Vila i F.R.I.D

Kära älskade Blixten ❤️ åtta år har du förgyllt livet på vårt lilla torp.

Så liten, så naggande fin. Vår älskade lilla kanin. En kanin kanske många tänker, dom kommer väl å går. Ja, för vissa det kanske är så.

Men här, på vårt lilla torp, vår lilla plätt på jorden. Där har alla djur sin egen speciella plats och alltid en i familjen dom är. Blixten inget undantag. Han skänkte oss glädje och många lugna stunder vi fick, med kel och mys, allt för att lugna en sökande själ.

Igår, på Valborgsmässoafton du valde att somna in.

Det kom som en chock, vi var inte beredda❤️

Tårar föll, det går ej att komma ifrån. Ibland det bara för mycket i livet blir.

I gråten jag finner trösten, i regnbågens land.🌈

Läser rader ur Din är dagen

Själen skulle inte ha någon regnbåge om inte ögonen rymde några tårar.”

~ John Vance Cheney ~

”Om det aldrig regnade, skulle åkrarna bli torra och sterila och boskapen skulle dö. Om vi inte kunde gråta, skulle våra känslor torka in, och till slut skulle vi inte kunna skratta heller.

Tårarna renar oss. Tårarna läker. Det gör oss till helgjutna människor. Tårarna är lika viktiga för vår utveckling och mognad som regnet för blomman.

Tack vare tårarna känns sorgen lättare. När solen börjar tränga igenom molnen efter ovädret, visar sig en färggrann regnbåge. 🌈 När vi har gråtit ut, lyser solen i vårt sinne, och smärta blir till en regnbåge.

Kan jag lära mig förstå att tårarna har sin del i lyckan?”

Ur: Din är dagen

Blixten ❤️ Vi begraver din kropp. Vi tackar för din tid, på vårt jordeliv. Din själ vandrat vidare. Din kropp åter jord ska bli. Vi lever i ett kretslopp, så nära Moder Jord det kan bli. En cirkel av levnad, vi tackar dig så. Du fattas oss alltid, du för evigt en plats på torpet har. Vila i frid vår älskade vän❤️

Vila i frid ❤️

Med värme

Från skogens sken

Ge oss livet tillbaka

När februarisolens ljus syntes över skog och fu, på avstånd vi hörde dig skövla, liv efter liv.

Avståndet kändes av, vi trodde det aldrig skulle bli av, att du skulle närma dig oss och ta oss in i maktlöshetens famn.

Du var så på avstånd, men så närvarande i mångas liv – tänk så många ögonlock du släckte av att bara finnas till – just då väldigt mycket mer på avstånd.

Närmare du kröp, snart stod det inte på, förrän tanken skulle slå, när drabbar det mig härnäst?

Sakta kramade du musten ur liv, i varje litet hörn på vår jord, vi ville alla hålla oss vid liv – om så bara för en liten stund till.

Ta ett riktigt farväl, låta avskedets form få sin sanna gång. I chocken stod vi förlamade och såg på, när du tog de liv du valde nästpå.

Vi var aldrig beredda på den smärta, sorg och rädsla du skulle väcka, längs din otäcka spridning genom jordens stigar och bäckar.

Jag håller om mitt barn, mitt älskade barn, jag känner sorgen i varendaste cell. Hon minste sin älskade farfar igår, jag kan inte med ord förklara min maktlöshet i sorg, smärta och ilska – jag riktigt hatar dig, covid du fucking 19.

Jag undrar ännu, hur någon kan vara så ond som rensar bland folkets bas. Du din sluga maktsökande manipulist, det är människoliv vi känner vid.

Jag hoppas en dag, vi enade står, mot ondskan som finns i kulisserna grå. Tro inte för en minut att mänsklighetens fura, inte har ett finger med i detta lömska spel.

Det är en tid då vi bör vakna upp och kanske för en stund, se livet ur en annan vinkel.

Ge oss livet tillbaka, låt mardrömmen få ett slut. Hur långt är man villig att gå, i sitt manipulerande sätt att så?

