Rörd och berörd till tårar

För ett tag sedan ville jag ta in vad skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad hade att säga. Förra året diagnostiserades han med ALS.

Björns pappa, som förra året fick beskedet att han hade KOL, och tillsammans med familjen valde att åka ner till Schweiz och avsluta livet med dödshjälpresa.

Aldrig har ett podd avsnitt varit så berörande och rörande nära livet. Närvaron, äktheten, sanningen och tacksamheten till livet. Du kan lyssna här om du vill.

Tårarna rullar och livet känns så där extra närvarande. Jag har följt så många människor över på andra sidan, suttit vid deras sida och känt en sådan fridfullhet. Men jag kan inte låta bli att undra; Vem hämtar oss när vi dör? Vad händer när döden möter oss?

Jag känner att jag vill leva länge till, men jag vet också att döden kan komma närsomhelst. Genom mina möten har jag lärt mig att njuta av nuet, inte hänga upp mig på småsaker i livet. Dock har jag efter utmattningen fått en större ödmjukhet till livet och min egen roll till inre hälsa och förnöjsamhet. Jag har större tacksamhet till vad jag har och njuter varje sekund jag får spendera tid med det som betyder i mitt liv. För mig är det viktigt att vara sann mot mig själv, att det jag gör är förenat med min själ och att det känns rätt.

Jag brottas dock med vissa känslor. Jag känner en sorg, en bottenlös sorg över min relation till min syster och mamma relationer som länge varit trasiga och infekterade. Jag känner en sorg över att det blev som det blev, vi når inte fram. Jag vet att vi kommer skiljas en dag för gott och jag hade så önskat att vi kunnat ta vara på den tiden tillsammans i frid med varandra. Men beroende sjukdomen som greppar tag om en människa är förrädisk och som anhörig att stå bredvid är en hjärtesorg. Men jag vet också att allt är som det ska. För mitt i sorgen vet jag att jag gjort mitt allra bästa för att få det att fungera, och någonstans efter vägen tappade jag mig själv.

Jag har lärt mig att jag kan inte förändra andra människor, men jag har också lärt mig att andra människor inte får behandla mig illa. Jag försöker dagligen att lära mig att säga nej. Jag har tagit steget tillbaka, jag lägger inte in mer ved i den pyrande glöden, jag försöker välja att inte reagera. Landa och ta några steg tillbaka och försöka se allt ut ett flygande perspektiv. Jag väljer att ta ansvar över det som är MITT.

För några veckor sedan var det uppmärksamhets veckan, Du är inte ensam, handlar om att se barnen som har det krångligt i sin familj. Barnen som inte kan eller vågar berätta. Det kan handla om missbruk, våld eller psykisk ohälsa.

Jag är barnet som växte upp med både psykisk, fysisk våld samt missbruk. Trots illa behandling slutade jag aldrig älska mina föräldrar – jag slutade älska mig själv. Jag gav mig själv skulden för det som hände. Jag är barnet som vid vuxen ålder har ansvaret att reparera det som inte blev så bra, jag är barnet som får lära om på nytt i vuxen ålder.

Jag är barnet som inte vågade eller kunde berätta.

Jag är barnet som saknade sunda kärleksfulla föräldraanknytningar.

Men jag är också barnet som insåg att kedjan måste brytas.

För att hjälpa någon annan, inte för att lägga skuld på någon. Det som var det har varit ~ nu är det mitt ansvar att hitta mina vägar i livet ~ jobba med att trygga det lilla barnet inom mig som försöker läka och finna ro.

Jag är tacksam för de vänner som finns i min närhet som hjälper till att spegla mig ~ som finns där som bollplank när det känns för övermäktigt i hjärnkontoret.

Jag är tacksam att jag vågar ta ett steg i taget för att känna tillit till mänskligheten igen.

Livet går upp och ner ~ som en färgsprakande het tango ~ trots det så har jag stor varm tillit till livet att allt som sker har en mening.

Med värme

Carina

Jag minns dig extra mycket idag

Jag har suttit vid många människors sida och hållit dom i handen över på andra sidan ~ det har alltid känts rätt och som en gåva att finnas där för dom.

Lika rätt som det kändes när jag fanns vid min pappas sida den sista tiden på jordelivet. Men sorgen över att se min pappa tyna bort går ej att sätta i ord, jag trodde jag skulle vara beredd men ack vad jag bedrog mig.

Det är idag exakt tio år sedan du somnade in, 2 januari 2009.

Pappas rädsla över vad som komma skulle kunde vi inte svara på, lika lite som hur lång tid det skulle ta. Men vi fanns där jag och mina syskon, en hand, ett ömt ord, hjälp med smärtlindring. En känsla av frustration över att se honom ligga där, en plågsam sorg över att mista min pappa.

Min pappa ville fortsätta leva och njuta av sina barnbarn, men ödet hade en annan väg. Min dotter var då 1 år och fyra månader, hon lärde sig säga ”Offa, offa” på avdelningen pappa låg på, glädjen i hans röst när han hörde henne. ”Hörde du Carina, hon säger morfar!” Jag minns så väl din röst den dagen, jag hade kokat blomkålssoppa åt dig för du gillade inte sjukhusmaten. Olivia sprang skrattandes över avdelningen och charmade de sjuka med sin rultiga gång och klingande skratt.

Julen 2017, stolt morfar med Olivia

Men min pappas kropp hade gjort sitt och till slut gav hjärtat upp.

All smärta och sjukdom var nu borta, friden i hans ansikte när allt var över sa att han nu hade fått frid.

Idag saknar jag dig så mycket älskade pappa. Jag saknar inte åren då du drack och jag saknar inte bråken, hoten och det sjuka beteendet.

Jag saknar den pappa som du var när du var fri från alkohol, fri från offerkoftan, fri från smärta.

De sista åren var nog de finaste åren någonsin ~ men jag sörjer att jag inte fick en ”frisk” pappa. Jag sörjer att det blev som det blev.

Du var så fin, så snäll, så rolig och full i tok ~ när du mådde bra. Jag saknar dina snarkningar, jag saknar dina skämt, jag saknar våra kaffestunder i solen. Jag saknar våra utflykter i skogen, på sjön, jag saknar din enkelhet.

Det är den pappa jag saknar!

Din

Carina