L Y S S N A ❤️

Jag läste en text en dag som fick mig börja reflektera. Reflektera över hur jag själv lyssnar. Reflektera över hur jag gör när jag möter en annan människa. Det startade något inom mig. Läs gärna ❤️

”När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd.

Har du inte gjort vad jag bett dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar förklara varför jag inte ska känna som jag gör, trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du tycker att du måste göra något för att reda ut mina problem, sviker du mig, hur underligt det än kan låta.

Kanske är det därför som böner hjälper en del människor.

För Gud är stum och han ger inga goda råd eller försöker ”greja” saker och ting.

Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv.

Så lyssna bara på mig är du snäll och om du vill prata kan du väl vänta på din tur en liten stund, så lovar jag att lyssna på dig.”

Text: Anonym

Delar vidare från boken: att växa genom möten

Av: Kay Pollak

Kopiera gärna texten ❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Går det att prata om det som smärtar?

Dagar utan distraktion från sociala medier får mig att stanna upp på ett helt annat sätt i livet.

Utan intryck från sociala flödet, utan enbart gå på min egna stig och känna in stunden. Vad händer i mig. Vad känns bra. Vad känns mindre bra. Bara känna utan att lägga någon värdering i det hela.

Det får mig att fundera. Analysera.

Jag har haft någon dag nu när smärtan över rollen som tonårsmamma – ensamstående sådan har varit mer påtaglig än det brukar vara. Hur ont det gjort att inte ha lyckats skapat en hel familj långsiktigt.

Det har gjort att mina tankar flugit tillbaka i tiden. Då jag själv blev varannan helg barn. Till att under en lång period inte alls umgås med en av mina föräldrar. Det gick inte – vi kunde inte hitta vägen till att varken prata eller umgås. Skrik, bråk, elaka ord. Ord som inte passar i någon relation alls, framförallt inte med barn.

Jag förstår idag att vuxna människor som inte har fått redskap till kommunikation har svårt att kunna kommunicera på ett sunt sätt. Jag vet idag att rädslor styr mycket när det kommer till våra ibland tokiga sätt att kommunicera. Tystnad är också en typ av kommunikation. Jag brukar kalla den ”utfrysnings kommunikationen”. Förödande för alla inblandade.

Viljan till att lära sig sund kommunikation måste finnas där annars går det inte.

Jag minns så väl de gånger i livet jag mött människor där det totalt skurit sig i kommunikationen, jag har känt mig helt värdelös och oförstådd. Det har känts som vi var från helt olika planeter. Helt dränerad på energi. Bara genom att inte kunna mötas i kommunikationens värld.

Medan andra möten som varit helt tvärtom. Jag har blivit bemött med respekt, blivit lyssnad på, jag har lyssnat, det har känts som ett riktigt halleluja moment. Helt påfylld av underbar energi. Bara genom att mötas i kommunikationens värld. Utan gränser.

Det är märkligt.

Jag har verkligen inte varit bra på att kommunicera i mina relationer eller i familjen jag växte upp med. Jag visst inte hur jag skulle kommunicera. Många gånger blev det ”fel” när jag skulle försöka förklara en känsla jag hade, för den känslan var inte okej för motparten.

Idag vet jag bättre. Känslor är okej. Känslor är tillåtet att kännas och pratas om. Men jag vet också att man kan inte känna eller prata känslor med alla människor för många är inte där. Många lever ”avstängda”. Vad jag menar med det är att de inte har kontakt med sina känslor. Förskjuter mycket av det som händer i livet på andra. En så kallad projicering.

Jag är inte annorlunda, länge lade jag över skulden på andra som ett försvar för att slippa ta eget ansvar. För jag visste inte bättre då.

Allteftersom tiden gick, livserfarenheter lades på meritlistan. Uppvaknande av olika slag likaså så har jag medvetet börjat träna på att utmana mina rädslor.

Vilket innefattar att känna känslor, prata känslor, ta hand om mina egna sorger. Växa genom mötet med andra människor. Läsa på om olika sätt att kommunicera på. Framförallt, ut och träna i verkliga livet.

En av sakerna jag lärt mig av livet, det är att människor som inte vill lyssna, där är det ingen idé att lägga sin energi. Enkelt. För det går aldrig att bli hörd eller förstådd av en människa som varken vill eller har förmågan att lyssna eller viljan till att förstå.

