När orken tryter

D E T finns dagar då orken tryter. Dagar då jag önskar jag hade en soulmate under samma torptak som kärleksfullt hjälpte mig. Som kramade om mig och viskade varmt ”det blir bättre, jag finns här för dig”.
Som delade mitt intresse för djur & natur, som fann tjusningen i det vackra moder jord har skapat åt oss alla.

Dessa dagar får jag anstränga mig för att inte rasa och som tur är kommer de dagarna inte allt för tätt inpå. Men en fuktig höst, och några knippor hö som sakta börjat få mögel det får min själ att bli matt.

Hämtar hö som jag förvarar i en grannes lada.

Med djur kan jag inte bara stänga dörren och dra täcket över huvudet, hur gärna jag än vill. Då är det bara å bita ihop. Försöka hitta den där kämparglöden och gå. För månen lyser vacker på himlavalvet. Luften är frisk.

Jag får påminna mig själv att i morgon är en ny dag, känslan kanske inte alltför lika jobbig – solen kanske lyser varmare och klarare. Vad vet jag ❤️ jag vet ändå att varje dag är en gåva och varje dag är ett ypperligt tillfälle för ett nytt andetag.

Kram från torpets lilla vrå 🖤

Carina

Snowflakes ❄️

Vintern kom till oss. Så vackert. Så vitt. Så underbart härligt. Undrar stilla i mitt inre om svanarna de 20 talet jag såg på skyn häromdagen kände det på sig när de flög västerut. Hade jag mina omedvetna aningar när jag i sista stund fick vinterdäcken på i fredags.

Gårdagens strålande solsken här i vackra Dalaskogen sitter kvar i mina celler. Känslan av ljus och lätthet.

Getternas förvånade min när de kom ut i morse. Hönsen som tittade ut i gluggen och vände inåt lika snabbt. Stellas överförtjusta glädjesprång över de snöbeklädda markerna.

Vedspisen som knastrar från morgonens brasa. Småfåglarna som ivrigt flyger mellan matstationerna. 🪶🐦

Vintern är på ingång 🙏

Önskar dig en skön tisdag 🕯💫🖤

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vart är du på väg?!

J A G kan inte undgå att känna allt som händer i världen just nu. Jag kämpar med känslorna som sliter i mitt inre. Människa. Vart är du på väg?!

Moder Jord ge mig kraft att fortsätta. Min dotter. Mina djur. Skrattets kraft. Naturen som ger så oändligt mycket vackert. Människa. Vart är du på väg?!

Ord. Slitningar. Jag vill välja det ljusa. Det vackra. Det omtänksamma och varma.

Blenda, hon är ljuset. Hon är livet. Hon är en av alla vackra juveler som får mig vandra vidare på livets stig.
En dag. Vaknar kanske människan upp. En dag.

Kram

Carina

Ibland vill jag stanna tiden

E N doft av sommar flyttar in på torpet en regnig höstkväll. 🌸Rosenskäran blommar för fullt bland odlingarna. Jag vill njuta, länge. Samtidigt njuter jag av mörkret som faller tidigare och tidigare för varje kväll. Levande ljus. Brasan är tänd.

En smak av sommar. Matjessillen med ljuvligt goda färskpärur och nyklippt gräslök. Ibland vill jag stanna tiden. Nu är ibland. Bara stanna, låta livet gå i snigelfart. Njuta av färgerna som fortfarande blommar bland rabatterna. Suga in dofterna. Bara känna in livet….sakta. Snigelfart.

Varför rusa på?

Varför stressa fram?

Vad är det man ska hinna?

Bråttom. Andan i halsen livet. På bekostnad av vad?

Jag frågar mig allt oftare, ”är det värt det?”
Jag vill lulla fram i min takt. Känna njutningen av det som kallas livet. Suga i mig av det som får mig må bra. Försöka hantera & bearbeta, sörja det som gjort ont i livet.
Å för guds skull aldrig glömma bort att S K R A T T A ‼️❕‼️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Där sitter hon

D Ä R sitter hon och spanar i djupet av skogens kant. Torpets vackra lilla Tussan 💜 Självständig och vacker, kärleksfull och öm. Reserverad mot främlingar, går hon sin egen lilla väg.
Söker närhet & kärlek på egna premisser. Inget påtvingat sker med framgång, klok liten tjej.

Hon fick ett liv på skogen, tillsammans med sin broder. Hann undan plågsamma döden som vanlig var på bondgårdar förr (nu?). Hennes trygghet är på torpet, stigen väljer hon själv. Min famn är öppen när hon känner sig behöva. Hon är vår vackra lilla tjej. 💜

Carina

Vad vill jag fastna i – idag?

I D A G har jag liksom tre alternativ känns det som. Antingen fastnar jag i min begynnande migrän som jag försöker mota på dörren. (Ofta när det varit mycket på jobbet slår migränen till.) Lite typiskt på ledig dag.

Alternativ två är att jag fastnar i att kyl/frys är sjuk – frysen håller inte kylan. Så med tips från ”doktorn” ska den vara avstängd 24 timmar för att sedan testa om den håller kylan. Vilket innebär ingen kyl/frys på tre dygn. Här får jag improvisera helt enkelt.

Sjuk kyl/frys 🙈

Alternativ tre är att jag suger i mig vädrets energier och försöker se möjligheter i alla tre alternativen och gör något kreativt av hela summan denna lediga dag. Samtidigt plingar telefonen om att jobba extra i morgon – kan vara ett tecken på att extra pengarna rullar in för ett kommande kyl/frys byte.

Mitt lilla paradis 🧡

Men nog är det konstigt att dagens kyl/frys inte håller mer än 10 år….enligt ”doktorns” uppmärksamhet under åren.
Miljötänk på det? 🤷🏻‍♀️

Så idag bestämmer jag mig för att ta det lite lugnt i tempot så migränen inte får fäste. Jag väljer att se en möjlighet att få städa ur kyl/frys – det var ju trots allt ett tag sedan. Sen att få vara ledig en solig dag som denna gör det lite lättare, lite gladare, lite mer njutbart helt enkelt.

Så piggar jag upp mig själv med en drink full med nyttigheter. Grönkål, citron & ingefära. 🙏

Skörd av grönkål från egen odling 🙏 citron & ingefära körs i grönsakspress 😋

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rädsla eller njutning?

V Ä L K O M M E N mörker 🙏

Ikväll välkomnar jag mörkret på torpet ❤️

Jag får ibland frågan om jag är mörkrädd. Både ja och nej.
När jag flyttade ut hit till mitt lilla torp så var jag livrädd när mörkret föll.

Minns en gång när en råbock stod och skällde i skogsdungen. Hjärtat stannade och jag sprang in och låste dörren. Då. Tio år sedan.

Jag insåg rätt snabbt att jag skulle bli tvungen att jobba på vissa rädslor om jag skulle klara av att bo här ute. Ensamstående mamma. Med lite smådjur på gården. Jag kunde inte låsa mig inne hela den mörka årstiden.
Det var bara å kavla upp ärmarna och ge sig ut i mörkret och utmana rädslan.

I början sjöng jag. Pratade högt. Snacka om att alla rovdjur måste ha lagt benen på ryggen och flytt i ren chock 😁en dag i taget.

Idag. Njuter jag av mörkret. Här på torpet. Här är jag hemma. Här är jag trygg. Jag och djuren i samklang. Iallafall känns det som så.

Jag vet idag att rädslor av alla slag är till för att mötas och utmanas. Ibland tar det tid – men, vem har bråttom?

Jag tror att det är viktigt för den inre utvecklingen att våga utmana sig själv så man växer som människa. Läskigt. Ja. Men tänk om livet aldrig vore läskigt…så jäkla trist det skulle bli.

Har du lyckats vinna över din rädsla någon gång? Vill du får du gärna dela med dig ❤️