Snowflakes ❄️

Vintern kom till oss. Så vackert. Så vitt. Så underbart härligt. Undrar stilla i mitt inre om svanarna de 20 talet jag såg på skyn häromdagen kände det på sig när de flög västerut. Hade jag mina omedvetna aningar när jag i sista stund fick vinterdäcken på i fredags.

Gårdagens strålande solsken här i vackra Dalaskogen sitter kvar i mina celler. Känslan av ljus och lätthet.

Getternas förvånade min när de kom ut i morse. Hönsen som tittade ut i gluggen och vände inåt lika snabbt. Stellas överförtjusta glädjesprång över de snöbeklädda markerna.

Vedspisen som knastrar från morgonens brasa. Småfåglarna som ivrigt flyger mellan matstationerna. 🪶🐦

Vintern är på ingång 🙏

Önskar dig en skön tisdag 🕯💫🖤

Fridfullt

Vintern knackar på dörren känns det som. Kylan tränger in igenom torpets små väggar och golv. Det tar ett tag innan kylan ”sätter” sig. Värst är det så här i början av vinterperioden.

Värmepumpen klarar mycket. Men inte ända fram. Då är vedspisen i köket och kaminen i allrummet extra tacksamma att ha.🙏🔥

Lång arbetsdag i hemtjänsten är över för idag, det känns så där extra skönt att komma hem.

Veden är inburen, tändveden huggen. Hundarna utfodrade. Katterna ligger utspridda i alla hörn. Värmen sprider sig sakta i stugan.

Himlen är stjärnklar. Getterna bräker. Dags för kvällspromenaden med hundar och såklart får Britta och Blenda hänga på. 🐐🐐

Det är en fröjd att få vandra i mörkret. Blicka upp mot skyn och bara njuta av universum ✨💫⭐️

För vem vet vad som gömmer sig där?🕯👼💫🖤

Trevlig kväll önskar jag dig🤗

De mest befriande samtalen

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

När vi vågar öppna upp, möta det som en dag komma skall för oss alla, händer något stort och vackert. Att våga öppna upp dela sårbarheten och kärleken.

Vi håller om varandra, gråter en skvätt torkar tårarna, omfamnar kramen lite mer. Jag känner oändlig tacksamhet att få dela dessa stunder med vissa människor som kommit att bli nära mitt hjärta. Både på jobbet och privat. Att våga öppna upp om det okända. Det får mig att växa som människa det får mig att bli sårbar. Det får mig att komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Det finns dom som känner sig färdiga med livet. Det finns verkligen dom som känner att de är färdiga med livet på denna jord. Det känslan måste få vara okej att känna tänker jag.

För om den inte är okej, förbjuder vi en känsla. En känsla en medmänniska bär på. Det måste få vara okej att känna att man är färdig med livet.

Det finns stunder i livet jag inte velat leva, men ändå har det inte inneburit att jag viljat avsluta mitt liv. Dock har känslan funnits och den måste få vara okej att känna, för annars stänger man ju ute en del av sitt känsloregister tror jag.

Befrielsen är att ha någon som man kan känna tillit till och få dela dessa känslor med, någon som inte dömmer, någon som inte ger en skam. För känslor finns och dom är till för att kännas, omfamnas.

För vad händer när vi avslutar jordelivet. Vet någon det?

Dock vet vi att det pågående livet är en möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Känna välbefinnande och kärlek. Det finns dom som aldrig får uppleva det. Det finns dom som inte känner sig värdiga kärlek, inte känner att de har rätten att leva sina liv. Känna ro.

Jag har länge rest på livets stig i ovisshet. Jag har länge levt med undanträngda känslor. Jag har länge låtit andra påverka mina känslor.

Dock gjorde jag ett val, en dag i livet. Det valet att resa mig ur askan, resa mig och hitta min egna väg. Känslornas väg. Acceptansen av att känslor är okej. Jag är inte på länge framme men jag reser, varje dag. För jag vet att en dag – är livet på jorden över.

Då vill jag känna att jag har känt. Då vill jag känna att jag haft möten med medmänniskor som fått mig att växa, som fått mig att känna hopp. Hopp om acceptans och tillit gentemot livets möten.

