hanterar Du allt det här? Hur blir Du påverkad? Du får gärna dela med dig, skulle kännas skönt ❤️

Allt blir så skört. Vi som jobbar inom äldrevården/vården uppmanas att vara hemma omgående vid minsta förkylningssymtom, jag brukar hålla mig frisk men klart jag blir lite nervös, för i längden – har jag verkligen råd att vara sjuk en längre tid?

Jag som sakteliga bygger upp mig själv sedan jag rasade i utmattningen och blev redan där efter ekonomiskt. Där och då märktes att Sverige är inte ett samhälle att vara sjuk i, hur ska det bli nu?

Men jag försöker ta det med ro, fokusera på att äta bra mat, sköta sömnen, ta extra vitaminer, vara ute i skogen mycket, göra min yoga och skratta mycket.

Ta väl hand om dig

Kärlek och sol till dig!

Carina