K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Låt oss kramas

Låt oss kramas om dagen, långt in om natten.

Låt kärleken övervinna. Låt värmen växa. Känna tillitens kraft. Tillåt oss växa, likt blomman i rabatten. Vi ger och vi tar av växtnäringens kraft.

Låt oss skratta och le. Känna värmen omkring. Låt oss växa i pluralis men även i singularis.

Väx, väx, min vackra själ. Likt blomman som strålar med sin praktfulla färg.

Väx, väx min vackra själ. Livet är både ditt och mitt. Var tillåtande och öm. Accepterande och vägledande. Väx, väx min vackra själ, väx väx.

För livet är ditt.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vart är du på väg?!

J A G kan inte undgå att känna allt som händer i världen just nu. Jag kämpar med känslorna som sliter i mitt inre. Människa. Vart är du på väg?!

Moder Jord ge mig kraft att fortsätta. Min dotter. Mina djur. Skrattets kraft. Naturen som ger så oändligt mycket vackert. Människa. Vart är du på väg?!

Ord. Slitningar. Jag vill välja det ljusa. Det vackra. Det omtänksamma och varma.

Blenda, hon är ljuset. Hon är livet. Hon är en av alla vackra juveler som får mig vandra vidare på livets stig.
En dag. Vaknar kanske människan upp. En dag.

Kram

Carina

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag sa aldrig de rätta orden

E N gång i tiden dök det upp en sk ”bonuspappa” i mitt liv. Jag var runt 11 år.
För mig var han aldrig någon ”bonuspappa” eller ”pappa” heller, för jag hade en egen riktig pappa. En egen riktig pappa som jag älskade villkorslöst.

En dag åkte vi ”den nya familjen” på en tur med bilen. I baksätet satt vi tre syskon. Vår ”nya familjefar” erbjöd oss kexchoklad.

Våra ögon tindrade och saliven vätskades av längtan att få hugga in på den goda chokladen.

Vi skulle få KEXCHOKLAD 🍫

Vi skulle få kexchoklad om vi sa: ”Tack, pappa!”

Förvirrad tittade jag på mina syskon. Vi hade ju redan en pappa. Varför skulle jag kalla honom pappa om han inte var min pappa??!?!

Jag förstod ingenting.

Jag blev utan kexchoklad. Jag satt och tittade med ledsen själ hur mina syskon slukade chokladen. Jag fick höra att sa jag bara de ”rätta orden” skulle jag också få min choklad.

Jag sa aldrig de rätta orden.

Jag har aldrig sagt ”de rätta” orden framledes heller i mitt liv. De rätta orden för att passa in i massan. Jag kommer alltid att ifrågasätta, söka svar, följa min intuition.

Jag har stått ensam många gånger. Jag är van. Det har känts förjävligt många gånger, men jag har inte kunnat gå emot min egen sanning. Jag har inte kunnat svika mig själv i vissa ståndpunkter.

Idag har jag fått nog av så mycket. Det är så jag kan bli skrikarg. När bägaren rinner över. Ja då är det nog.

Erbjuds jag en kexchoklad idag för att ”säga de rätta orden”, så kommer det inte att ske.
Jag har fått nog av bullshit.

Önskar dig en skön blåsig hösttorsdag 🍁🧡🍁

Orden dansar om natten – ord

Orden som får själar att brista – ord. Snabba rappa ord om natten.

Själar som spricker, ord som brister.

Själar som gråter, ord som sårar.

Orden dansar om natten – ord.

Ältar det gamla vart gick det fel?

Orden som sårar, själar som gråter.

Ord.

Vart gick det fel?

Tystnadens mörker, smärtar i själen. Tystnad. Tystnad. Tystnad.

Förändringens vindar blåser i motvind. Tystnadens ordflöde regnar om natten.

Följ med strömmen. Följ den inbitna normen. Ord som sårar, själar som gråter.

Förändringens vindar blåser i motvind.

Tystnaden ekar. Tigandets straff.

Vik dig följ med strömmen. Allt kan synas bli bra.

Själar gråter. Vingar klippes av. Följ den inbitna normen.

Tystnadens eko, sargar själen sönder. Priset blir högt om inbitna sjuka normer får härja fritt. Frigörelsens vindpust, från sargade själars mörka krafter. Slit dig loss. Din tid är nu. Finn din kraft. Äg din själ. Låt tystnaden regna bort. Låt bristande ord få flyga förbi.

Finn din kraft.

Äg ditt liv.

Ditt liv är nu.

Ditt liv.

Ditt liv.

Ditt liv.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vad vill jag fastna i – idag?

I D A G har jag liksom tre alternativ känns det som. Antingen fastnar jag i min begynnande migrän som jag försöker mota på dörren. (Ofta när det varit mycket på jobbet slår migränen till.) Lite typiskt på ledig dag.

Alternativ två är att jag fastnar i att kyl/frys är sjuk – frysen håller inte kylan. Så med tips från ”doktorn” ska den vara avstängd 24 timmar för att sedan testa om den håller kylan. Vilket innebär ingen kyl/frys på tre dygn. Här får jag improvisera helt enkelt.

