L Y C K L I G

L Y C K L I G

Det finns dagar när jag älskar mitt torp mer än andra dagar….idag är en sådan dag. Slående vackert.

Kylan kryper ner mot -9. Igår kväll var det nollgradigt och början på tösnö.
Jag tror minsann moder jord lider lite av klimakteriebesvär.

Veden brinner i kaminen, domherrar, talgoxar och blåmesar samlade vid matbordet.

Getterna strosar runt i hagen, deras första vinter. Tupparna gal, vattnet var bara en tunn hinna is på i morse så Yippi bygget verkar klara graderna ändå. Planerar ”sommarstugan” åt hönsen till kommande vår. Ser för mitt inre byggnaden ta form. Rådjuren har varit på besök, de vet att det bor en snäll person på torpet som vill dem väl.

Solen får snökristallerna skimra sin vackraste glans just i denna stund – behövs ingen HARRY för att njuta av dess diamanter.

Den som får det lite jobbigt nu är Stella gumman, hennes tassar klarar inte alltför låga temperaturer. Men vi tar en sparktur, sträcka på kroppen, väcka knoppen. Njuta av vår tid som är nu💙
Hoppas det är bra med dig därute💙🤍💙

Läker tiden alla sår?

I den dystra värld vi lever i drabbas alla av sorg, och sorgen åtföljs ofta av svår ångest. Det är kanske något som är omöjligt att komma över helt och hållet, annat än med tiden. – Abraham Lincoln

Tiden kanske läker alla sår – eller också inte. Det beror på hur vi utnyttjar tiden. Om vi förnekar vår sorg, eller försöker smita ifrån den, eller hoppas att den ska gå över av sig själv, då blir vi olyckliga.

Men om vi tar itu med den, bearbetar den och ger uttryck åt den på ett sunt sätt, då kommer vi att förvandlas av själva sorgen. Vi känner fortfarande av förlusten, men den börjar göra mindre ont.

Man kan uttrycka sin sorg på många sätt.

Att gråta är nog ett av de sundaste. Det är bra att gråta även för män, för då lättar spänningen och pressen, och man känner sig lite lugnare efteråt.

Det är sant att tårar helar.

Att bli arg och ge uttryck åt sin vrede på ett sunt sätt hjälper oss också att läka såren efter en förlust, även om det låter konstigt.

Men med tiden, och om vi vågar ge uttryck åt våra känslor, kommer såren faktiskt att läkas.

Hur kan jag på ett sunt sätt ge uttryck åt min vrede över en förlust?

Text hämtad ur Din är dagen.

Kram om dig

Carina

Är det rätt eller fel?

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara. Livet.

Det som är rätt för dig är rätt för mig och vise versa. Är det möjligt?

”Nu gör du som jag säger!”

”Att du aldrig lyssnar!”

Den där osynliga manualen, vad är det som säger att det som är rätt för en individ är rätt för någon annan?

Ett barn som växer upp, har ofta ingen talan. Den ska göra som vuxna säger åt den! Basta!

Skulle man kunna stanna upp en stund. Lyssna. Bara stanna upp. Lyssna. Vad har den lilla krabaten att säga. Vad K Ä N N E R krabaten?

Kunde det isåfall vara så, att den lilla krabaten hade något mycket klokt att säga trots sin ringa ålder? Kanske kunde det finnas en möjlighet för den som redan kan allt, lära sig lite mer?

Är det möjligt?

Genom att ”bara” lyssna. På den lille krabaten. Kunna lära sig något mer, något nytt. Bara genom att lyssna.

Kanske är krabaten en kollega, vän, partner, förälder, barn etc.

Kan det vara så att rätt eller fel inte existerar?

Att någon tycker på ett sätt som inte passar den ena individen, innebär det att den är ”dum i huvudet”, eller är det ”bara” så att den har en egen åsikt och den andre är enbart öppen för sitt egna rätt eller fel?

Är det möjligt att hjälpa varandra att förstå varandra – genom kommunikation. En öppenhet till att vilja förstå. Det kanske inte betyder att man behöver hålla med i allt som sägs.

Vissa individer vet inte bättre. Det handlar inte om att de är mindre värda. Kan det då vara så att vi kan vägleda varandra. Vägleda den där lilla krabaten. Kanske krabaten är jag själv, kan jag tillåta någon annan att vägleda mig?

Eller är det så att allt jag säger och gör är det enda rätta? Så all hjälp utifrån är bara trams och till för sådana som inte vet bättre?

Vem vet bättre?

Vem avgör det? Stadsministern? Skolfröken? Grannen? Partnern? Föräldern?

När börjar rösten lyssna inåt, inom sig själv?

När tillåts den där lilla krabaten att växa, stå på egna ben, med egna tankar och känslor – som Ä R okej!?

Närvaro. På riktigt.

Så avslutningsvis.

Finns det några rätt eller fel? En skriven manual hur allt ska vara?

Livet.

Med värme

Carina

Vill du vara ensam?

När man blir gammal, vad nu gammal är, så verkar det som att det är en tid i livet då man verkar bli väldigt ensam. Vänner kanske har gått bort en efter en. En maka eller make även så.

På ålderns höst det verkar som att ensamheten kryper närmare inpå.

Hur känns då ensamheten?

Olika för alla såklart. Beroende på hur man hanterat ensamheten tidigare. Självvald ensamhet eller påtvingad ensamhet, det är skillnad på ensamhet och ensamhet.

En människa som kanske trivs med sin ensamhet, tillvaron med sitt egna jag, trots vänners bortgång, trogen livskamrat likaså. Finner sanningen hur livet lever för just den individen. Accepterar läget. En promenad till affären, posta ett brev eller kanske få ett litet besök av ett barn lite nu och då.

Det är kanske det som lyser upp en gråtrist dag när solen gått i moln för ett längre tag.

Men så kom ett virus. Skrämde slag på envar. Plötsligt blev det slut på promenaden till både affär, post och besök från sina barn. Ensamheten blev mer kännbar. Även för den som trivdes i sin ensamhet. Plötsligt kom kanske både tankar och känslor om livet ikapp. Sin egen existens.

Känner hjärtats slag. Vet kanske om att tiden är knapp. Ensamheten tär, än mer än ett virus som härjar fritt.

Är sista julen kommen? Firas kanske i ensamhet.

För mig personligen har jag inget emot att ensam denna jul vara. Ensam och ensam, jag har mina hundar, getter, katter, höns och kanin. Så ensam, nej det blir jag aldrig.

Men för många denna jul kanske den sista är. Då få fira i sin ensamhet som än mer påtaglig är – just detta år, det får mitt hjärta att brista lite till.

Julen är, trots allt en högtid. Då familj och vänner samlas.

Julen är också en tid, då alkohol och bråk många gånger förstör denna ljuva fina tid. Familjer splittras, barn som gråter. Rädslor och svek, hårda ord.

Julen är för mig idag, en tid för frid, lugn och ro.

Kanhända mina egna erfarenheter gjort mig mer blödig för den äldre ensamma människan i fåtöljen som sitter. Trött och orolig hur livet plötsligt blev.

Kan man finna ro? I en ensamhet som råder, i ett samhälle av idag?

Tankar från skogen.

Kram Carina

Är det ett farväl nu?

Hej fina Du❤️
Hoppas du har en skön andra advent. Jag sitter här i soffan, inlindad av farmors hemstickade filt och två små fyrbenta pälsklingar som ligger nära nära, ljusen lyser med sitt varma sken.
Igår var jag ut och jobbade extra, satt vak hos en fin människa vars resa kanske snart är över.

Jag blir både rörd och berörd av livets alla färgpaletter. Liv & död och allt däremellan. Så närvarande och ändå så avlägset långt borta….döden. Den finns där bakom kulisserna. Skrämmande nära när allt kommer omkring.

Björn Natthiko Lindeblad har jag följt under en lång tid, likaså Alexander Pärleros på Framgångspodden . Två genuint vackra människor.
Just nu rinner tårarna, salta tårar till avsnittet Tack & Farväl.
Det är ok. Jag blir så varm i kroppen, kan nog kalla det för tacksamhet. Tacksamhet att det finns så vackert genuint ödmjuka människor i denna värld.
Björn besitter, enligt mig, så mycket klokskap, varm humor, älskvärt genuint varande. ❤️
Ta dig gärna tiden….lyssna….känn in..en stund av nu❤️

Kram Carina

länk nedan❤️👇❤️