Grattis pappa ❤️

M E D 43 036 steg i benen sedan i fredags tar jag HELG från mitt lilla hemtjänstjobb. Med väldigt mycket härlig feedback från mina älskade stammisar, men åxå med en översvämmad tvättstuga som jag så exemplariskt lyckades med (omedvetet). VEM uppfann tvättmaskin och torktumlare i ett?!

Nåja. Även solen har sina fläckar 👌 flåt😇

Bänkar mig i soffan med mina pälsklingar. Tänker på pappa och ger honom en BAMSEKRAM så här på Fars Dag ❤️ som jag önskar han vore här nu ❤️

Vi skogstroll 🧙‍♀️önskar en trevlig kväll till dig ❤️

Kram Carina & djuren

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Dina ord finns fortfarande kvar

Jag minns stegen. Jag minns det klingande skrattet när min älskade dotter sprang sick-sack mellan personalen på hjärtavdelningen i Falun. På sina rultiga ben sprang hon runt och sken upp tillvaron för både personal och patienter.

På den tiden var det hennes morfar, tillika min pappa som var en av patienterna på hjärtavdelningen.

Han hade åkt in akut redan på lucia 2008, då han samlat på sig ovanligt mycket vätska och hade jobbigt med andningen.

Vi barn hälsade på honom frekvent och han älskade när barnbarnen var med, i alla fall till en början. Innan orken började ta slut.

Min dotter Olivia hade på den tiden börjat utforska ord. Livet var roligt för det lilla flickebarnet. Allt var spännande och nyfiket.

Jag minns min pappa. Liggandes i sjukhussängen tittandes med kärlek i ögonen på min dotter; ”Kan du säga morfar, Olivia?”

Skrattandes sprang hon vidare, ut på nya äventyr på avdelningen. Dag ut och dag in.

Men en dag kom svaret morfar längtat efter; ”Offa!”

”Hörde du Carina, hörde du, hon sa morfar!”

Jag hörde! Vi skrattade tillsammans. Det var i juletid 2008. Olivia hade ingen aning om betydelsen av hennes ord. Men jag såg i pappas blick, kärleken till sitt barnbarn. Ordet som hade sådan betydelse för just honom. ”Offa!”

Han blev lite piggare. Lite ljusare. Lite gladare.

Jag minns dagarna som om det vore igår. Jag saknar honom så enormt mycket.

Jag önskar jag hade haft insikter om klokskaper från livet som jag äger idag.

Jag saknar honom.

Idag är det på dagen 12 år sedan han somnade in. Det känns som igår. Det går över, säger människor. Men går det verkligen någonsin över?

Är det meningen att det ska gå över? Jag vill inte glömma min pappa, jag vill känna min pappa. Saknade efter min pappa. Men saknaden vandrar vid min sida, den äter inte upp mig.

Jag vill känna min sorg, saknaden efter pappa. Jag vill gråta en stund, känna salta tårar, smärtan i mitt bröst, saknaden efter pappa. Jag vill minnas det fina.

Gud vad jag saknar honom just idag!

Jag minns det glada skrattet från min dotter. Jag minns blicken och orden från min pappa ”Hörde du Carina hon sa Offa!” Dina ord finns fortfarande kvar – jag minns dom som igår. Älskade pappa.

12 år av saknad – idag.❤️

Carina

Hon sitter där ensam i sin fåtölj

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden ser solen sakta försvinna vid horisontens brant.

Fåglarna sjunger. Hon minns svunnen tid. Hör sina glada barns skratt sjunga i kör. Minns tiden av igår. Saknar sin man som dog i fjol.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Hör barnens skratt från en svunnen tid.

Hon minns kärleken som tändes redan i unga år. Hon visste redan då, hennes livs kärlek vid sin sida stod. I nöd och lust, skratt och gråt. Alltid vid varandras sida de stod.

Barnen blev äldre, egna barn de en dag fick. Kvinnan sitter ensam kvar i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Minns kärleken som ung. Saknar sin äkta hälft, hennes liv – hennes lust.

Sin vän. Sin kärlek. Sin partner i vått och torrt.

Kroppen smärtar. Blicken trött. Längtan är stor efter kärleken sin. Sinnet är ungt. Kroppen krokig och skrynklig. Smärtan är tung inte anade hon då att ålderdomen skulle kännas så.

Hon sitter där ensam, i sin fåtölj. Minns dagar om svunnen tid. Ser barnen bli gamla. Glada skratten klingar från barnbarnsbarn.

Kroppen är trött. Vill bara sova. Livet. Hon blickar ut över nejden. Minns dagar av igår.

Saknaden efter barn, barnbarn, barnbarnsbarn är stor. Livet rullar på, alla har fullt med sitt. Hon sitter där ensam i sin fåtölj, blickar ut över nejden minns dagar från en svunnen tid.

En dag fåtöljen står tom. Endast minnet finns kvar, av kvinnan från en svunnen tid hennes tid på jordelivet en dag tog slut.

Barnen funderar som så, hur kom det sig att vi inte tog vara på tiden lite mer då mamman satt där ensam i sin fåtölj, blickade ut över nejden saknade sin älskade. Mindes dagar från ungdomens år.

Att vara snäll, kan betyda så mycket. Ta vara på varandra, precis som vi är. Skita i vingklippning och annat kontroll. Hjälpa varandra växa, skratta, njuta av nu. Det kan betyda så mycket för den som ensam är.

Prata, prata, prata med varandra. Våga möta varandra där vi är – just nu. Utan krav och kontroll.

Våga.

Med ljus & värme

Carina

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina

Vill du vara ensam?

När man blir gammal, vad nu gammal är, så verkar det som att det är en tid i livet då man verkar bli väldigt ensam. Vänner kanske har gått bort en efter en. En maka eller make även så.

På ålderns höst det verkar som att ensamheten kryper närmare inpå.

Hur känns då ensamheten?

Olika för alla såklart. Beroende på hur man hanterat ensamheten tidigare. Självvald ensamhet eller påtvingad ensamhet, det är skillnad på ensamhet och ensamhet.

En människa som kanske trivs med sin ensamhet, tillvaron med sitt egna jag, trots vänners bortgång, trogen livskamrat likaså. Finner sanningen hur livet lever för just den individen. Accepterar läget. En promenad till affären, posta ett brev eller kanske få ett litet besök av ett barn lite nu och då.

Det är kanske det som lyser upp en gråtrist dag när solen gått i moln för ett längre tag.

Men så kom ett virus. Skrämde slag på envar. Plötsligt blev det slut på promenaden till både affär, post och besök från sina barn. Ensamheten blev mer kännbar. Även för den som trivdes i sin ensamhet. Plötsligt kom kanske både tankar och känslor om livet ikapp. Sin egen existens.

Känner hjärtats slag. Vet kanske om att tiden är knapp. Ensamheten tär, än mer än ett virus som härjar fritt.

Är sista julen kommen? Firas kanske i ensamhet.

För mig personligen har jag inget emot att ensam denna jul vara. Ensam och ensam, jag har mina hundar, getter, katter, höns och kanin. Så ensam, nej det blir jag aldrig.

Men för många denna jul kanske den sista är. Då få fira i sin ensamhet som än mer påtaglig är – just detta år, det får mitt hjärta att brista lite till.

Julen är, trots allt en högtid. Då familj och vänner samlas.

Julen är också en tid, då alkohol och bråk många gånger förstör denna ljuva fina tid. Familjer splittras, barn som gråter. Rädslor och svek, hårda ord.

Julen är för mig idag, en tid för frid, lugn och ro.

Kanhända mina egna erfarenheter gjort mig mer blödig för den äldre ensamma människan i fåtöljen som sitter. Trött och orolig hur livet plötsligt blev.

Kan man finna ro? I en ensamhet som råder, i ett samhälle av idag?

Tankar från skogen.

Kram Carina

Är det ett farväl nu?

Hej fina Du❤️
Hoppas du har en skön andra advent. Jag sitter här i soffan, inlindad av farmors hemstickade filt och två små fyrbenta pälsklingar som ligger nära nära, ljusen lyser med sitt varma sken.
Igår var jag ut och jobbade extra, satt vak hos en fin människa vars resa kanske snart är över.

Jag blir både rörd och berörd av livets alla färgpaletter. Liv & död och allt däremellan. Så närvarande och ändå så avlägset långt borta….döden. Den finns där bakom kulisserna. Skrämmande nära när allt kommer omkring.

Björn Natthiko Lindeblad har jag följt under en lång tid, likaså Alexander Pärleros på Framgångspodden . Två genuint vackra människor.
Just nu rinner tårarna, salta tårar till avsnittet Tack & Farväl.
Det är ok. Jag blir så varm i kroppen, kan nog kalla det för tacksamhet. Tacksamhet att det finns så vackert genuint ödmjuka människor i denna värld.
Björn besitter, enligt mig, så mycket klokskap, varm humor, älskvärt genuint varande. ❤️
Ta dig gärna tiden….lyssna….känn in..en stund av nu❤️

Kram Carina

länk nedan❤️👇❤️

Vem kunde ha trott?

Har du hört talas om Björn Natthiko Lindeblad?
2018 hörde jag honom första gången i ett poddavsnitt på Framgångspodden. Tror han har medverkat där tre eller fyra gånger. Ett berörande avsnitt, tårar som föll, smärta i bröstet – sorg och smärta. Så nära livet❤️
Där han berättade om sin sjukdom, samtidigt om sin pappas sjukdom.

Nu har jag nytt avslutat denna fina värmande men ändå gripande film om hans liv. ❤️
En människa med en själ så vacker. Röst så mjuk. Genuint fin.
Världen behöver just sådana som han ❤️
Nedan kan du titta på filmen om du vill. 👇❤️👇