Sjuk kyl/frys 🙈

Alternativ tre är att jag suger i mig vädrets energier och försöker se möjligheter i alla tre alternativen och gör något kreativt av hela summan denna lediga dag. Samtidigt plingar telefonen om att jobba extra i morgon – kan vara ett tecken på att extra pengarna rullar in för ett kommande kyl/frys byte.

Mitt lilla paradis 🧡

Men nog är det konstigt att dagens kyl/frys inte håller mer än 10 år….enligt ”doktorns” uppmärksamhet under åren.
Miljötänk på det? 🤷🏻‍♀️

Så idag bestämmer jag mig för att ta det lite lugnt i tempot så migränen inte får fäste. Jag väljer att se en möjlighet att få städa ur kyl/frys – det var ju trots allt ett tag sedan. Sen att få vara ledig en solig dag som denna gör det lite lättare, lite gladare, lite mer njutbart helt enkelt.

Så piggar jag upp mig själv med en drink full med nyttigheter. Grönkål, citron & ingefära. 🙏

Skörd av grönkål från egen odling 🙏 citron & ingefära körs i grönsakspress 😋

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rädsla eller njutning?

V Ä L K O M M E N mörker 🙏

Ikväll välkomnar jag mörkret på torpet ❤️

Jag får ibland frågan om jag är mörkrädd. Både ja och nej.
När jag flyttade ut hit till mitt lilla torp så var jag livrädd när mörkret föll.

Minns en gång när en råbock stod och skällde i skogsdungen. Hjärtat stannade och jag sprang in och låste dörren. Då. Tio år sedan.

Jag insåg rätt snabbt att jag skulle bli tvungen att jobba på vissa rädslor om jag skulle klara av att bo här ute. Ensamstående mamma. Med lite smådjur på gården. Jag kunde inte låsa mig inne hela den mörka årstiden.
Det var bara å kavla upp ärmarna och ge sig ut i mörkret och utmana rädslan.

I början sjöng jag. Pratade högt. Snacka om att alla rovdjur måste ha lagt benen på ryggen och flytt i ren chock 😁en dag i taget.

Idag. Njuter jag av mörkret. Här på torpet. Här är jag hemma. Här är jag trygg. Jag och djuren i samklang. Iallafall känns det som så.

Jag vet idag att rädslor av alla slag är till för att mötas och utmanas. Ibland tar det tid – men, vem har bråttom?

Jag tror att det är viktigt för den inre utvecklingen att våga utmana sig själv så man växer som människa. Läskigt. Ja. Men tänk om livet aldrig vore läskigt…så jäkla trist det skulle bli.

Har du lyckats vinna över din rädsla någon gång? Vill du får du gärna dela med dig ❤️

Minns Du?

Minns du dagen. Dagen för exakt 20 år sedan. Flygplanen som kallblodigt flög in i Word Trade Center i New York.

Jag minns det som igår. På den tiden arbetade jag som flygvärdinna och var på en flygning med övernattning i norra Sverige. Jag älskade mitt jobb. Jag älskade mina övernattningar på olika orter. Det var ett omväxlade och stimulerande yrke.

Den morgonen 11 september 2001. Förändrades allt. Rädslan kom på besök. Tårarna rullade ner för min kind när vi i besättningen stirrade på tv-nyheterna som matades fram. Vad var det som hände?!

Lamslagen. Alla människors öde. Förtvivlan. Skräck. Sorg. Människors skrik.

Då. Samma dag skulle vi flyga hem till Stockholm igen. Kroppen frös. Jag ville inte. Tänk om?!

Vi tog oss hem. Jag var rädd.

Hela flygbranschen strukturerades om säkerhetsmässigt. Kock-pit dörren låstes. Inga fler spontanbesök av nyfikna barnaögon inne hos piloterna.

Jag minns min hjärna ständigt var på jakt efter tillhyggen i kabinen jag kunde använda mig av om något skulle hända. Jag hade stenkoll på varje detalj. Varje människas närvaro. Varje cell arbetade.

Jag arbetade alltid ensam i kabinen. Många gånger kändes det extra utsatt ifall något skulle hända. Vi pratade mycket. Planerade för hur vi skulle göra om något skulle ske. Ständigt på spänn.

Oförståelse. Vem gör något så ont.

Idag väcktes känslorna och minnena från då till liv. Jag förstår fortfarande inte.

Jag tänder ett ljus. Plockar in en fin liten bukett från trädgården. Minns. Sänder kärlek till alla som drabbats.

Låt kärleken övervinna. Men hur övervinner man en sådan grym handling mot mänskligheten?!

Låt oss aldrig glömma. Låt oss aldrig glömma de oskyldiga offren som fick sätta sina liv till. Låt oss aldrig glömma alla de människor vars identitet aldrig återfunnits. Låt oss aldrig glömma. Låt oss låta ljuset ta överhand.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina