Vart är du på väg?!

J A G kan inte undgå att känna allt som händer i världen just nu. Jag kämpar med känslorna som sliter i mitt inre. Människa. Vart är du på väg?!

Moder Jord ge mig kraft att fortsätta. Min dotter. Mina djur. Skrattets kraft. Naturen som ger så oändligt mycket vackert. Människa. Vart är du på väg?!

Ord. Slitningar. Jag vill välja det ljusa. Det vackra. Det omtänksamma och varma.

Blenda, hon är ljuset. Hon är livet. Hon är en av alla vackra juveler som får mig vandra vidare på livets stig.
En dag. Vaknar kanske människan upp. En dag.

Kram

Carina

🍁H Ö S T 🍁

Bilden är tagen dagsdatum men år 2016. Fem år sedan. Året då skammen greppade tag om min själ, ett hårt grepp så det gjorde ont. Året då min kropp gav upp. Jag förstod ingenting. Men jag kände hur kroppen sakta stängde ner och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vem skulle jag prata med? Jag skämdes och såg det som ett nederlag att gå till sjukvården. Jag bet ihop två månader till innan jag tog mig mod att ringa VC. Jag var i panik.

På den tiden sov jag knappt någonting alls. Hade hjärtklappning, ljud och ljuskänslig, panikångest, svår tinnitus mm mm. Likt förbannat höll jag skenet uppe och log som om hela livet var en fest inför omgivningen.

Jag minns maktlösheten. Sårbarheten. Ensamheten. Alla år. Bitit ihop. Alla år av sårbarhet. Alla år av rädsla att inte räcka till eller duga.

Givakt.

Alla år att leva så nära familjemedlemmars missbruk hade slitit på min själ. Alla år jag själv omedvetet tröstat mig med både ett, två och tre glas vin om kvällarna för att döva sorgen. Smärtan. Ensamheten.

Jag hade allt mitt fokus på mina anhöriga. Jag ville rädda dem. Jag ville hjälpa dem. Men där….i paniken av att förlora de mest älskade människorna i mitt liv. Där….förlorade jag mig själv.

Människor har påstått att man inte ska gräva i det som varit. Människor har påstått att det är bättre att glömma och gå vidare.
Jag har försökt med bägge strategier, men jag lovar det har inte fungerat. Smärtan åt upp min själ. Smärtan av att aldrig få öppna upp och prata om det som smärtade.

Men framförallt, att inse att jag är viktig. Jag hade aldrig sett det. Jag var mest till en belastning. Man blir lätt till en belastning när man lever nära människor man älskar som har en sjukdom som kallas alkoholism som de själva inte inser.

Åren hade tagit ut sin rätt. Min kropp signalerade men jag ville inte lyssna.
Då gav kroppen upp.

Resan hade bara börjat. Fem år sedan idag. Ovissheten då. Insikten idag. Resan som pågår. Resan som då bara hade börjat.
Utmattning. Rakt in i kaklet.

Tankar från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag sa aldrig de rätta orden

E N gång i tiden dök det upp en sk ”bonuspappa” i mitt liv. Jag var runt 11 år.
För mig var han aldrig någon ”bonuspappa” eller ”pappa” heller, för jag hade en egen riktig pappa. En egen riktig pappa som jag älskade villkorslöst.

En dag åkte vi ”den nya familjen” på en tur med bilen. I baksätet satt vi tre syskon. Vår ”nya familjefar” erbjöd oss kexchoklad.

Våra ögon tindrade och saliven vätskades av längtan att få hugga in på den goda chokladen.

Vi skulle få KEXCHOKLAD 🍫

Vi skulle få kexchoklad om vi sa: ”Tack, pappa!”

Förvirrad tittade jag på mina syskon. Vi hade ju redan en pappa. Varför skulle jag kalla honom pappa om han inte var min pappa??!?!

Jag förstod ingenting.

Jag blev utan kexchoklad. Jag satt och tittade med ledsen själ hur mina syskon slukade chokladen. Jag fick höra att sa jag bara de ”rätta orden” skulle jag också få min choklad.

Jag sa aldrig de rätta orden.

Jag har aldrig sagt ”de rätta” orden framledes heller i mitt liv. De rätta orden för att passa in i massan. Jag kommer alltid att ifrågasätta, söka svar, följa min intuition.

Jag har stått ensam många gånger. Jag är van. Det har känts förjävligt många gånger, men jag har inte kunnat gå emot min egen sanning. Jag har inte kunnat svika mig själv i vissa ståndpunkter.

Idag har jag fått nog av så mycket. Det är så jag kan bli skrikarg. När bägaren rinner över. Ja då är det nog.

Erbjuds jag en kexchoklad idag för att ”säga de rätta orden”, så kommer det inte att ske.
Jag har fått nog av bullshit.

Önskar dig en skön blåsig hösttorsdag 🍁🧡🍁

Ibland vill jag stanna tiden

E N doft av sommar flyttar in på torpet en regnig höstkväll. 🌸Rosenskäran blommar för fullt bland odlingarna. Jag vill njuta, länge. Samtidigt njuter jag av mörkret som faller tidigare och tidigare för varje kväll. Levande ljus. Brasan är tänd.

En smak av sommar. Matjessillen med ljuvligt goda färskpärur och nyklippt gräslök. Ibland vill jag stanna tiden. Nu är ibland. Bara stanna, låta livet gå i snigelfart. Njuta av färgerna som fortfarande blommar bland rabatterna. Suga in dofterna. Bara känna in livet….sakta. Snigelfart.

Varför rusa på?

Varför stressa fram?

Vad är det man ska hinna?

Bråttom. Andan i halsen livet. På bekostnad av vad?

Jag frågar mig allt oftare, ”är det värt det?”
Jag vill lulla fram i min takt. Känna njutningen av det som kallas livet. Suga i mig av det som får mig må bra. Försöka hantera & bearbeta, sörja det som gjort ont i livet.
Å för guds skull aldrig glömma bort att S K R A T T A ‼️❕‼️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Orden dansar om natten – ord

Orden som får själar att brista – ord. Snabba rappa ord om natten.

Själar som spricker, ord som brister.

Själar som gråter, ord som sårar.

Orden dansar om natten – ord.

Ältar det gamla vart gick det fel?

Orden som sårar, själar som gråter.

Ord.

Vart gick det fel?

Tystnadens mörker, smärtar i själen. Tystnad. Tystnad. Tystnad.

Förändringens vindar blåser i motvind. Tystnadens ordflöde regnar om natten.

Följ med strömmen. Följ den inbitna normen. Ord som sårar, själar som gråter.

Förändringens vindar blåser i motvind.

Tystnaden ekar. Tigandets straff.

Vik dig följ med strömmen. Allt kan synas bli bra.

Själar gråter. Vingar klippes av. Följ den inbitna normen.

Tystnadens eko, sargar själen sönder. Priset blir högt om inbitna sjuka normer får härja fritt. Frigörelsens vindpust, från sargade själars mörka krafter. Slit dig loss. Din tid är nu. Finn din kraft. Äg din själ. Låt tystnaden regna bort. Låt bristande ord få flyga förbi.

Finn din kraft.

Äg ditt liv.

Ditt liv är nu.

Ditt liv.

Ditt liv.

Ditt liv.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vem orkar hela vägen?

A T T stanna upp i livet är också ett sätt att ta hand om sig själv. Reflektera. Andas djupt. Känna in livet. Titta på vad som är bra och kanske mindre bra i livet. Kan det finnas något som behöver rensas bort, läggas till?

Hösten är en fin tidpunkt tycker jag att linda in sig själv i mjuka ting som gör själen sådär varm och go. Ikväll står elden för den varma skönheten i mitt liv.

Getterna betar längs med staketet. De vill vara nära. Hundarna ligger utspridda i olika bäddar. Livet är fint, men det innehåller en hel del utmaningar. Livet liksom❤️
Försöker hitta min plats i livet där jag känner mig stark och tillfreds 🥰 Livet igenom en utmattning är en berg-och-dalbana av överraskningar och kämpande. Många gånger i motvind och känsla av oförståelse från myndigheter och yrkesliv. Att då hitta sin inre styrka och stå för det som är rätt för en själv kräver både kraft och mod.

Vem orkar hela vägen?

