Delar av ryggsäcken 🎒

🖤Det går inte att hjälpa någon som inte vill
🖤Man kan inte tvinga på kärlek till någon som inte vill ta emot
🖤Man kan inte misshandla sig till respekt
🖤Man kan inte hota sig till respekt
🖤Man kan inte köpa kärlek
🖤Hårda ord sårar djupt och är väldigt svåra att reparera
🖤Mindre bra alkoholsinne leder enbart till huvudvärk & dåligt samvete
🖤Att jobba med sina egna beteenden och hjärnspöken hjälper till att förstå sig själv och andra bättre
🖤Att leva ensam behöver inte betyda att man är ensam
🖤Ensam i tvåsamhet är värre än ensam i ensamhet
🖤Att inte kunna mötas i kommunikation med ömsesidig respekt leder aldrig framåt
🖤Att rökning är coolt är rena rama bullshit
🖤Att man måste dricka alkohol för att ha kul, är också rena rama bullshit
🖤Alkohol är ett tokigt sätt att döva jobbiga känslor med
🖤Ibland är det bra å inse att det är bättre å hålla mun
🖤Det är svårt att vara still om man alltid är på språng
🖤Skratt förenar människor, likaså salta tårar
🖤Ett leende kan förändra mötet med en annan människa
🖤Det är dumt att ha förutfattade meningar – bättre att fråga personen om man undrar något
🖤Det känns skönare i själen att vara snäll än att vara elak

Vad har Du i din ryggsäck 🎒 ❤️ 🎒

Snowflakes ❄️

Vintern kom till oss. Så vackert. Så vitt. Så underbart härligt. Undrar stilla i mitt inre om svanarna de 20 talet jag såg på skyn häromdagen kände det på sig när de flög västerut. Hade jag mina omedvetna aningar när jag i sista stund fick vinterdäcken på i fredags.

Gårdagens strålande solsken här i vackra Dalaskogen sitter kvar i mina celler. Känslan av ljus och lätthet.

Getternas förvånade min när de kom ut i morse. Hönsen som tittade ut i gluggen och vände inåt lika snabbt. Stellas överförtjusta glädjesprång över de snöbeklädda markerna.

Vedspisen som knastrar från morgonens brasa. Småfåglarna som ivrigt flyger mellan matstationerna. 🪶🐦

Vintern är på ingång 🙏

Önskar dig en skön tisdag 🕯💫🖤

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Höken är på besök

Skriken. Paniken. Gastkramande skrik från hönsen. Jag skymtar scenen från köksfönstret. Höken har satt sina klor i min gråspräckliga lilla söta höna.

Höken tittar sig omkring. Bytet ligger under hans klor. Resterande hönsflock ligger i panik och trycker under hönshuset. Jag sliter åt mig regnjackan för att skyla min nakna kropp. Sliter upp ytterdörren. Skriker allt vad mina lungor orkar. Barfota tar jag den hala trappan i ett flygande steg. FÖRSVINN!!

Höken flyger sin väg. Min kropp skakar av adrenalin. Jag räknar in flocken, kryper i leran med mina bara knän. Försöker fånga in alla höns för att stänga in dem för dagen. Idag gick det bra. Fem år sedan jag hade höken på besök. Då fick två fina hönor offra sina liv.

Paniken. Samma panik känner jag i mitt bröst inför den massvaccinering som sker av våra älskade oskyldiga barn. Det känns som min kropp och min hjärna kommer sprängas vilken minut som helst.

Barn. Oskyldiga. Som klarar smittan bättre än någon annan. Vad håller vi på med?

Vad händer i samhället.

Det finns människor som förnekar förintelsen. Förnekar att den exciterat.

Detta som sker i världen just nu. Det skrämmer mig. Jag vill inte åka in i rädslan. Men jag känner maktlösheten. Sorgen. Frustrationen. Det är de äldre och riskgrupperna som är de sköra.

Vaccin botar inte. Vaccin gör så man blir lindrigare sjuk. Men det är INGEN garanti!

En sjuk höna. Henne har jag ansvar att nacka. När mina djur blir sjuka och åldern gjort sin rätt har jag ett ansvar att göra smärtan så lindrig som möjligt.

Medans människan, tror hon kan leva i all oändlighet. Vi ÄR dödliga! Alla! Frågan är inte OM vi dör, utan NÄR!