Jösses, så många jag har predikat för i mina dagar. Att vara dotter i en aktiv missbrukarfamilj det kan sluta med att man tror man ska kunna förändra väldigt många människor.

Vilken befrielse när jag insåg att det inte var mitt ansvar. Varje människa har sitt egna ansvar, fast det smärtade när den insikten trillade ner. För det innebar att den personen som jag älskade kunde lika gärna supa ihjäl sig om hen valde det.

Men går det att prata om det som smärtar?

Ja, med visst urval av människor. Men tyvärr inte alla människor. Vissa vill endast lägga locket på och aldrig mer öppna locket.

Vissa tar ut det som smärtar på andra individer. Slår eller säger elakheter till sina närmaste och projicerar över sin smärta på andra.

Så kan man väl inte göra, eller hur?

Nej, egentligen inte. Det är väldigt egoistiskt. Men jag tror inte personen själv är medveten om sin egen roll. Personen vet inte hur den ska göra. Av egen erfarenhet så är det gränssättning som gäller. Att markera vad som inte är okej. Lyssnar personen inte, då kanske man får fundera över hur viktig relationen verkligen är, om den ska vara kvar och hur mycket tid man vill lägga på en sådan relation.

Vi lever ett liv – vad vi vet. Varför ödsla tiden på osunda relationer. Hur mycket är man beredd att betala med sitt eget liv som insats när dagarna på jorden blir färre och färre.

Går det att prata om det som smärtar. Hjälpa varandra växa, genom möten med varandra.

Går det?

Kram från torpets lilla plätt

Carina

Vem finns där för henne?

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Man hinner ej se den ångest som finns.

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Ger ett sken av perfektion som troligen ej finns.

Lyckliga ansikten som seglar förbi. Människan kan tro livet så lyckligt mest hela tiden är.

Bakom fasaden rämnar charaden. Livet kan aldrig enbart lyckligt och perfekt förbli.

Man pratar om framgång, må bra och annat jocks. Men bakom fasaden rämnar charaden, det finns känslor av otillräcklighet.

Aj aj kapten, vi står givakt‼️

Vi anpassar sönder oss i en värld av falsk perfektion.

Den sönderstressade människan försöker bita ihop, om så bara för en liten stund till. Vänder och vrider på hela sitt inre, allt för att behaga, vara andra till lags. Duga till.

Den ensamma människan som lider av stress. Ensamhetens stress av utanförskap. Vänder och vrider på hela sitt inre, hur kan det komma sig att hon aldrig passar in.

Man pratar om siffror, allt är statistik. Människor är, när allt kommer omkring en siffra i mängden.

Ramlar du i rännstenen, stressad och sönderkörd. Vem tackar dig då för allt du ville uppnå. Allt för att vara någon annan till lags. Duga till.

Vem tackar dig då?

Jobbet vill mest du arbetsför ska vara. Dra in pengar för allas överlevnad. Dagen du rasar kostar du mest pengar. Staten sägs värna om de slutkörda.

En parodi det är vad det är. Parodi på människans bekostnad. Du jobbar och står i, ställer upp, vrider och vänder på hela ditt väsen.

Slutkörd och sliten, står du givakt till familj och vänner som även de vill ha en bit av kakan av den omtänksamma människan.

Trött och slut, vet hon ej vad som hände när tårarna sköljer hennes kudde om natten. Smärtan och tröttheten finns där 24/7, hon vill så gärna finnas för alla. Plötsligt en dag rämnar marken. Hon inte ett steg till orkar ta.

Vem finns där då för henne? Den arma slutkörda människan. Vem finns där då för henne?

Livet ❤️

Kram från skogen

Bryt dig loss

Bryt dig loss låt vingarna visa dig vägen.

Bryt dig loss från lögner och falska begär.

Flyg fri, låt vingarna visa dig vägen. Släpp rädslan som håller dig tillbaks.

Bryt dig loss från andras krav & förväntningar. Ditt liv är ditt och Du väljer din väg.

Flyg högt, fri som en fågel. Nattsvart som korpen om natten. Vit som måsen om dagen.

Släpp skammen och förfalskad skuld. Släng tillbaka den där den hör hemma. Fri, fri, fri.

Vem är hen, som tror sig kunna kontrollera andra människor med våld och hot?

Vem är hen?

Liten och rädd. Utöva makt och kontroll. Ta tag i ditt liv – låt andra flyga fria.

Släpp skammen och skulden. Du är inte fel. Släpp skammen och skulden bryt dig loss. Flyg högt dit vingarna dina bär.

Bryt dig loss från lögner och falska begär.

Känn friheten i själen. Lättheten i sinnet. Bryt dig loss.

Livet är nu. Livet är för kort, alldeles för kort för att inte våga drömma. Våga utmana en rädsla. Våga tro på sig själv. Våga flyga.

F R I

F R I

F R I

F R I som fågeln högt upp i skyn.

Ta hand om dina rädslor – våga utmana din stig. Livet är nu.

Bryt dig loss. Känn lättheten i kroppen. Känn friheten i sinnet. Bryt dig loss.

Kärlek från skogen 💛

Carina

B E R O E N D E

T V Å månader utan godis och chips. Två månader av ständig närvaro. Två månader av förbannat pannben. En dag i taget. En minut i taget. En hel del undvikande av vissa situationer har det blivit.

S O C K E R B E R O E N D E är som vilket annat beroende skitsvårt att ta sig ur om man verkligen fastnat i kletet.
Frustrationen när man kliver in i en butik och vid kassan ansamlas ett helt rum med
G O D I S – suget triggar igång, det vattnas i munnen.

Det skulle vara gott, bara en liten godisbit. Kanske en chokladbit. Bara en liten bit, det är ju inte så mycket. Greppar en chokladbit, gud vad det vattnas i munnen.

Hjärnspökena gör mig tokig. Vad håller jag på med, slänger ifrån mig chokladbiten. Jag stirrar febrilt i golvet, ber min hjärna hålla **** fokus på att betala det jag är för att handla åt en kund. F O K U S!

Jobbhelgerna är utmanande, på borden står stora skålar med G O D I S. Jag undviker de rummen, sätter blicken på något annat grabbar en frukt och drar ut på fältet.

Alltid ett fokus.

Men vem tänker på att godis kan vara så farligt?

Det finns mycket som är farligt i världen och man kan inte akta sig för allt.
Men jag känner personligen att godis är inte bra för min kropp. Jag blir trött och degig. Hjärtat rusar av allt socker. Jag mår helt enkelt inte bra av det.

Men tusan så gott det är!!

Alla dessa samtal med mig själv. Förut när jag hade godis hemma kunde jag säga ”jag ska bara ta en bit nu”, en bit blev hela påsen varpå jag fick dåligt samvete och slog på mig själv.

Hur många säger inte ”jag ska bara ta ett glas”, ett glas blir en hel flaska.

Jag vet att jag under åren agerat ut i just alkohol, godis, träning, shopping just för att
D Ö V A smärtsamma känslor, känslor av övergivenhet och ensamhet.
Människor pratade om att ”Allt du söker finns inom dig!” Vilket bullshit, ansåg jag då!

Idag många år senare, vet jag att dessa ord var sanning – men jag personligen var inte där i just min resa. Jag var inte färdig med det jag höll på med där och då, jag var tvungen att rasa lite mer, slå lite mer på mig själv osv innan jag kom till insikt.

Idag tar jag en dag i taget.

Stressa mindre

F Ö R fyra år sedan var jag mitt i ett ras. Ett ras av min själ, min kropp, hela mitt J A G var
K A O S. De kunniga kallade det för

S T R E S S

även kallat


U T M A T T N I NG.

Jag hade svårt att få det sjunka in. Jag hade svårt att stanna upp i – tystnaden. Livet skulle liksom ske – snabbt. Ständigt vara i rörelse. Ständigt vara på jakt. Känslor var – jobbiga!
Jag levde G R Ä N S L Ö S T. Den som fick betala, det var jag. Jag skulle prestera, vara duktig, hjälpa andra utan att ens ha en tanke på att se mig själv.
Inte var väl jag så viktig att jag skulle lägga tid på mig själv.

Att göra en förändring i livet är inte lätt. Att ständigt tänka på andras bästa det är lätt, svårigheten är när man en dag förstår att man behöver tänka på sig själv som viktig likaså. Det blir liksom ett motstånd, man känner sig som en svikare, nästan som en egoist.

Jag har slutat säga att ”i morgon ska jag börja mitt nya liv, äta bättre, träna mer”. Det gör ont att slå på sig själv när man misslyckas.
Istället lever jag en dag i taget. Försöker göra snälla saker mot mig själv. Omfamna mig själv, även de dagar jag minst känner för det.
Det gör ont att leva, växa och utvecklas. Men inget blir bättre för att man slår på sig själv.

Det tog mig lång tid att ”bara” sitta i stillhet med benen i kors, andas djupa långa andetag. Men när jag förstod hur viktigt det var för mitt eget välmående – min kropp, mitt sinne – blev viljan större att ta en minut i taget.

För fyra år sedan visste jag inte hur skadligt
S T R E S S är för kroppen om man inte får återhämtning. Jag kan välja att slå på mig själv hur jag levt och behandlat mig själv, eller så kan jag ta en dag i taget blicka framåt och göra något åt det. För fyra år sedan var ekonomin i botten och själen söndertrasad. Men jag ville ha en förändring.

Mitt liv – mitt val. Ingen som kunde tvinga mig till det ena eller andra utom mig själv.

För fyra år sedan hade jag inga redskap. Det har jag idag. Dessa redskap vill jag dela med Dig som känner att Du behöver där Du befinner dig i livet idag.
Därför har jag skapat en sluten grupp som heter Stressa mindre med Carina, där jag en gång i månaden kommer lägga ut en övning som Du kan ta till när livet behöver den.

Tanken är också att varannan vecka köra ett kortare avslappningspass. Jag tänker att allt får växa fram med tiden.
Det jag känner är att jag vill ge tillbaka det jag fått genom dessa år.
Jag vet så väl av egen erfarenhet hur jobbigt och sårbar man är under sin personliga resa. Insikter kommer när det är meningen. Livet är en resa ❤️

Så vill du är du varmt välkommen att gå med❤️Det är gratis såklart, men vill man bidra när det sänds längre pass så får man bidra med det man själv känner sig kan/vill lägga för stunden. En energibalans helt enkelt.
Mer info kommer upp i gruppen, och har du funderingar så tveka inte att höra av dig. ❤️

Allt gott till dig❤️🌻❤️

Länk till gruppen 👇

Stressa mindre med Carina

Vakna upp

Godmorgon Sunshine ❤️

Uret visar 05.00 och texten rullar i mitt huvud, dags att kliva upp. Sätta orden i pränt.

U T M A T T N I N G kan det vara ett sätt för kroppen att tala om för oss att det är dags att V A K N A U P P?

Vakna upp från vad?

Hur kan det komma sig att kroppen plötsligt, eller vänta. Har kroppen signalerat under en längre tid utan att man märkt av det?

När jag tänker tillbaka på min egen situation så har jag sedan tonåren haft stora problem med magen. Fruktansvärda smärtsamma plågor.

Men sådant pratade man inte om. Allra minst relaterade man problemen till inre stress. För inre stress var heller inget man pratade om. Man gick till läkaren fick ett pulver, och hoppades på att det skulle gå över.

Huvudvärken som ständigt var närvarande, under så många år.

Bettskenan som blev mina tänders bästa vän , man frågade sig inte hur det kom sig att jag ständigt bet i hop. Hade käkar som knakade och gnisslade som värsta tåginbromsningen om nätterna. Det räcker med att googla idag så förstår man att inre stress sätter sig även i käkarna.

Det är tur ändå att man så lätt kan ta reda på information i dagens samhälle, då förstår man kanske lite bättre vad inre stress gör med vår hälsa.

Men trots det, att vi vet vad inre stress gör med våra kroppar, är det tillräckligt för att vakna upp och göra en förändring?

Jag minns att det tog mig ett bra tag innan jag förstod. Förstod mig på mina egna beteenden. Jag sökte till en början väldigt mycket utanför mig själv. Omständigheter som gjorde att jag kände som jag kände. Jag såg liksom inte min egen roll.

Sen kom frågorna, när jag började skala av livets alla nyanser.

Kan det verkligen vara möjligt att leva ett liv och inte veta vem man är?

Hur är det möjligt att människan anpassar sönder sig, bara för att just passa in, vara någon annan till lags?

Hur många gånger har jag inte skyllt över mina problem på någon annan, bara för att slippa ta ansvar. Men livet är just det, en möjlighet till att ta ansvar.

Som ung och vidare in i vuxenlivet fick jag ofta höra att det var ”mitt fel” när saker och ting hände. När jag sedan började ”vakna upp” insåg jag att det där med ”mitt fel” var bara ett hittipå från den andra sidan som inte ville ta sitt ansvar för sitt egna liv utan projicerade över det på andra människor. Väldigt smart för att själv slippa ta ansvar. Naturligtvis så lärde även jag mig denna unika kunskap.

Väldigt förödande för motparten, men framförallt för en själv om det ständigt upprepas som ett mantra, till slut börjar man tro på sagorna som utspelas. Till slut är det fel på allt och alla. Förödande att ständigt höra utsagor om att ”vara fel”.

Att leva i förnekelse kombinerat med gränslöshet är ingen bra kombination om man frågar mig.

Det gör att man ständigt kör ner i diket och skadar sig, tills den dagen man skadas så tillräckligt att man frågar sig själv vad man håller på med.

Att leva med beroendesjukdomen tätt klistrad som ett frimärke på kroppen har satt sina spår känner jag. Alkoholism är en sjukdom, men tyvärr är det många som anser att det inte är en sjukdom utan det är ”väl bara å sluta dricka”.

Många gånger så erkänner inte personen själv att den är sjuk, utan det är omgivningen som ser och lever sida vid sida med sjukdomen utan att kunna göra något åt den. Man kämpar i år för att få personen till sjukdomsinsikt, men man kämpar förgäves. Det man gör är att köra slut på sig själv.

Kanske börjar man själv dricka för att döva smärtan. Men det är inget man talar om.

En smärtsam insikt jag fick någonstans på livets väg, om det ska ske en förändring behöver insikten om förändring komma inifrån personen själv.

En annan smärtsam insikt var att S L Ä P P A T A G E T. Hur släpper man taget om någon man älskar?

Hur tar man hand om sorgen, förtvivlan, maktlösheten över att leva med människor som har en beroendesjukdom?

Min erfarenhet har varit att man tittar på symptomen och behandlar dem, men man går inte till roten av ursprungsorsaken.

Vilket leder till att man behandlar en trasig mage, utan att riktigt bli fri från besvär. Man får värktabletter för ett värkande huvud. Man erbjuds stämningshöjare för sin nedstämdhet. Men aldrig man erbjuds att känna sig igenom känslor av smärta och sorg. Hur kommer det sig?

Det är mer legitimt att tala om cancer och andra sjukdomstillstånd än att tala om beroendesjukdomen alkoholism.

Kan det vara okunskap eller rädsla, eller rentav bägge delarna?

Har alkoholen en alldeles för stor betydelse i dagens samhälle att det blir som att trampa på en öm tå genom att tala om den. Är det fler än vi egentligen vet som är drabbade, men vi väljer att inte tala om det?

Känsligt ämne? Skamfyllda kroppar?

Att skala en lök får tårar att rinna. Vissa gånger rinner tårarna mer, andra gånger mindre. Livet är som att skala en lök.

Upplevelser vi alla går igenom, smärtar själen. Lär vi oss tidigt att bita ihop och stoppa undan händelser utan att tillåta oss prata om dem, känna dem i känslan. Så tror jag av egen erfarenhet att dessa händelser kommer tillbaka senare i livet som blockeringar med en kropp som skriker på uppmärksamhet. En själ som behöver vädras. En förändring. Ett uppvaknande.

Kan det vara utmattningen?

Vågar man då ta steget ut i det okända, våga ställa sig frågan vad som är bäst för en själv i livet just nu?

Se över sitt liv helt enkelt, se över sina egna beteenden, sitt varande.

Eller är det lättare att projicera ut någon annanstans?

Vad vet jag. Jag är endast en lärjunge av livets ibland hårda skola. Ibland känns det som att detta liv är alldeles för ytligt för min egen smak. Alldeles för många quickfix ❤️

Dock vet jag att förändringar är svåra och jobbiga, kräver ständig närvaro. Ständig uppmärksamhet. Ständig fokus. En dag i taget ❤️

Tack för din närvaro i detta nu. Önskar dig en fin torsdag❤️

Kram från skogen

Livet händer oss alla

L I V E T fortsätter hända oss när någon nära dör ifrån oss. Så gjorde även mitt liv när min pappa dog i januari 2009. Livet gick liksom vidare, jag bet ihop, grät i min ensamhet. Jag hade lärt mig tidigt att sörja det gjorde man i ensamhet. Saknade honom så det gjorde ont. Önskade livet hade varit annorlunda, jag önskar vi skippat beroendesjukdom, medberoendet och annat skit, men efter vägen lärde även jag mig saker av just dessa erfarenheter.
Idag står jag starkare och klokare. Men också mer ensam än någonsin.

Sårbarheten finns där trots allt. Ryggsäcken töms successivt genom livets resa, ett tömmande så smärtsamt närvarande.
Det tog mig tio år att rensa just detta hyllplan. Tio år jag stängt dörren och sagt ”en annan dag, då ska jag ta tag i det”. Men idag har jag rensat, slängt, fällt en och annan tår. Rensat bort de sista små tingen efter pappa.

Det finns de som säger att drickande inte påverkar barn. De finns de som tror man kan smutskasta människor inför barn och tro att det är helt ok. Det finns till och med de som misshandlar andra framför barn eller till och med misshandlar barn och tror att det gör dem gott, för de gjorde inte som man sa.

Men tro mig…..det sätter spår! Det sätter djupa spår, som kan ta år att reparera.
I ett samhälle av idag där vi inte pratar om vissa saker, där tystnadskulturen greppar tag om mänskligheten erbjuds man ett piller för att stänga undan sina erfarenheter om man inte är vaksam och känner efter vad som behövs. Människor tar avstånd från sådant som är jobbigt – helt naturligt.

Många gånger bär man på känslor som behöver få utlopp. Att slå någon på käften är inte det rätta utloppet kan då jag känna.

Mitt utlopp idag blev att tömma, känna och på köpet blev jag några hundra gram lättare i själen. 10 år. Vem väntar så länge på att rensa egentligen 🥰
En dag i taget.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden ser solen sakta försvinna vid horisontens brant.

Fåglarna sjunger. Hon minns svunnen tid. Hör sina glada barns skratt sjunga i kör. Minns tiden av igår. Saknar sin man som dog i fjol.

Hon sitter där ensam i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Hör barnens skratt från en svunnen tid.

Hon minns kärleken som tändes redan i unga år. Hon visste redan då, hennes livs kärlek vid sin sida stod. I nöd och lust, skratt och gråt. Alltid vid varandras sida de stod.

Barnen blev äldre, egna barn de en dag fick. Kvinnan sitter ensam kvar i sin fåtölj. Blickar ut över nejden. Minns kärleken som ung. Saknar sin äkta hälft, hennes liv – hennes lust.

Sin vän. Sin kärlek. Sin partner i vått och torrt.

Kroppen smärtar. Blicken trött. Längtan är stor efter kärleken sin. Sinnet är ungt. Kroppen krokig och skrynklig. Smärtan är tung inte anade hon då att ålderdomen skulle kännas så.

Hon sitter där ensam, i sin fåtölj. Minns dagar om svunnen tid. Ser barnen bli gamla. Glada skratten klingar från barnbarnsbarn.

Kroppen är trött. Vill bara sova. Livet. Hon blickar ut över nejden. Minns dagar av igår.

Saknaden efter barn, barnbarn, barnbarnsbarn är stor. Livet rullar på, alla har fullt med sitt. Hon sitter där ensam i sin fåtölj, blickar ut över nejden minns dagar från en svunnen tid.

En dag fåtöljen står tom. Endast minnet finns kvar, av kvinnan från en svunnen tid hennes tid på jordelivet en dag tog slut.

Barnen funderar som så, hur kom det sig att vi inte tog vara på tiden lite mer då mamman satt där ensam i sin fåtölj, blickade ut över nejden saknade sin älskade. Mindes dagar från ungdomens år.

Att vara snäll, kan betyda så mycket. Ta vara på varandra, precis som vi är. Skita i vingklippning och annat kontroll. Hjälpa varandra växa, skratta, njuta av nu. Det kan betyda så mycket för den som ensam är.

Prata, prata, prata med varandra. Våga möta varandra där vi är – just nu. Utan krav och kontroll.

Våga.

Med ljus & värme

Carina

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina