Grattis pappa ❤️

M E D 43 036 steg i benen sedan i fredags tar jag HELG från mitt lilla hemtjänstjobb. Med väldigt mycket härlig feedback från mina älskade stammisar, men åxå med en översvämmad tvättstuga som jag så exemplariskt lyckades med (omedvetet). VEM uppfann tvättmaskin och torktumlare i ett?!

Nåja. Även solen har sina fläckar 👌 flåt😇

Bänkar mig i soffan med mina pälsklingar. Tänker på pappa och ger honom en BAMSEKRAM så här på Fars Dag ❤️ som jag önskar han vore här nu ❤️

Vi skogstroll 🧙‍♀️önskar en trevlig kväll till dig ❤️

Kram Carina & djuren

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rörd till tårar

I D A G blev jag rörd till tårar.
Under sommaren har jag jobbat lite extra hos några för mig ”nya” kunder (hemtjänsten).

Vi har kommit fint överens och alltid några glada skratt och några härliga pratstunder utöver mina ”måste göra” uppdrag.

Jag tycker det är så viktigt med att se hela människan och möta hen där denne är i stunden. Jag känner av med känselspröten vad som passar för just denna stund.
Vill jobba effektivt så jag hinner med det där lilla extra samtalet, skämtet, klappen på axeln, eller bara vara ett lyssnande öra.

Så idag var min sista dag på ett av mina besök och jag blev så tagen över att jag blev bjuden på den lyxigaste räksmörgåsen och en kopp kaffe på morgonkvisten som tack för min lilla tid denna sommar.

Det kan man inte säga nej till – det vore som att slå någon på käften.
Efter ett fint samtal, underbart god räksmörgås och ödmjukaste tacksamhet för vilken godhet som finns, seglade jag vidare med ett leende på läpparna och en värme i hjärteroten.

Trots att jobbet som undersköterska i hemtjänsten många gånger är både fysiskt och psykiskt krävande, så väger dessa stunder upp och utmaningen är ständigt att arbeta på mitt eget förhållningssätt att hitta redskap till hur jag hanterar olika situationer.

Hoppas du haft en fin dag, varthän du befinner dig❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Så mycket vackert!

J O B B helgen är till ända. Känslan av trötta ben gör sig påmind. Lite mer är 60 000 steg på tre dagar får mig att inse att ibland är det inte konstigt att jag blir lite trött, ändå får jag känslan av att jag rör mig så ”lite”😅

Regnet smattrade mot plåttaket runt 4.30 snåret i morse. Regnjackan var min följeslagare under hela förmiddagen. Sedan kom värmen, kortärmad uniform tack å tack🙏

Skönt att komma hem. Djuren som väntar, solen som sakta sjunker ner bakom furornas toppar. Grönskan är oslagbar. Njuter av årets första rabarberpaj 😋 HUR gott var inte det‼️

Har du hunnit få rabarber ännu?

Vilken ljuvlig tid vi har just nu💚
Fåglarnas kärleksdans, humlors surrande, fjärilars vackra färgpalett 🦋 Det finns så mycket fint så man nästan tappar hakan😍

Godkväll från torpets lilla plätt ❤️

Göra skillnad

D A G A R blir vad vi gör dem till – det tror jag i alla fall. Var dag har vi en möjlighet att se livet ur olika perspektiv – ett val.
Ibland bjuder livet på händelser som gör att vissa dagar är tuffare & andra dagar glider livet liksom lite mer lättsamt fram.
Dock är det alltid så, att det ständigt finns något att gnälla över om man vill. Likväl som det alltid finns möjligheten att välja att se det som också funkar bra i livet.

Personligen är jag inte rädd för att dyka ner i de tunga ämnen som berör livet. Likväl är jag inte rädd för att bjuda på barnet som lever inom mitt hjärta.
Allt detta kan jag blanda ihop till en fin kompott i mitt yrke. Hur fantastiskt är inte det?

Tänk att få dansa på jobbet 💃 och samtidigt få skratta ihop. Skaka rumpa och känna
L I V E T inom tillsammans med någon som behöver detta i stunden av nu.

Tänk att få mata änder, få frisk luft och i sällskap med en glad pensionär som kanske behöver en dragkrok för att komma ut på promenad. Det är mina dagar på jobbet.

Tänk att få glädja en +90 åring som fyller år med en födelsesång och enkel liten blomma bara för att man vill – bry sig om.

För mig handlar inte mitt jobb om att ”bara gå till jobbet”, för mig handlar det om att göra skillnad. Göra skillnad för en annan människa där hon är i livet i stunden av – NU ❤️

Dagen blir exakt vad man gör den till. Jag kan välja att sucka och inte tycka det finns någon mening. Eller så väljer jag att se möjligheterna i det lilla som finns just intill.
Att få göra skillnad det är vad #hemtjänst är för mig ❤️

En ”sketen” liten undersköterska!

”Praktikertjänst, Capio, Attendo, Ambea, Humana och Team Olivia – Sveriges största privata vård och omsorgsföretag. De sex står tillsammans för cirka 30 procent av den privat drivna vården och omsorgens totala omsättning. Och det går bra för dem! Under 2019 gjorde de en vinst efter skatt på cirka 1,2 miljarder kronor. Det går bra även för deras verkställande direktörer. De tjänar gemensamt under ett år cirka 42 miljoner kronor. Det motsvarar lönen för 125 heltidsarbetande undersköterskor. Faktum är att de 15 personer som har ledande befattningar i omsorgsföretaget Ambea tillsammans har en lön på 48 miljoner kronor. Det motsvarar personalkostnaderna för hela äldreomsorgen i Arjeplog kommun.

Det är alltså företrädarna för ovanstående företag som motsätter sig att yrkesutbildade inom vård och omsorg ska kunna få några hundra kronor extra i månaden. Det argumentet håller inte. Det är tydligt at de har råd. Frågan är väl vad de istället vill göra för pengarna?

Vill du läsa med på kommunals blogg så klicka här.

Kommunal tycker det är självklart att välfärdens resurser ska gå till fler kollegor, bättre villkor och högre löner – inte stora vinster.” Ovanstående text från kommunal.

Jag är ”bara” en sketen liten undersköterska som älskar sitt jobb inom, i dagsläget, hemtjänsten. Jag får äran att förgylla dagarna för människor som kanske för det mesta sitter alldeles ensamma. Jag kan var deras solsken som drar ut dem på promenad.

Kanske ta en tur med bilen för att se lite andra vyer, byta samma gamla vägg mot en ny vy som kan få tankarna att tänka på något annat. Få skratta och prata lite strunt. Känna livet inom.

Men det är inte det enda. Det är ett mångfacetterat yrke. Jag vill minnas jag skrivit om det tidigare.
I min värld så är jag kundens förlängda arm, i min värld är det min uppgift att vara lyhörd på symptom av olika slag. Det kan vara alla möjliga olika sjukdomstillstånd, är jag inte uppmärksam kan det sluta illa.

Många är deprimerade. Många går igenom kriser. Men vad får man för hjälp? Många gånger medicin.
Men vem får personen att prata med?
I min värld som undersköterska är jag örat många tacksamt tar emot.
Jag och många med mig går till våra jobb, vänder och vrider ut och in på oss själva för att få det mesta att funka.

Min mantra är många gånger; ”det löser sig, vi fixar det här tillsammans”. Inget är omöjligt.

Tiderna är knappa. Stirrar man sig blint på klockslagen mellan kunderna i telefonen är man KÖRD i stressens hets.

Glöm förmiddagsfikat eller småraster över lag, för en undersköterska på språng, pressad mellan tider. Det blir några tuggor av en macka i bilen. Toabesök på närmast mack, om tiden tillåter.

Vi jobbar med människor – vi som jobbar – är människor.

Allt handlar i slutändan om…..pengar.

Men jag är inte ”bara” undersköterska i frontlinjen i dagens samhälle.
Jag är mamma, ensamstående som även går med mantrat:”inget är omöjligt, jag klarar det här”.
Men orken tryter. Jag har efter utmattningssjukskrivningen 2017 inte kommit tillbaka på 100%. Idag jobbar jag 75%, men går även ut lite extra för att dryga ut kassan ibland. Jag leder yoga för min själaro.

Jag vänder och vrider på utgifter. Ändrat hela mitt tänk i ”vad är det jag verkligen behöver”.

Jag undrar om de stora jättarna som sitter på sina höga löner, de som inte vill ha en höjning för alla oss vårdpersonal inom den privata sektorn, jag undrar om de vrider och vänder på sin ekonomi?

Men…..vad är väl en liten undersköterska värd egentligen, när vi kommer till krita?

Vad är M I T T värde för det jobb jag utför?

Vad är M I N morot för att vilja lite mer, lite oftare?

Ska vi köra slut på människan innan vi ens har börjat bygg upp henne?

Men vad vet jag. Jag är bara en sketen liten undersköterska som älskar att få göra skillnad för en annan medmänniska på livets stig.

Önskar dig en fin dag❤️

Carina

Hon sitter där ensam i sin fåtölj

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden ser solen sakta försvinna vid horisontens brant.

Fåglarna sjunger. Hon minns svunnen tid. Hör sina glada barns skratt sjunga i kör. Minns tiden av igår. Saknar sin man som dog i fjol.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Hör barnens skratt från en svunnen tid.

Hon minns kärleken som tändes redan i unga år. Hon visste redan då, hennes livs kärlek vid sin sida stod. I nöd och lust, skratt och gråt. Alltid vid varandras sida de stod.

Barnen blev äldre, egna barn de en dag fick. Kvinnan sitter ensam kvar i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Minns kärleken som ung. Saknar sin äkta hälft, hennes liv – hennes lust.

Sin vän. Sin kärlek. Sin partner i vått och torrt.

Kroppen smärtar. Blicken trött. Längtan är stor efter kärleken sin. Sinnet är ungt. Kroppen krokig och skrynklig. Smärtan är tung inte anade hon då att ålderdomen skulle kännas så.

Hon sitter där ensam, i sin fåtölj. Minns dagar om svunnen tid. Ser barnen bli gamla. Glada skratten klingar från barnbarnsbarn.

Kroppen är trött. Vill bara sova. Livet. Hon blickar ut över nejden. Minns dagar av igår.

Saknaden efter barn, barnbarn, barnbarnsbarn är stor. Livet rullar på, alla har fullt med sitt. Hon sitter där ensam i sin fåtölj, blickar ut över nejden minns dagar från en svunnen tid.

En dag fåtöljen står tom. Endast minnet finns kvar, av kvinnan från en svunnen tid hennes tid på jordelivet en dag tog slut.

Barnen funderar som så, hur kom det sig att vi inte tog vara på tiden lite mer då mamman satt där ensam i sin fåtölj, blickade ut över nejden saknade sin älskade. Mindes dagar från ungdomens år.

Att vara snäll, kan betyda så mycket. Ta vara på varandra, precis som vi är. Skita i vingklippning och annat kontroll. Hjälpa varandra växa, skratta, njuta av nu. Det kan betyda så mycket för den som ensam är.

Prata, prata, prata med varandra. Våga möta varandra där vi är – just nu. Utan krav och kontroll.

Våga.

Med ljus & värme

Carina