Ge oss livet tillbaka, låt mardrömmen få ett slut, covid du fucking 19 tog min dotters farfars liv alldeles för tidigt i vårt liv.

Ta hand om varandra ❤️

Carina

Änglarna i det tysta

Änglarna som jobbar i det tysta, de som finns där ute i samhället och gör ett enormt fint jobb för att våra äldre och sjuka ska få sin vardag att rulla trots pandemi och oro.

Smittan går inte att komma undan till 100%. Vi inom hemtjänsten/vården gör vårt jobb i ur och skur står givakt hur starka stormarna än viner.

Mitt i smittans inferno.
Där står vi!
Infriar lugn åt oroliga äldre. Infriar lugn åt varandra. Tacklar med känslan rädsla för att inte låta den styra. Konfronteras med dödens alla aspekter, vem står på tur?
Men vi förblir lugna.

Det är vårt jobb – det är vår skyldighet.

Handlar till kunder, hoppas på att vara någotsånär ensam när man bestiger butikens area – men icke.

Även om jag personligen är noga med hygien, hur kan jag vara säker på att den jag möter är likaså?

Jag är en av hemtjänstens tysta änglar som smittats av viruset 🦠 hur noga jag än varit med hygien, räckte det inte tillräckligt!

Kontakten och närvaron med livet får liksom en annan innebörd och en annan mening, när allt kommer omkring.

En dag i taget💗

Till dig kära kollega som får hemtjänst och sjukvård att rulla, du är inte ensam 💗 vi kämpar tillsammans och gör så gott vi kan med de resurser vi har.

I en tid som denna går det inte att bara tänka JAG, i denna tid är det VI, för att få allt att rulla. I alla led.

Jag skulle kalla det ÖDMJUKHET.

Vad kan vi lära av detta?

Finns det något bra i det som sker, eller är det bara elände?

Jag tror det finns något gott i allt, så även detta – det är iallafall vad jag väljer att tänka.

Ljus och värme från mig på skogen💗

Carina

Kan vi bara återgå till det ”normala” livet

Allt känns så surrealistiskt. En verklighet som är så sann men ändå så overklig.

Trots surrealismen så växer blåsippan vackrare än någonsin förr. Hon ger hopp om en bättre morgondag, hon ger frid till själen med sitt vackra sken. Hon växer sig så vacker under furornas skydd.

Jag försöker se det positiva i livet men just nu tränger tårarna på och jag vill bara kapitulera. Döden är så närvarande i mångas liv så även mitt och vi får uppleva den kontakten på så nära håll i dagar som dessa.

Det är inte förrän man drabbas själv som man förstår hur nära inpå livet skörheten är.

Jag längtar så det värker efter att få återgå till det ”normala” livet.

Jag längtar efter den dagen när folk inte tar tre steg åt sidan när man möter varandra.

Jag längtar efter den dagen när människor inte stirrar med skräck i blicken och rädsla i rösten fräser fram att de inte vill åka hiss tillsammans med mig för det kan vara farligt.

Jag längtar efter de varma spontankramarna med vännerna och mina kunder.

Jag längtar efter att min yogagrupp ska bli normal igen ~ jag saknar dem så det värker💛

Jag är inte den enda som saknar och längtar. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma. Även om det kan kännas så ibland.

Livet – döden – närvaron av nuet.

Vi är inte odödliga – men vi kanske inte är förberedda, på det vi inte tror ska hända oss alla – döden. Vi skjuter det framför oss en liten stund till. En annan dag.

Kan vi inte bara återgå till det ”normala” livet.

Med värme

Carina

Aktiv dödshjälp

Jag har mött så många äldre människor som önskat få avsluta sina liv för de känt från djupet av dess hjärta att de levt klart sina dagar på moder jord.

Vissa till synes friska, men en själ tom av sorg för alla vänner, nära och kära som vandrat vidare allt genom livets gilla gång.

Stegen har blivit många, benen är trötta själen likaså. En önskan om att bara få somna in ~ hur möter man det?

Hur möter man en människa som verkligen vill dö?

Människans självbestämmanderätt, när är det okej att själv få besluta när ens egna liv ska avslutas?

Är det rätt att någon annan utomstående tex läkare, med objektivt synsätt kan avgöra om en person ska få nekas dödshjälp eller kanske rent av tillåtas dödshjälp?

Är personen deprimerad eller rent av kanske har en dödlig sjukdom, eller ”bara” gammal och ”levt klart”?

Fall från verkligheten, min egna upplevelse:
En individ +90år, som levt sitt liv och var nöjd med det hen åstadkommit. Livskärleken var bortgången, barn och barnbarn fanns kvar vid denna tidpunkt.

Då personen hade en sjukdom i halsen som gjorde att hen en dag skulle kvävas till döds om hen inte var femte vecka åkte in till sjukhuset för en vidgning av strupen, en smärtsam behandling.

Tjockt segt slem och svårt att andas tillhörde sjukdomen. Under ett samtal vi hade uttryckte hen sin högsta önskan om att få avsluta sitt liv, hen förklarade att i Holland där fick man välja själv om man ville avsluta sitt liv och hen önskade innerligt att detta kunde gälla i Sverige vid denna tidpunkt i hens liv.

Mitt hjärta led med hen och dennes smärta, jag önskade så att personen skulle få sin önskan uppfylld och få somna in.

Att se en person lida så mycket av smärta och andnöd som hen gjorde det smärtar mig än idag, en dag orkade hen inte med behandlingarna längre och en dag somnade hen in med handen i min hand utan dödshjälp, jag fanns vid hens sida när livet släppte taget.

Jag bär det fortfarande med mig trots snart 20 år sedan. Hen hade levt sitt liv, hen ansåg sig vara klar med livet, det som återstod skulle enbart vara smärtsamma behandlingar – här borde aktiv dödshjälp få gälla.

Naturligtvis borde dödshjälp vara individuellt, en djupt ångestfylld deprimerad person skulle kanske i sin djupaste aktiva sjukdom önska bort sitt liv, för individen inte orkar med dom jobbiga känslorna som kommer upp i kroppen.

Då kan flykten till att vilja dö kännas bättre än att leva – men om personen får rätt hjälp och någon som kan möta personen där den är i sin djupa depression så med största sannolikhet vill personen inte ta sitt liv när den börjar må lite bättre igen.

Men frågan är vad som är rätt eller orätt?

Ett djur som är sjukt och som inte går att behandla, det avlivar man.

Ett djur som ligger och plågar, det avlivar man.

Ett djur som av åldern inte orkar med vardagslivet, det låter man inte ligga och självdö med smärtlindring utan det avlivar man – aktiv dödshjälp.

Men när vi pratar om människan, då ska hon hållas vid liv eller ligga på dödsbädden en, två, tre veckor eller mer, med smärtlindring och bara vänta på att kroppen ska släppa taget.

Är det humant?

Vore det inte med sin rätt att hjälpa en medmänniska då?

Eller är det av egocentriska val vi håller varandra vid liv i sådana tillfällen, för att vi kanske inte är redo att släppa taget.

Kanske har människor emellan saker osagda till varandra som gör att vi inte kan eller vill släppa taget?

Döden kom som ett brev på posten, människan levde som om döden aldrig skulle inträffa.

För egentligen, vad är skillnaden mellan en döende människa och ett döende djur?

Om individens självbestämmande ska sättas i fokus ~ vem bär rätten att bestämma då?

Politiker?

Läkare?

Anhöriga?

Individen själv?

En gammal hand som är trött efter ett långt liv, en hand vars kropp vill somna för alltid, men tills önskan slår in vill jag personligen hitta en liten guldkant som kan glädja en livstrött vandrade själ.

Ett fint ord, fina samtal, en kram, en vacker sommarbukett, en bakad kaka, en tur med bilen med fikakorgen i baksätet, lösa lite korsord tillsammans, njuta av lite kaffe på balkongen/altanen låta samtalet om livet flöda, ett lyssnande öra.

Vissa människor tar tacksamt emot dessa gåvor från jordens osynliga änglar som servar de äldre dag ut och dag in ~ ett beundransvärt jobb som kräver fingerspetskänsla.

Ett jobb där det skärs ner på resurser, ett jobb som saknar status på arbetsmarknaden, ett jobb som ”bara” handlar om att hjälpa en gamling!

Jag hyllar alla ni underbara människor som förändrar och gör livet lite ljusare, lite lättare för all våra äldre ute i det pågående nedskärande samhälle vi lever i.

En dag kommer sittande politiker att vakna upp, den dagen de själva sitter med en kropp som är gammal och sliten i behov av hjälp ~ den dagen är det för sent då sitter redan en friskare kropp på beslutande post med bristande insikt om den äldres behov och stöd.

Hur långt ska det behöva gå innan människan når insikt om att människan är mer än en siffra på ett papper?

Är det rätt eller orätt med aktiv dödshjälp?

Vad känner du?

Sol på dig

Carina

När livet rinner ur mina händer

OBS ~ kan vara känsligt innehåll för vissa personer som är känslig för avlivning och blod.

Jag är en stolt hönsmamma i småskalig skara för mitt eget behov av lugn & frid på min lilla plätt på jorden. De ger mig fantastiskt goda ägg, samt är de väldigt sällskapliga och har blivit kära vänner på torpet.

Genom åren har höken fått både en och annan smakbit och varje gång har denne lyckats fånga just mina favoriter som blivit extra tillgivna och personliga. Varje gång detta sker så vill jag avveckla, för det skär i hjärtat att se de halvätna vännerna samt deras vänner som i ren panik försöker hitta ett gömställe för att undkomma hökens sylvassa jakt.

Men så efter någon dag har jag glömt den tanken och allt lullar på som vanligt igen.

Inga skrämda höns ligger och trycker i alla möjliga vrår som finns att gömma sig på, friden är återställd och fjäderliven vågar sig ut på gårdens fria yta än en gång.

Slakt borde vara en del av livet, iallafall var det så för mig som barn. Men i vuxen ålder tar det emot och de gånger jag fött upp kycklingar och som visat sig bli tuppar har jag alltid haft någon som vänligt hjälpt mig med den bisarra delen av att nacka ett fjäderfä ~ ändock mina gårdsvänner.

Nu var det några år sedan kycklingar kvittrade här på torpet vilket gjort att jag levt på avstånd från allt vad slakt heter.

Men så för någon vecka sedan började jag märka att en av mina äldre damer började tackla av ~ en väldigt vacker, stor och ståtlig höna som levt ett långt och stillsamt liv.

Jag kände hur det kröp i kroppen och tankarna febrilt letade i hjärnkontoret, ”vem kan jag ringa”!

Men så tog jag tag i mig själv, började prata mig själv till sans och hade ett samtal med min höna. Låter knäppt men det fick mig att må lite bättre och hon ville inte dö en långsam plågsam död utan jag lovade henne att ta mitt ansvar som djurägare och hjälpa henne över på andra sidan.

Pulsen ökade och jag kände mig yr men jag bet ihop och förberedde oss bägge på vad som komma skulle.

Jag tackade för vår tid ihop, alla dagar hon har förgyllt min lilla plätt i skogens utkant, alla glada stunder som hon kommit springande i ren iver när matrester vankades på gräsmattans plätt.

Alla jord och sandbad hon tillverkat runtom i alla gårdens små hörn. Nu tackade vi för allt.

Jag gjorde efter konstens alla regler, snurrade, bedövade med ett slag mot huvudet och högg.

När vi var små släppte man de huvudlösa fjäderfäna som sprang runt runt och överallt tills allt blod var slut.

Men jag höll henne under mina händer ~ kände att livet sakta lämnade hennes kropp. En stund fick jag nästan panik och trodde att hon levde, men när huvudet låg på backen och kroppen pulserade under mina händer så tog förnuftet över. Hon slapp lida.

Nu ligger hon begravd, fått en liten ceremoni och jag tackar för våra år vi fick tillsammans ~ det var inte bara en liten höna ~ det var en i familjen.

Av jord är du kommen ~ jord ska du åter bli ~ LIVET

Vila i frid

Det känns som om hjärtat ska gå i tusen bitar ~ det gör så ont. Beslutet är taget och det finns ingen återvändo. Ljudet av min dotters gråt när hon gråter sig till sömns.

Hennes vän, hennes livskamrat som blivit allas lilla charmtroll med de ulligaste gulligaste öronen.

Olivia var inte mer än en liten bäbis när hon första gången satte sig upp på Eliots rygg. Vid 2 1/2 års ålder var hon redo för att börja rida ~ tyckte hon och så fick det bli.

Det var gränslös kärlek direkt mellan de två liven. En modig liten tjej och en ack så busig liten ponny. Alla avkastningar som till slut tappades räkningen på ~ upp igen och kämpa framåt.

Så många steg jag vandrat vid er sida, ut på olika turer i skogen, ibland med termos och fika i ryggsäcken. Jag har vandrat och vandrat och sett er växa ihop tillsammans. Jag har sett hur ni blivit modigare och modigare tillsammans, hur du Olivia vågat tro på dig själv och steg för steg klarat av lilla Eliot på egen hand.

Han blev som din egen lilla vitamin ponny.

Eliot var busig, han visste när du blev rädd och då passade han på att slänga av dig. Du borstade av dig, ibland lite motsträvigt klev du upp på ponnyryggen igen. Det tog några år men sen kom en dag då du övervann rädslan och tyglade ponnyn på ett sätt att han visste att nu var det du som var ledaren på ridturerna.

Då hände något ~ något helt fantastiskt! Ni blev som ett radarpar på ett oförklarligt vis. Sådan kärlek det fanns mellan er, det värmde mammahjärtat så enormt.

Nu finns bara minnen kvar ~ underbara fina minnen som vi bevarar ömt i våra hjärtan. Vi minns, vi gråter, vi håller om varandra och tömmer vår sorg ~ jag och min dotter. Tänk om jag kunde ta din sorg och bära den ~ det gör så ont att se dig lida ~ men jag vet att du klarar av det och att du behöver gå igenom detta. Det är så fint ändå att du vågar släppa fram sorgen och inte stänga den inne. Jag finns alltid vid din sida oavsett vad. Genom att minnas, sörja och ta en dag o taget så lättar vandringen och ljuset blir klarare.

Igår fick du somna in efter en tids sjukdom.

Till minne av dig Eliot & din lillmatte Olivia

Vi kommer alltid att älska dig

All min kärlek till dig mitt älskade barn, jag vet att ditt inre är en virvelvind av smärta nu och jag finns här när du behöver mig.

Idag är det Din dag ~ Pappa

Det är din dag idag pappa ~ idag skulle du ha blivit 81 år om du hade levt i vår värld. Så jag önskar dig GRATTIS och hoppas du mår bra!

Jag tackar dig för att du gav mig livet.

Jag tackar dig för att du lärt mig så ofantligt mycket om livet.

Jag tackar dig för att jag fick privilegiet att växa upp på landet ~ nära skog och natur.

Pappa, jag känner en sorg att du inte fick uppleva livet när det är som finast, utan psykisk ohälsa och beroendesjukdom ~ jag känner en sorg att det blev som det blev.

Trots beroendesjukdom och psykisk ohälsa ~ så kan jag inte döma dig idag. Jag har gjort det så många gånger tidigare i livet ~ dömt dig, skällt på dig, varit så arg på dig, varit så ledsen på dig. Men jag vet idag ~ att du inte kunde gjort annat för du visste inte hur du skulle ha gjort.

Du gjorde så gott du kunde.

