Snowflakes ❄️

Vintern kom till oss. Så vackert. Så vitt. Så underbart härligt. Undrar stilla i mitt inre om svanarna de 20 talet jag såg på skyn häromdagen kände det på sig när de flög västerut. Hade jag mina omedvetna aningar när jag i sista stund fick vinterdäcken på i fredags.

Gårdagens strålande solsken här i vackra Dalaskogen sitter kvar i mina celler. Känslan av ljus och lätthet.

Getternas förvånade min när de kom ut i morse. Hönsen som tittade ut i gluggen och vände inåt lika snabbt. Stellas överförtjusta glädjesprång över de snöbeklädda markerna.

Vedspisen som knastrar från morgonens brasa. Småfåglarna som ivrigt flyger mellan matstationerna. 🪶🐦

Vintern är på ingång 🙏

Önskar dig en skön tisdag 🕯💫🖤

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Vart är du på väg?!

J A G kan inte undgå att känna allt som händer i världen just nu. Jag kämpar med känslorna som sliter i mitt inre. Människa. Vart är du på väg?!

Moder Jord ge mig kraft att fortsätta. Min dotter. Mina djur. Skrattets kraft. Naturen som ger så oändligt mycket vackert. Människa. Vart är du på väg?!

Ord. Slitningar. Jag vill välja det ljusa. Det vackra. Det omtänksamma och varma.

Blenda, hon är ljuset. Hon är livet. Hon är en av alla vackra juveler som får mig vandra vidare på livets stig.
En dag. Vaknar kanske människan upp. En dag.

Kram

Carina

Rädsla eller njutning?

V Ä L K O M M E N mörker 🙏

Ikväll välkomnar jag mörkret på torpet ❤️

Jag får ibland frågan om jag är mörkrädd. Både ja och nej.
När jag flyttade ut hit till mitt lilla torp så var jag livrädd när mörkret föll.

Minns en gång när en råbock stod och skällde i skogsdungen. Hjärtat stannade och jag sprang in och låste dörren. Då. Tio år sedan.

Jag insåg rätt snabbt att jag skulle bli tvungen att jobba på vissa rädslor om jag skulle klara av att bo här ute. Ensamstående mamma. Med lite smådjur på gården. Jag kunde inte låsa mig inne hela den mörka årstiden.
Det var bara å kavla upp ärmarna och ge sig ut i mörkret och utmana rädslan.

I början sjöng jag. Pratade högt. Snacka om att alla rovdjur måste ha lagt benen på ryggen och flytt i ren chock 😁en dag i taget.

Idag. Njuter jag av mörkret. Här på torpet. Här är jag hemma. Här är jag trygg. Jag och djuren i samklang. Iallafall känns det som så.

Jag vet idag att rädslor av alla slag är till för att mötas och utmanas. Ibland tar det tid – men, vem har bråttom?

Jag tror att det är viktigt för den inre utvecklingen att våga utmana sig själv så man växer som människa. Läskigt. Ja. Men tänk om livet aldrig vore läskigt…så jäkla trist det skulle bli.

Har du lyckats vinna över din rädsla någon gång? Vill du får du gärna dela med dig ❤️

Vem har bråttom?

E N dag i taget. 2010 köpte jag ut mina syskon från detta torp, ett arv från pappa. Då, 11 år sedan växte ingenting här. Det var inte förrän åren efter mitt ras i utmattning (2016) som jag upptäckte friden och själaron i odlingen och helandet i själva skapandet.

Max njuter i oasen

Att dagligen få unna mig själv att drömma, inspireras av förebilder, lyssna inåt på vad jag vill skapa för att hitta just D E T som passar mig.

Att få planera. Förbereda. Se ett frö gro. Följa resan. Doften. Humlor & bin. En bukett. Ro i själen. Glädja någon. Ännu mer ro i själen. Djuren. Samklang.
Natur & djur. Det är för mig en del av resan igenom utmattningen och vidare in i en ny del av mitt livsrum. I min värld handlar resan igenom utmattning om att gör annorlunda. Ersätta icke fungerande beteenden med fungerande beteende. Tid. Resan tar tid. Vem har bråttom?

Blenda & Britta pratar gärna när jag pysslar i trädgården. ❤️

Jag tror detta är vad livet handlar om. För mig. Hitta själaron. Följa rösten – inom. Njuta av det lilla. Guds skapelse. Jorden. Moder Jord. Njuta av friden, skapandet väcker. Tacksamhet.

Vårens nyanlagda odlingsbädd. ❤️ Rosenskära, Zinnia, Blåklint, Ringblommor, Vintermorötter, Lejongap, Luktärt, Solros, Grönkål och Rosenböna samspelar här ❤️

Önskar dig en skön lördag. Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rosenskära, Linnétagetes & Grönkål ❤️
Vildvuxet Ringblomma, Kattmynta, Mangold, Humle, Sockerärt Lokföraren ❤️

Små fina minnen

T R E V L I G helg önskar vi på torpet.

Att samla små fina minnen att blicka tillbaka på när livet känns lite grått och trist, typ en dag i november eller så – det är mumma för min själ i alla fall. Hur är det med dig?

Roadtrippen häromdagen har jag bäddat sådär mjukt och skönt in i hjärteroten. Fler sådana äventyr kommer framöver. Det är liksom enkelheten och skönheten runt knuten som lockar sådär himla mycket🧡sen skadar det inte om man får något möte med vilda djur eller en korg full med svamp😁

Personligen älskar jag hösten, när det är sådär ljuvligt vacker i alla färgskalor. Luften sådär frisk och härlig. Då är det extra mysigt med en tupplur i gamla volkswagenbussen🎶🙏🧡

Må så gott kära du!

Naturens skafferi

Känslan.

Den rena sköna känslan av att samla in grödor från naturens skafferi – det är himmelriket för mig.

Att få strosa bland stock och sten, leta sig fram på känn. Höger. Vänster. Vart ska jag gå. Lyssnar till känslan inombords. Väljer höger. Går några meter.

Den underbara efterlängtade KalleJohan svampen uppenbarar sig. Vilket lyckorus.

Jag skulle ’bara’ ta hundarna på en liten snabb promenad över berget, i hällregnet som öste ner över oss i dagarna två. Den korta promenaden blev både längre än förväntad och blötare än jag trodde.

Översvämning på berget 🙈

Stora sjöar har uppenbarat sig uppe på berget, flera decimeter djupa och metervis långa. Så det blev att hoppa bland tuvor och vada i vattnet.

Första gången jag plockat Herr Kantarell över 2 decimeter under vattenytan ☺️

Medvetet hade jag inte tagit med mig svampkorgen på skogen för svamp det plockar man i finväder tycker jag. Men när både gula kantareller och ett hav med Karljohanssvamp uppenbarar sig, då är det bra med en liten rosa hundpåse i fickan. Jag kan liksom inte bara blunda och gå förbi dessa smakligheter 🙈😂

Den rosa lilla påsen fylldes till bristningsgränsen. Sen fick jag gott börja packa resterande av svampen i famnen. Hundarna tyckte nog jag var bra knasig som stannade överallt och skulle ha med mig alla svampar jag såg.

Vattendropparna började leta sig in i nacken, längs med ryggraden. Hur mycket regn kan det finnas, kändes som om årets alla regndroppar föll på en och samma gång.

Väl hemma fylldes svampkorgen med dagens fynd från naturens skafferi 🙏

Så nu har frukt & grönsakstorken gått varm i två dygn. Fler svampar ligger på vänt och jag hoppas de klarar sig från maskinvation innan deras torktid är kommen.

Torkning av Karljohanssvampar 🙏

Är du en svampmänniska också? Har du hittat några där du bor?

Tänk vilka goda såser man kan göra till vintern på dessa godheter. När kylan viner mot stugväggen, så är nog tacksamheten stor när man kan plocka fram ur naturens skafferi ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina