Grattis pappa ❤️

M E D 43 036 steg i benen sedan i fredags tar jag HELG från mitt lilla hemtjänstjobb. Med väldigt mycket härlig feedback från mina älskade stammisar, men åxå med en översvämmad tvättstuga som jag så exemplariskt lyckades med (omedvetet). VEM uppfann tvättmaskin och torktumlare i ett?!

Nåja. Även solen har sina fläckar 👌 flåt😇

Bänkar mig i soffan med mina pälsklingar. Tänker på pappa och ger honom en BAMSEKRAM så här på Fars Dag ❤️ som jag önskar han vore här nu ❤️

Vi skogstroll 🧙‍♀️önskar en trevlig kväll till dig ❤️

Kram Carina & djuren

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!

Jag saknar dig så

Din röst jag aldrig mer hör.

Ditt leende jag aldrig mer ser.

Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Jag ler i min själ. När jag minns dagar av skratt. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon.

Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Dina spjuveraktiga upptåg. Ditt barnasinne ständigt levde kvar. Sakta förtvinades i smärtans skuggiga karga landskap. Blandat med alkoholens dövande flöde.

Ett barn du trots allt var även i vuxen ålder då barndomens år präglat ditt varande på jordens vackra yta.

Jag minns ditt leende, din spjuveraktiga blick. Jag minns dina skratt när dina barn hittade på kluriga hyss.

Ditt leende jag aldrig mer ser. Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Men också dina tårar när ensamheten trängde på. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon. Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Jag saknar dig så ❤️

Känslor från torpets lilla vrå ❤️

Carina