Träning på recept 🙏

Sen kom smällen. Utmattningen. Jag orkade ingenting. Under två års tid blev det korta, väldigt långsamma promenader med en värkande och tung kropp. Lägg även på 10 kg som av någon anledning helt enkelt hade beslutat sig för att flytta in i min kropp. ​Helt utan att fråga om lov…

Inte trodde väl jag för några år sedan att jag skulle komma till en dag där ordinationen på receptet skulle vara TRÄNING.

Men nu står jag här.

Innan utmattningen (2016) så tränade jag 4-5 gånger i veckan. Utöver det så hade jag oändligt många timmar med promenader tillsammans med både hundar, hästar och dotter. Då var jag väldigt aktiv kan man säga. Tjejklassiker i ryggen och ett behov av rörelse.

Sen kom smällen. Utmattningen. Jag orkade ingenting. Under två års tid blev det korta, väldigt långsamma promenader med en värkande och tung kropp. Lägg även på 10 kg som av någon anledning helt enkelt hade beslutat sig för att flytta in i min kropp. Helt utan att fråga om lov.

En tung och tuff tid. Extra utmanande blev det såklart att tackla alla frågor som ” är du frisk nu”, ”hur mår du”, ”hur länge ska du vara hemma egentligen”. Det är svårt att tackla frågor om en sjukdom som inte syns.

Det var tufft att möta människors frågande blickar för utmattning är inget man kan förstå om man inte själv varit där.

Åren har gått. Jag har hittat redskap som fungerar bra. Jag har bytt ut ovanor mot andra vanor. Jag har börjat träna på gränssättningar. Helt enkelt så har jag för en gångs skull börjat sätta mig själv i första hand. Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag är närvarande i mitt sätt att leva en dag i taget. Helt olikt åren innan 2016.

I våras mådde jag så bra. Fick feeling i kroppen och ett sug efter att börja springa. Jag tog det lugnt. Dumt att kalla det springa, stilen var mer snabb promenad med tillhörande gung för kroppen. 😉

Det resulterade i att det blev för mycket för min kropp och menisken i vänster ben havererade totalt. Bindväven likaså fick sig en rejäl omskakning.

Hela sommaren har jag gått på smärtlindring och dålig nattsömn. Det var på natten den mesta smärtan kom, efter överbelastning på dagarna. Så när humöret började sakteliga påverkas av dålig nattsömn och ständig smärta var det liksom dags att verkligen börja ta tag i livet igen.

Träningen som genom åren blivit eftersatt, har nu fått vakna till liv igen. Jag har med hjälp av sjukgymnasten insett allvaret bakom en otränad kropp.

Jag kämpar med att inte slå för hårt på mig själv och försöker ta det för vad det är. Jag kan inte mer än göra mitt bästa utifrån vart jag är i livet idag. Så nu börjar jag lugnt. Så får jag se vart jag hamnar i status om ett halvår.

🥰vi hjälps åt jag å Elvis😂

Små fina minnen

T R E V L I G helg önskar vi på torpet.

Att samla små fina minnen att blicka tillbaka på när livet känns lite grått och trist, typ en dag i november eller så – det är mumma för min själ i alla fall. Hur är det med dig?

Roadtrippen häromdagen har jag bäddat sådär mjukt och skönt in i hjärteroten. Fler sådana äventyr kommer framöver. Det är liksom enkelheten och skönheten runt knuten som lockar sådär himla mycket🧡sen skadar det inte om man får något möte med vilda djur eller en korg full med svamp😁

Personligen älskar jag hösten, när det är sådär ljuvligt vacker i alla färgskalor. Luften sådär frisk och härlig. Då är det extra mysigt med en tupplur i gamla volkswagenbussen🎶🙏🧡

Må så gott kära du!

Att vara någons någon

P U S S

Blenda en av mina älskade kelgetter 🥰

Ibland behöver det inte vara så invecklat mer än att förstå att alla behöver närhet.
Alla behöver någon som ser. Någon som bekräftar. Någon som finns där. I lugnet. I framgång. I motgång. Någon som bara finns. En varm blick. Ett lyssnande öra. En axel att luta sig mot.

Någon som får en individ att växa just av den enkla vetskapen av att denna någon alltid finns där.

Djur som människa behöver denna någon.

Jag är Blendas någon. I vått och torrt. ❤️

Kram från torpets lilla plätt ❤️