Varje människa gör ett val när man stänger av. Varje människa gör ett val. Det gör ont att känna. Känslor gör ont. Dock föds en samhörighet till en annan medmänniska när man vågar öppna upp och vara sårbar. I ett sådant möte kan vi växa och komma varandra närmare – upptäcka det vackra av livet, det är iallafall min känsla av erfarenheterna på livets stig.

Det finns människor jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick komma nära. Livet vill annat. Dörren är stängd. Den känslan av maktlöshet smärtar så det gör ont – jag behöver acceptera att så är livet. Men jag saknar. Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar vi fick komma nära till känslan av sorg, glädje och allt däremellan.

Dock är inte alla människor där. Där modet till att möta sorg, glädje och allt däremellan finns. Att omfamna varandra i acceptansen av att vara den man är. Det är en smärtsam sorg. Den finns där som nyanser av grått likt en höstlig novemberdag – fifty shades of gray.

Jag känner att de mest befriande samtalen äger rum när det är högt till tak. Samtalen jag brukar ha med den äldre generationen är verkligen högt till tak. När döden omfamnas av pågående livet. När döden blir en vän istället för fiende. När skratt blandas med gråt. När oro blir till stillhet.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Kanske någon oskyldig råkar illa ut?

När obearbetade minnen bubblar upp på ytan, väcks känslor av bottenlös sorg. Ilska. Frustration. Smärta. Sådan smärta. Iallafall har det varit så för mig de gånger livet påmint mig om smärtan och vikten av att bearbeta för att släppa och gå vidare. Att våga vara människa till det yttersta.

Salta tårar som trillar nedför solkysst kind. Knivhuggen i bröstkorgen. Knuten i magen. Tillåtas känna eller stänga av. Vad ska man välja?!

Enkelt att stänga av. Vandra vidare och kanske bli en tryckkokare som plötsligt en dag pyser över. Kanske någon oskyldig råkar illa ut?!

Tillåtas känna eller stänga av. Vad är det bästa måntro?

Jag personligen har de senaste åren valt att känna. Försökt stanna i känslan. Rida med och rensa bort gammalt slagg.

Trots minnen som smärtar, vissa händelser som är ofattbara att förstå. Att ens begripa sig på.

De allra flesta gånger livet påminner mig om vikten av att rensa och att bearbeta, påminns jag ännu en gång om att vissa människor måste handla i sin ovetskap. Oförmågan till att förstå bättre. Då känns det lite bättre. Då känns det som att jag lättare kan släppa taget. Lättare vandra vidare.

Dock först behöver jag gråta, känna smärtan, sörja det som va eller det som fortfarande är. Kanske skrika en skvätt, kanske slå hårt i en kudde, stampa hårt i marken. Det som behövs helt enkelt för att lossa det som skaver. Moder Jord hon finns alltid där och tar emot – villkorslöst.

Vår högre makt har gett oss förmågan att känna. Förmågan att förlåta. Förmågan att älska. Men vem har gett oss förmågan att vara ond?

Det har jag ännu inte kommit på.

Men jag vet att efter en rensning av känslor och smärtande minnen känns livet så mycket lättare. Solen lyser klarare. Färgerna lyser starkare. Allt blir så mycket vackrare.

Det är okej att känna. Det är okej att känna alla känslor. Men det är aldrig okej att skada någon annan. Någon gång i livet kommer konsekvenser av sitt handlande. Det är jag iallafall övertygad om.

Men idag skiner solen. Vinden viner sådär härligt skönt. Fåglarna sjunger. Några vattenpölar bär ett lager is. Frisk och härlig luft. Jag sitter på en stubbe en bit från mitt torp. Här trivs jag som bäst. Med djuren. Naturen. Tystnaden. Låter dagen ha sin gilla gång.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Lycklig men ändå sorgsen

M Ö R K R E T omsluter mig. Jobbhelgen är till ända. Kroppen är full av energi. Lycklig men ändå sorgsen. Kan det gå ihop?!

Längesedan, då pratar jag år, sedan jag kände sådan ”pigghet” i kroppen och sinnet – trots mina långa pass på jobbet.
Kan det vara månen (fullmåne på onsdag), kan det vara träningen som jag börjat med? Eller alla nya vitaminer jag pumpar i mig? Känslan är otroligt skön i alla fall 🙏

Jag vet faktiskt inte och ärligt så skiter jag i vilket, jag är pigg, sover gott och bär på en jävligt tung sorg som smärtar men jag mår väldigt bra i sorgen. Jag vet inte hur man får det att gå ihop men så är det.

Ledig måndag, solen drar sig upp på himlavalvet, vedspisen knastrar och det är vitt på gräsmattan. Hönsen och getterna utsläppta och hundarna rastade. Katterna ligger utspridda, tvättar sig efter morgonmålet. Nu väntar en dag med ”att göra lista”. Bla plantera vitlök, hämta dynga, hjälpa en vän med städ, rensa på gården. Allt sådant som min själ mår bra av. För det är något jag tycker är viktigt. Att fylla på ”må bra kontot”. Vad tycker du är viktigt, för dig?

Sorgen följer mig varje steg jag tar, den lever med mig. Men jag är jäkligt noga med att den inte får ta över mitt liv. För sorg är något vackert också. Det betyder för mig att jag älskar någon så högt och i den kärleken känna sorgen över att det blev som det blev som det blev.

Jag påminner mig dagligen om ”vad är viktigt på riktigt för mig just nu?”
Känner djupt inom. Lyssnar. Försöker göra gott och så gott jag kan. Sinnesrobönen följer mig. Lev och låt leva.

Det finns så mycket vackert. Moder jord. Mina djur. Vild pippisarna som glädjefyllt äter ur matbehållarna i granen. Solen. Doften. Jösses så mycket fint det finns att glädjas åt.

Önskar dig en gemytlig dag, eller sådan dag du vill ha❤️

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Smärta

L I V E T är smärtsamt ibland. Människor är inte alltid snälla. Elaka ord kan ibland flytta in om man får höra dem alltför ofta.

Ibland behöver man bli sårbar för att vara stark. Samla redskap för att hantera saker som trillar i ens väg. För det är ju så, livet är smärtsamt ibland. För oss alla. Bland det bästa tycker jag är att få prata om det som smärtar. Liksom sätta strålkastarljuset på smärtan och P P P – prata, prata, prata. I trygga rum.
Sen har jag märkt att det är förbaskat stärkande att göra bra saker för en själv, som man mår bra utav. Smärtan i benen efter några övningar. Mjölksyran i armarna. Svetten längs ryggraden. Den sköna stretchen. Jag älskar avslutet – avslappningen. Faller i trans.

Smärta. I olika skepnader. Men så skönt det är efteråt när man gör något för att må bättre. Både för sinne och själ.

Idag vet jag bättre. Människor är inte alltid snälla. Men jag kan vara snäll mot mig själv. Elaka ord kan flytta in, men enbart om jag själv tillåter det.
Ibland kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka – titta på det som sker. Vad är viktigt och riktigt på riktigt.

Livet.

Kram från torpets lilla vrå

Carina

Jag saknar dig så

Din röst jag aldrig mer hör.

Ditt leende jag aldrig mer ser.

Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Jag ler i min själ. När jag minns dagar av skratt. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon.

Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Dina spjuveraktiga upptåg. Ditt barnasinne ständigt levde kvar. Sakta förtvinades i smärtans skuggiga karga landskap. Blandat med alkoholens dövande flöde.

Ett barn du trots allt var även i vuxen ålder då barndomens år präglat ditt varande på jordens vackra yta.

Jag minns ditt leende, din spjuveraktiga blick. Jag minns dina skratt när dina barn hittade på kluriga hyss.

Ditt leende jag aldrig mer ser. Dina glittrande ögon, minns jag som igår. Men också dina tårar när ensamheten trängde på. Jag minns ditt spjuveraktiga ansikte. Dina glittrande ögon. Jag förstod det aldrig då, men det måste varit kärlek.

Jag saknar dig så ❤️

Känslor från torpets lilla vrå ❤️

Carina

K V Ä L L S H Ä N G ❤️

Idag har jag haft Björn & Navids podd i öronen mest hela dagen. Underbara samtal om livet som bäddar in sig sådär skönt i hjärtat. En och annan tår, många sköna skratt, en känsla av samhörighet – att inte vara ensam om vissa tankar och känslor.

Höststädningen på torpet flöt liksom sådär skönt på och jag fick massor gjort. Altanen städad, vissa blomster som frosten tog i natt fick rensas bort. Hönsen fått rent och fint. Hundarna fick en lång cykeltur i det mörkaste mörker här på skogen. Doften av älgjakt smärtade min själ när vi passerade slakthuset.

