Märkligt ovetande

Det märkliga var att jag var ovetande. Jag visste inte att jag med mitt sätt att leva, sakta gjorde min kropp sjuk.

Mina föräldrar och deras förfäder visste nog inte heller att aga och hårda tag kunde skada deras barn. Både fysiskt och psykiskt. Det var inte förrän 1979 Sverige blev först ut i världen med att förbjuda alla former av barnaga. Kan du läsa här.

Skulle barnagan ”bara” upphöra?

Föräldrar som hade i ryggmärgen att aga var den metod som fick barn att rätta sig in i ledet när de gjort något fel, eller när de inte ville lyssna. Djupt inpräntat från deras egna föräldrar och de i sin tur från dess föräldrar. Djupt rotat.

Jag är född 1972, sju år innan förbudet mot barnaga. Denna lag stoppade inte barnagan i mitt hem. Varken psykisk eller fysik.

Jag lärde mig att bita ihop. Jag började hysa agg mot människor som ville kontrollera mig. Jag hade liksom inget jag-värde för den individ jag var. Utan värdet var helt okej så länge jag gjorde som jag blev tillsagd.

Detta beteende och dessa erfarenheter har satt sina spår, såklart. Det borde varje människa förstå – men alla gör inte det. Så är det bara. Vissa människor förstår inte att när de gör illa människor så sätter det ärrvävnad i kroppen.

När jag blev så pass stor att jag började förstå att det här sättet att leva var så ohyggligt fel, så började jag sätta mig på tvären. Rejält! Det blev inte omtyckt. Såklart. Men jag ville visa att man gör inte så mot mig.

Då började den psykiska terrorn. Trycka på ömma punkter. Kuva. Hota. Mana in mig i ”rätt led” igen. Det funkade. Många år. Varför?

Därför att jag var rädd att förlora de jag älskade.

Men en dag fick jag nog. Jag hade varit till läkaren med min trötta, ömmande kropp, en själ som ville dö. Jag förstod inte varför jag inte mådde bra. Det togs en massa prover. Leverproverna var onormalt höga. Annars såg det bra ut.

Jag blev tillfrågad om jag ville ha sömnmedicin och antidepressiva mediciner.

Ingen frågade hur det varit eller var hemma. Läkaren flinade lite och sa lite bekymmersamt ”dina leverprover ser lite väl höga ut för din ålder, men du dricker väl inte så mycket.” Jag var runt 30 år, jag mådde skit, men visade det inte. Jag drack i min ensamhet för att döva tomhets känslan. Jag skulle vara stark för att orka bära mina två anhöriga som jag ville rädda. Då behövde jag vara stark. Då drack jag för att döva maktlösheten i min ensamhet.

Jag berättade för läkaren i korta drag vad jag hade omkring mig. Jag blev erbjuden sömnmedicin och antidepressiva mediciner. Jag tackade nej.

Jag ville inte och förstod att mediciner var inte min räddning. Jag behövde någon som hade ork att lyssna till min historia. Utan att tala om lösningen. Men jag förstod inte det heller – då.

Så jag reste vidare i livet. Bet ihop. Kämpade för mina anhöriga. Hade inte en tanke på vad jag stoppade i kroppen, rökte, drack rätt mycket alkohol, tänkte inte på vad för mat jag stoppade i mig och ständigt massa godis och läsk. Det var mitt liv – då.

Lösningen hos sjukvården var piller. Jag blir förbannad när jag tänker tillbaka.

Men samma sak hände när jag rasade i utmattningen 2016. Det första läkaren erbjöd mig efter att lyssnat till mina symptom. Läkemedel. Mot depression och för att kunna sova. Jag tackade…..nej! Det var inte där lösningen låg, ansåg jag. Jag var tvungen att gräva djupare för att nå frihet. Inte stoppa i mig ett piller och tro att det skulle lösa mina problem.

Samma år jag slutade med alkohol. Rökfri blev jag 2000. 2016 blev verkligen vändpunkten för så mycket. Insikterna bara haglade över mig. Jag blev både rädd och förbannad. Ledsen och ensam. Jag började min resa mot förändring. Det gjorde inte mina anhöriga. De stampade kvar i samma spår. Såg inte och ser inte skadorna från svunnen tid.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att barndomen präglar vår framtid mer än vi tror. Lösningen ligger inte att lägga locket på och ta några vita piller som plåster på såren. I mitt fall har det varit att prata, känna, sörja, vandra vidare, vandra igenom smärtan.

Välfärdssjukdomar skulle kunna åtgärdas med omläggning av både kost och synen på samtal. Om alla människor blir som jag, erbjuden medicin det första man blir när man kommer till sjukvården – och majoriteten tror att där är lösningen. Varför mår så många människor fortfarande så dåligt?

Om alla skulle erbjudas annan hjälp som första alternativ genom samtal, bearbetning, avslappning, vistelse med djur och natur, hur många skulle efter ett tag behöva medicin?

Det skulle vara intressant att veta. Men då tänker jag, hur ska läkemedelsindustrin mäkta med om människor ”vaknar upp?” Då hittar de säkert på någon skrämseltaktik för att maka in oss i ledet igen.

När jag genom åren sett min pappa knapra så mycket mediciner och även bevittnat hans tro om att dessa skulle göra honom friskare. Det gör mig ledsen idag. Jag möter dessa människor än idag. Att medicinerna är deras lösning.

Ibland är det så. Det säger jag inget om, men i många fall är det ett överdrivet knaprande istället för att ta sitt eget ansvar över sin egna kropp. Men det krävs arbete, och ett jävlaranamma. För alltid är det någon som vill piska en tillbaka in i ledet igen.

Det finns så mycket vi inte förstår. Men det finns också så mycket vi begriper och kan göra något åt. Resan den börjar alltid med oss själva.

Jag har valt att göra annorlunda än då – ändra mitt sätt att leva, utveckla mitt sätt att tänka, läsa på om kroppen för att förstå vad den behöver för att må bra. Sätta gränser. Sköta sömnen. Allt är en samling av att ta ansvar över mitt eget liv.

När allt kommer omkring handlar det mesta i samhället om pengar. Läkemedelsbolagen skiter fullständigt i om vi MÅR BRA!!

Tack för mig och tack för att du orkat läsa detta inlägg ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Det är bara å bestämma sig!

”D E T är bara å bestämma sig!” Jag bär med mig orden från min kollega. Håller fast, håller i. Två gånger i veckan är målet att komma till gymmet. Utan att slå på mig själv.

Så efter ett halvpass på jobbet så fick det idag bli en blandad kompott av styrka och stretchande yogaövningar.

Idag med @medberoendepodden i öronen. Jag älskar att lyssna till andra människors livsresor. Alltid finns det något att lära. Framförallt väcks det något av ”jag är inte ensam”-känsla.

Så nu tar jag helg. Hämtar upp min älskade dotter från skolan å lite hämtmat 🥡 Det är vi värda idag ❤️

Jag önskar dig en skön fredag & en trevlig helg! ❤️🍁❤️

Kram från torpet

T I N N I T U S eller bara hittipå

En vanlig dag. Barnen skriker. I deras värld är det lek. I min värld en krigszon i mina öron. Ljudet skär som knivar. Det gör så ont.

För att kunna spendera vardagen ute på gården är jag tvungen att bära hörselskydd. Grannarnas barn leker och skriker oavbrutet. Härligt att se. Fruktansvärt att höra.

Jag som älskar barn. Min själ gråter.

Det här var min vardag för fyra år sedan, 2017.

Jag fasade för varje utevistelse på mitt älskade lilla torp. Ljuden avlöste varandra. Jag förstod inte att min stressade livssituation påverkade min kropp.

2017 fanns det inte så mycket att läsa om utmattning. Inte som det gör idag 2021. Jag hittade liksom inget som gjorde att poletten trillade ner så jag kunde förstå V A R F Ö R!

Mycket scrollande på nätet och efter många turer fann jag Stress & utbränd och kände att en låga började ta fart i min kropp. Kunde detta ge mig svar på frågorna jag bar på?

Jag sökte svaren. Fick svaren. Började min långa resa igenom utmattningen. Med redskap från Elisabeth Engqvist. Jag började på nytt lära känna mig själv. Mina behov. Mina grundläggande behov. Lära mig tolka min kropps signaler. Lära mig att sätta mig själv i fokus. Ta rygg på dem som vandrat före mig.

Jag var rädd. Jag var osäker. Jag fick gliringar om att jag var överkänslig. Men jag stod upp för mig själv. Jag stängde in mig själv i ensamheten, för att inte bli påverkad av andra och yttre stimuli. Jag tog chansen att resa i mitt inre och den resan gör jag fortfarande.

Idag är tinnitus ett minne blott. Jag vet vad som utlöser det och undviker situationer med mycket folk, höga ljudnivåer. Har jag haft det stressigt på jobbet med mycket nya kunder (jag jobbar i Hemtjänsten) så är min hjärna helt slut av alla intryck och har jag otur är tinnitus tillbaka på ett litet besök.

Med kunskap om sig själv och redskap som funkar kan jag idag njuta på ett helt annat sätt i livet än någonsin tidigare. Med begränsningar, javisst. Sorgligt – ja. Men det är liksom livet och det jag betalar för att inte ha lyssnat på min kropps signaler tidigare.

Har du haft problem med tinnitus och lyckats bli av med den? Dela gärna med dig hur/vad du gjort så kan kanske någon mer få ta del av redskap som kanske kan passa en annan medmänniska. ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

Att lämna ifred…. Att ”lämna över”….

att ” lämna ifred ” betyder inte att jag slutar bry mig om, det betyder att jag inte kan ”fixa” Dig

att ” lämna ifred ” betyder inte att jag stänger till om mig själv, utan inser att jag inte kan kontrollera någon annan

att ” lämna ifred ” betyder inte att underlätta, utan att lära sig ta konsekvenserna

att ” lämna ifred ” är att medge maktlöshet, vilket betyder att jag inte kan påverka utgången

att ” lämna ifred ” är inte att försöka ändra eller lägga skulden på någon annan, det är att göra det bästa man kan av sig själv

att ” lämna ifred ” är inte att ta hand om, utan att bry sig om

att ” lämna ifred ” är inte att fixa, utan ge stöd

att ” lämna ifred ” är inte att döma, utan tillåta varandra att vara mänskliga

att ”lämna ifred ” är inte att enträget ordna och ställa för andra, utan att tillåta dem att påverka sitt eget öde

att ” lämna ifred ” är inte att vara beskyddande, det är att tillåta den andra parten att se verkligheten

att ” lämna ifred ” är inte att förneka, utan acceptera

att ” lämna ifred ” är inte att tjata, gräla eller argumentera, utan istället upptäcka mina egna fel och brister och rätta till dem

att ” lämna ifred ” är inte att anpassa allt enligt mina önskningar, utan att ta var dag som den kommer och glädja mig åt den

att ” lämna ifred ” är inte att kritisera och styra andra utan att försöka bli vad jag drömmer om att vara

att ” lämna ifred ” är inte att sörja över det som varit, utan att växa och leva för framtiden

att ” lämna ifred ” är att oroa sig mindre och älska mer

Ursprunget till denna text är okänt. Fri översättning: Ragnhild Stockenström maj 1984

En underbar text om du frågar mig. Så självklar men ändock inte om man inte är där i livet. Jag tror personligen att livet är en ändlös skola. Där vi ständigt utmanas till utveckling, där vi också har ett val om vi vill anamma utmaningen eller trampa vidare i samma gamla mönster.

Vad tyckte du om texten?

Kram från torpets lilla vrå ❤️ Jag önskar dig en fin fredag och en fin start på helgen ❤️

Carina

Stressad av att andas?

B L A N D det svåraste jag upplevde när jag rasade i min utmattning, var att A N D A S. Jag andades, annars skulle jag ju inte leva. Läkaren frågade om jag andades ordentligt. Dum fråga – tyckte jag då. Klart jag andades!

Det tog ett tag innan jag kom till I N S I K T om vikten av just andetaget. Det tog ytterligare ett tag innan jag kände att jag började trivas i det nya andetaget.
Det skall tilläggas att jag enbart andats genom munnen, så långt jag kan minnas. När jag skulle börja andas in och ut genom näsan kändes det som att jag inte fick luft – jag fick
P A N I K‼️

Men jag började lyssna till andra som vandrat före mig, jag började testa mig fram om det de sa till mig var någon sanning i.
Jag övade och övade – kände mig värdelös för jag fick inte ner luften längre än till övre delen av bröstkorgen. Man pratade om djup andning ner i magen och långt ner i bröstkorgen – men för mig tog det S T O P P‼️

I början tog jag några få andetag genom näsan, in och ut, varvat med 1-2 andetag genom munnen beroende på hur jobbigt (hur mkt panik jag kände) i kroppen.

Det är 4 år sedan nu, jag tränar V A R J E dag.

Det kan synas att jag sitter och solar på bilden. Det gör jag. Njuter av vårsolens värmande strålar. Samtidigt D J U P A N D A S jag.

In och ut genom näsan.

Jag andas in lååååångsamt, räknar tyst inom mig till 4, håller andan räknar tyst till 4, låter luften sakta pysa ut genom näsan och räknar till 6, håller andan räknar tyst till 4 och börjar om.