Men likväl sörjer jag den barndom jag aldrig fick ~ istället lärde jag mig att växa upp tidigt och ta ansvar för andra. Men det har lärt mig mycket också ~ idag kan jag se det.

Men inte då.

Jag tror det är så ~ att vi utvecklas i olika stadier ~ när vi är mogna så sker en förändring. Jag önskar att beroendesjukdomen och den psykiska ohälsan aldrig hade greppat tag om vår familj ~ jag önskar att vi i tid hade kunnat jobba oss till en frisk familj.

Men den dagen kom aldrig.

Jag jobbar idag ~ med min kärna ~ min familj ~ jag och min dotter. Du hann ju träffa henne. Hon har blivit stor nu ~ så klok och fin, inte alls så splittrad som jag var i hennes ålder.

Jag lär henne vikten av kommunikation ~ jag lär henne vikten av ömhet till allt levande ~ jag lär henne njuta av det enkla ~ skogen, naturen, djuren i samklang.

Sen vad hon tar med sig på sin resa genom livet ~ det återstår att se. Men jag ger henne min tid just nu när jag kan.

Min tid är mer värd än allt man kan köpa för pengar ~ min tid är min närvaro med henne.

Jag hoppas du ser oss nu vart du än är på himlavalvet ~ vi är på toppen av berget ~ i skogen dit du tog mig som liten. Här är det harmoni ~ i samspel med moder jord.

Stort grattis!

Med värme

Carina

Födelsedag eller sista andetaget ~ livets dagar

Jag är tillbaka på jobbet efter elva underbara lediga dagar. En jobbhelg sen är jag ledig igen. Jag är tidigt uppe ~ möter morgonen när solen kliver över trädtopparna. Tar en cykeltur med mina härliga hundar och njuter av tranorna med deras ungar som står ute på den nyslagna åkern, rådjursgeten med hennes kid äter gräs sida vid sida jämte tranorna.

Jag andas in den friska luften och känner att livet är skönt.

Jag binder en blomsterbukett att ta med till jobbet ~ vill minnas att en av mina goa kunder fyllt år under min ledighet.

Klart det ska firas ~ GRATTIS till dig!

Lägg märke till det vackra gröna i buketten ~ potatisblast, pryder sig vackert till färgerna tyckte jag.

Det är ren glädje att vara tillbaka på jobbet och jag har tydligen varit saknad och det känns ju förträffligt fint i mitt lilla dalahjärta.

En dag i hemtjänsten är aldrig den andra lik ~ ett grattis till en fin person ~ en skjuts till akuten för en annan fin person ~ jag binder ännu en bukett till en fin person som är i livets slutskede.

Kroppen är tunn ~ men ögonen ler när jag kommer. En varm kram och mitt hjärta värker ~ detta är baksidan med att jobba med människor. En dag försvinner dom.

Livet ~ detta är livet.

Vi talar om döden ~

”Är du redo?”

”Ja det är jag.”

Jag finns intill ~ jag är närvarande i stunden.

Tystnad ~ samtal ~ vatten ~ torkar ~ hjälper ~ vänder ~ sover ~ vakar ~ minns våra stunder ~ ler och känner värmen.

Jag bara finns ~ för Dig.

Det är en frihet att kunna samtala utan krusiduller om döden och livet ~ sitta i tystnad med ro i kroppen.

Utanför fönstret lever alla sina liv ~ jag undrar om någon tänker på att kanske just i denna sekund tar någon sin sista suck ~ en annan sitt första andetag.

Livet är ~ förunderligt.

Sorg och glädje i en kompott.

Jag är tacksam som fått säga GRATTIS idag ~ jag är TACKSAM som får vara närvarande för någon i livets slutskede.

Ta väl hand om det liv Du lever ~ lev efter Ditt hjärtats kall.

Glöm aldrig bort att just Du är viktig ~ för Dig!

Le mot någon du inte känner ~ säg ett Hej! Var snäll. Ge en kram. Ibland kan en tyst närvaro betyda mer än ord. Våga lyssna.

Kram

Carina