En skön dag. En närvarande dag. Innehållande en blandad kompott av känslor och en släng av förnöjsamhet.

Inser att det är en märklig tid vi lever i. Mer än någonsin så viktiga mina djur och skogslivet är. Vikten av att vara sann betyder så enormt mycket idag. Sann mot mig själv och andra. Allt annat faller liksom bort. Djupet har en annan betydelse. Finns inte utrymme för väder och vindsnack. Livet är så mycket mer än så. 🖤

Landar i stillheten. Själen känns lugnare än i morse. Vad är viktigt på riktigt. Kattugglan skriker utanför fönstret. Hundarna ligger utslagna i soffan. En dag i taget.

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vad vill jag fastna i – idag?

I D A G har jag liksom tre alternativ känns det som. Antingen fastnar jag i min begynnande migrän som jag försöker mota på dörren. (Ofta när det varit mycket på jobbet slår migränen till.) Lite typiskt på ledig dag.

Alternativ två är att jag fastnar i att kyl/frys är sjuk – frysen håller inte kylan. Så med tips från ”doktorn” ska den vara avstängd 24 timmar för att sedan testa om den håller kylan. Vilket innebär ingen kyl/frys på tre dygn. Här får jag improvisera helt enkelt.

Sjuk kyl/frys 🙈

Alternativ tre är att jag suger i mig vädrets energier och försöker se möjligheter i alla tre alternativen och gör något kreativt av hela summan denna lediga dag. Samtidigt plingar telefonen om att jobba extra i morgon – kan vara ett tecken på att extra pengarna rullar in för ett kommande kyl/frys byte.

Mitt lilla paradis 🧡

Men nog är det konstigt att dagens kyl/frys inte håller mer än 10 år….enligt ”doktorns” uppmärksamhet under åren.
Miljötänk på det? 🤷🏻‍♀️

Så idag bestämmer jag mig för att ta det lite lugnt i tempot så migränen inte får fäste. Jag väljer att se en möjlighet att få städa ur kyl/frys – det var ju trots allt ett tag sedan. Sen att få vara ledig en solig dag som denna gör det lite lättare, lite gladare, lite mer njutbart helt enkelt.

Så piggar jag upp mig själv med en drink full med nyttigheter. Grönkål, citron & ingefära. 🙏

Skörd av grönkål från egen odling 🙏 citron & ingefära körs i grönsakspress 😋

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Vem har bråttom?

E N dag i taget. 2010 köpte jag ut mina syskon från detta torp, ett arv från pappa. Då, 11 år sedan växte ingenting här. Det var inte förrän åren efter mitt ras i utmattning (2016) som jag upptäckte friden och själaron i odlingen och helandet i själva skapandet.

Max njuter i oasen

Att dagligen få unna mig själv att drömma, inspireras av förebilder, lyssna inåt på vad jag vill skapa för att hitta just D E T som passar mig.

Att få planera. Förbereda. Se ett frö gro. Följa resan. Doften. Humlor & bin. En bukett. Ro i själen. Glädja någon. Ännu mer ro i själen. Djuren. Samklang.
Natur & djur. Det är för mig en del av resan igenom utmattningen och vidare in i en ny del av mitt livsrum. I min värld handlar resan igenom utmattning om att gör annorlunda. Ersätta icke fungerande beteenden med fungerande beteende. Tid. Resan tar tid. Vem har bråttom?

Blenda & Britta pratar gärna när jag pysslar i trädgården. ❤️

Jag tror detta är vad livet handlar om. För mig. Hitta själaron. Följa rösten – inom. Njuta av det lilla. Guds skapelse. Jorden. Moder Jord. Njuta av friden, skapandet väcker. Tacksamhet.

Vårens nyanlagda odlingsbädd. ❤️ Rosenskära, Zinnia, Blåklint, Ringblommor, Vintermorötter, Lejongap, Luktärt, Solros, Grönkål och Rosenböna samspelar här ❤️

Önskar dig en skön lördag. Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Rosenskära, Linnétagetes & Grönkål ❤️
Vildvuxet Ringblomma, Kattmynta, Mangold, Humle, Sockerärt Lokföraren ❤️