Samtidigt noterar jag vad min tunga gör. Ligger den och trycker mot övre gommen eller är den avslappnad? Trycker jag den uppåt alltså spänner jag mig av någon anledning – jag noterar det, men går inte in och analyserar varför. Lägger ner tungan och försöker slappna av, fokuserar på andetaget och känner samtidigt mina fötter mot marken.

Andetaget Ä R det allra viktigaste redskapet vid stress.
Det hjälper oss att komma hem i kroppen. Det syresätter blodet som i sin tur ger kraft till kroppen.

Det är lätt att tankarna tar över – men att räkna andetaget är ett sätt att lura tankarna på vift.
Tankar finns ständigt, dock behöver man inte haka fast i dem. Man kan notera att de är, och släppa dem vidare.

Små steg varje dag leder till – förändring❤️

Lungorna är en muskel, som töjs och tränas i den mån man själv lägger ner tiden. Det tar tid. Finns inga quickfix.

Jag har tagit inspiration av dem som gått före mig. Jobbet – ja det är jobbigt att bryta gamla vanor, men det är helt upp till mig själv om jag vill ha en förändring för I N G E N kan fixa det åt mig. ❤️ (tyvärr)

Kram från skogen❤️

Sök min vän, sök!

D U gamla du fria du skönfina själ. Du anar ej så mycket vackert du bär.

Inom dig finns en skatt gömmen. Du gamla du fria du skönfina själ. Du anar ej så mycket vackert du bär.

Du bär på en skatt, en ouppfunnen skatt. Så sök min vän, sök i ditt innersta rum.

Du gamla du fria du skönfina själ. Allt vackert du bär det finns just – inom.

Så våga min vän, var inte rädd, våga ta steget inom. Ta steget, upptäck den gömda skatten, inom. Skatten i själen, skatten inom. Du är så vacker precis som du är.

Blott dina ögon, ditt sinne lurar dig så. Du tror du ej är värd något mer än så.

Så sök min vän, var inte rädd. Sök i ditt inre, sök skatten som finns där inom.

Du gamla du fria du skönfina själ. Allt vackert du söker det finns där inom.

Kram från skogens lilla täppa.

Carina

Är detta att F Å N G A dagen?

Är det möjligt att fånga dagen, hur gör man?

Det borde väl vara individuellt skulle jag tro, eller vad tror du?

F Å N G A D A G E N jag smakar på orden, känner solen i ansiktet, doften från den gröna mossan, hör vinden i furornas toppar. Känner brisen i ansiktet.

Kan Det vara att F Å N G A D A G E N?

Jag översköljs av K Ä R L E K från skogens hörn.

Älgens budskap enligt Solöga

Här och nu har du allt. Min gåva till dig är att vara nöjd med livet. Här gäller det att känna dig nöjd med din plats i livet, först då befinner du dig i mitten av världen och det du önskar kommer till dig. Kliv ur känslan av missmod. Välj att vara nöjd och din situation förbättras.

Skulle det vara möjligt att detta är ett av många sätt att F Å N G A D A G E N på?

Jag känner så starkt att detta är ett av mina sätt att F Å N G A D A G E N på❤️

Hur väljer du att F Å N G A D I N D AG?

Kram från skogen ❤️

Carina

Stressa mindre

F Ö R fyra år sedan var jag mitt i ett ras. Ett ras av min själ, min kropp, hela mitt J A G var
K A O S. De kunniga kallade det för

S T R E S S

även kallat


U T M A T T N I NG.

Jag hade svårt att få det sjunka in. Jag hade svårt att stanna upp i – tystnaden. Livet skulle liksom ske – snabbt. Ständigt vara i rörelse. Ständigt vara på jakt. Känslor var – jobbiga!
Jag levde G R Ä N S L Ö S T. Den som fick betala, det var jag. Jag skulle prestera, vara duktig, hjälpa andra utan att ens ha en tanke på att se mig själv.
Inte var väl jag så viktig att jag skulle lägga tid på mig själv.

Att göra en förändring i livet är inte lätt. Att ständigt tänka på andras bästa det är lätt, svårigheten är när man en dag förstår att man behöver tänka på sig själv som viktig likaså. Det blir liksom ett motstånd, man känner sig som en svikare, nästan som en egoist.

Jag har slutat säga att ”i morgon ska jag börja mitt nya liv, äta bättre, träna mer”. Det gör ont att slå på sig själv när man misslyckas.
Istället lever jag en dag i taget. Försöker göra snälla saker mot mig själv. Omfamna mig själv, även de dagar jag minst känner för det.
Det gör ont att leva, växa och utvecklas. Men inget blir bättre för att man slår på sig själv.

Det tog mig lång tid att ”bara” sitta i stillhet med benen i kors, andas djupa långa andetag. Men när jag förstod hur viktigt det var för mitt eget välmående – min kropp, mitt sinne – blev viljan större att ta en minut i taget.

För fyra år sedan visste jag inte hur skadligt
S T R E S S är för kroppen om man inte får återhämtning. Jag kan välja att slå på mig själv hur jag levt och behandlat mig själv, eller så kan jag ta en dag i taget blicka framåt och göra något åt det. För fyra år sedan var ekonomin i botten och själen söndertrasad. Men jag ville ha en förändring.

Mitt liv – mitt val. Ingen som kunde tvinga mig till det ena eller andra utom mig själv.

För fyra år sedan hade jag inga redskap. Det har jag idag. Dessa redskap vill jag dela med Dig som känner att Du behöver där Du befinner dig i livet idag.
Därför har jag skapat en sluten grupp som heter Stressa mindre med Carina, där jag en gång i månaden kommer lägga ut en övning som Du kan ta till när livet behöver den.

Tanken är också att varannan vecka köra ett kortare avslappningspass. Jag tänker att allt får växa fram med tiden.
Det jag känner är att jag vill ge tillbaka det jag fått genom dessa år.
Jag vet så väl av egen erfarenhet hur jobbigt och sårbar man är under sin personliga resa. Insikter kommer när det är meningen. Livet är en resa ❤️

Så vill du är du varmt välkommen att gå med❤️Det är gratis såklart, men vill man bidra när det sänds längre pass så får man bidra med det man själv känner sig kan/vill lägga för stunden. En energibalans helt enkelt.
Mer info kommer upp i gruppen, och har du funderingar så tveka inte att höra av dig. ❤️

Allt gott till dig❤️🌻❤️

Länk till gruppen 👇

Stressa mindre med Carina

Vad K Ä N N E R Du?

T A C K

Det är lätt att ta saker och ting för givna i livet. Man glömmer bort vad man har och springer kanske lätt runt och vill ha mer och mer. Blir aldrig liksom nöjd.
Att ibland stanna upp. Titta på det man har.

Känna efter vad man V E R K L I G E N
behöver – det kan vara nyttigt och lärorikt ibland.

Äsch, sånt trams kanske du tänker.

Då vill jag ”bara” blicka blicken lite djupare, lite längre in i livet. Hur kommer det sig att så många i en tid av denna – mår så dåligt?

Det kan vara allt från djupa depressioner, suicidal benägenhet. Kanske man bär på en sådan där tomhet, en ensamhet man inte vågar yppa för någon annan.

Kanske springer man på, efter mer, mer och mer. För att just döva den där tomheten i ensamhetens rum som man är rädd för att känna.
Sökandet efter mer. Klagandet på andra. Varför gör hen si eller så?

Att stanna upp, och lägga fokuset på sig själv, på det man har, på den man är. Kan göra att man börjar rensa istället för att fylla på med mer och mer yttre tillfredsställelser.
Vad tar vi med oss ner i graven?

En fin fasad är inte alla gånger så lycklig på djupet.
En sargad själ söker kanske efter den där fina fasaden för hen tror att det är den som lyckan är.
Sitter den själsliga tillfredsställelsen i de yttre tingen?
Jag bara undrar.

Aldrig förr har människan mått så dåligt som nu! Varför?
Trots att människan mår dåligt rycker man på axlarna åt djupandning och en liten stunds stillhet. Varför?
Varför är det viktigt med andetaget?
Påverkar andetaget kroppens mående över huvudtaget?

Vad tror du?
Eller…..vad K Ä N N E R Du?

T A C K för dagens stund av stillhet. En stund i andetagets närvaro. En stund i min lilla vrå, på mitt lilla lilla torp i skogens lilla vrå.

Carina

Morgonstund

En morgon hemma🧘🏻 första digitala yogastund.❤️ Kanske det nya Nu. Ett samhälle så omvälvande annorlunda. En tid av prövningar, stora som små. En tid då allas sinne utsätts för något man aldrig kunnat förutspå.

Jag är dock tacksam för min stund av Nu. Yogar med finaste medmänniskor, var och en i sitt egna hem❤️ brasan knastrar i mitt öra. Ljusen sprider sitt lugn. Vågskvalpet i högtalarna. Jag djupandas och känner min kropp. Känner lugnet. Stillheten. En stund av förnöjsamhet.
En tisdag i november. 🍂