Alla som fått lämna jordelivet under denna period av tid, alla rapporter noterar hur många som dött i covid. Men hur många har haft underliggande sjukdomar? Hur många?!

Underliggande sjukdomar gör oss sköra. Jag har astma. Jag blir skörare med tiden. Jag vet det. Därför underhåller jag mig själv med andningsövningar – varje dag.

Min själ är ledsen. Barn. Varför ska barnen få lida?

Att massvaxa barnen är i mina ögon som att låta höken smakfullt roffa åt sig varje köttbit av mina hönor. Slita dem i stycken, låta blodet sakta pulsera ut ur kroppen tills livet är släckt. Hårt. Brutalt. Smärtsamt. Livet är åter släckt.

Vad är det som händer? Vilken värld vill vi lämna efter oss!?

Detta är inte en värld jag vill lämna vidare. Klyftor. Läger. När vaknar vi upp ur den tusenåriga skönhetssömnen?

Jag bara undrar!

Kanske någon oskyldig råkar illa ut?

När obearbetade minnen bubblar upp på ytan, väcks känslor av bottenlös sorg. Ilska. Frustration. Smärta. Sådan smärta. Iallafall har det varit så för mig de gånger livet påmint mig om smärtan och vikten av att bearbeta för att släppa och gå vidare. Att våga vara människa till det yttersta.

Salta tårar som trillar nedför solkysst kind. Knivhuggen i bröstkorgen. Knuten i magen. Tillåtas känna eller stänga av. Vad ska man välja?!

Enkelt att stänga av. Vandra vidare och kanske bli en tryckkokare som plötsligt en dag pyser över. Kanske någon oskyldig råkar illa ut?!

Tillåtas känna eller stänga av. Vad är det bästa måntro?

Jag personligen har de senaste åren valt att känna. Försökt stanna i känslan. Rida med och rensa bort gammalt slagg.

Trots minnen som smärtar, vissa händelser som är ofattbara att förstå. Att ens begripa sig på.

De allra flesta gånger livet påminner mig om vikten av att rensa och att bearbeta, påminns jag ännu en gång om att vissa människor måste handla i sin ovetskap. Oförmågan till att förstå bättre. Då känns det lite bättre. Då känns det som att jag lättare kan släppa taget. Lättare vandra vidare.

Dock först behöver jag gråta, känna smärtan, sörja det som va eller det som fortfarande är. Kanske skrika en skvätt, kanske slå hårt i en kudde, stampa hårt i marken. Det som behövs helt enkelt för att lossa det som skaver. Moder Jord hon finns alltid där och tar emot – villkorslöst.

Vår högre makt har gett oss förmågan att känna. Förmågan att förlåta. Förmågan att älska. Men vem har gett oss förmågan att vara ond?

Det har jag ännu inte kommit på.

Men jag vet att efter en rensning av känslor och smärtande minnen känns livet så mycket lättare. Solen lyser klarare. Färgerna lyser starkare. Allt blir så mycket vackrare.

Det är okej att känna. Det är okej att känna alla känslor. Men det är aldrig okej att skada någon annan. Någon gång i livet kommer konsekvenser av sitt handlande. Det är jag iallafall övertygad om.

Men idag skiner solen. Vinden viner sådär härligt skönt. Fåglarna sjunger. Några vattenpölar bär ett lager is. Frisk och härlig luft. Jag sitter på en stubbe en bit från mitt torp. Här trivs jag som bäst. Med djuren. Naturen. Tystnaden. Låter dagen ha sin gilla gång.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Jag saknar dig så

Din röst jag aldrig mer hör.

Ditt leende jag aldrig mer ser.

Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Jag ler i min själ. När jag minns dagar av skratt. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon.

Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Dina spjuveraktiga upptåg. Ditt barnasinne ständigt levde kvar. Sakta förtvinades i smärtans skuggiga karga landskap. Blandat med alkoholens dövande flöde.

Ett barn du trots allt var även i vuxen ålder då barndomens år präglat ditt varande på jordens vackra yta.

Jag minns ditt leende, din spjuveraktiga blick. Jag minns dina skratt när dina barn hittade på kluriga hyss.

Ditt leende jag aldrig mer ser. Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Men också dina tårar när ensamheten trängde på. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon. Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Jag saknar dig så ❤️

Känslor från torpets lilla vrå ❤️

Carina

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina